Den omtalade regissören Aki Kaurismäki är kanske i Sverige mest känd för Trilogin om Finland, vilken består av filmerna Moln på drift (1996), Mannen utan minne (2002) och Ljus i skymningen (2006). Med Mannen utan minne vann han juryns stora pris vid festivalen i Cannes 2002. Dessutom Oscarsnominerades filmen, men Kaurismäki vägrade att åka till USA i protest mot Bushadministrationens Irakpolitik. För tillfället visas hans senaste film Ljus i natten på svenska biografer.
I filmens första halva löper den längs med två parallella plan där vi får följa två skilda människoöden, som båda befinner sig vid vägskäl. Här har vi Khaled, flykting från Aleppo i Syrien, som via ett lastutrymme fyllt med kol på ett fartyg dimper ner på finländsk botten. I Aleppo förlorade han vid ett bombanfall hela sin familj, förutom en syster. På den strapatsfyllda vägen mot Finland tappade dock Khaled och systern bort varandra. Vi får följa Khaled i sin första kontakt med Migrationsmyndigheten, livet på en flyktingförläggning och hur hans begäran om asyl senare får avslag.
Här har vi också Wikström, en handelsresande inom konfektionsbranschen. En dag låter han sitt invanda liv ta en abrupt ände. I ett slag avyttrar han sitt skjortlager, gör slut med sin alkoholiserade hustru, slår sig på pokerspel och för skjortpengarna skaffar han sig en restaurang. Och det är nu som huvudpersonernas levnadsbanor sammanstrålar. En kväll hittar Wikström Khaled på restaurangens bakgård där denne – efter att ha fått avslag på sin asylansökan – rett sig ett torftigt natthärbärge. Mötet är till en början kyligt, men allteftersom tinar Wikström upp och ger till sist Khaled en plats på restaurangen. Resten av filmen löper vidare med livet på detta näringsställe som hjärtpunkt, med en del dråpliga scener där Kaurismäkis underfundiga humor firar triumfer.
Handlingens huvudtema inramas av två mörka stråk som från och till gör sig påminda. Det är dels de finländska myndigheternas kyliga behandling av Khaleds ärende där hans avslag slutligen motiveras med att det inte är fastslaget att tillvaron i Aleppo betyder ”fara för livet”, trots att medias bilder ger en tydlig vink om att det utgör något av helvetet på jorden. Dessutom har vi ett brunt stråk i form av en grupp inhemska rasister som gång efter annan korsar Khaleds vägar och uppträder alltmer hotfullt mot honom. I kontrast – och konflikt – till dessa mörka stråk utvecklar emellertid Khaled och Wikström samt människorna runt omkring dem med små medel en självklar solidaritet, en solidaritet som Kaurismäki med sitt känsliga regigrepp har en sällsam förmåga att skildra.
Filmens huvudroller spelas av Sherwan Haji som Khaled och Sakari Kuosmanen som Wikström. De tecknar trovärdiga porträtt men det är något i närvaron som saknas, en brist som gör att filmen inte blir lika magisk som Mannen utan minne, Kaurismäkis magnum opus. Dock är filmen självklart såväl tänkvärd som sevärd. Det är andra delen av en planerad trilogi, varav Mannen från Le Havre (2011) var den första, en trilogi där Kaurismäki vill spegla migration, rasism och solidaritet i vår tids Europa.
I ett referat från presskonferensen i samband med premiären av Ljus i natten på Berlinalen återger kulturtidskriften flm.nu ett replikskifte som illustrerar Kaurismäkis hållning och humor. En reporter frågade Aki Kaurismäki vad han tyckte om ”islamiseringen” av Europa. Efter att han bett reportern att upprepa frågan svarade han till slut:. ”Islandiseringen? Bara för att det råkar gå bra för dem i fotboll en enda gång betyder det inte att Europa ‘islandiseras’. Det gick okej, men de kom bara åtta i EM.”
Anders Karlsson
FILM
Ljus i natten
Regi: Aki Kaurismäki
Premiär: 17 mars