DEBATT
Anders Karlsson
I svallvågorna efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet utspann det sig en debatt – under rubriken ”Vänsterns väg” – på Aftonbladets kultursidor. Självklart formulerades det här en hel del tänkvärd klokskap; som exempelvis Rebecca Selbergs och Paula Mulinaris påpekande att arbetarklassen inte är någon homogen massa utan skiktad internt på en mängd sätt:
”De krav som lyfts fram idag kommer från arbetare med eller utan utbildning; arbetare inom service eller industri; arbetare i kvinnodominerande yrken; papperslösa arbetare; invandrade arbetare; arbetare med eller utan anställningsskydd; arbetare med eller utan arbete. Arbetare som upplever diskriminering på grund av kön, sexualitet, hudfärg, ålder eller funktionalitet och arbetare som för närvarande passar in i rådande ideal”.
Åsa Linderborg pekar på en annan väsentlighet: ”Det är skillnad på olikhet (hud, kön, sexualitet) och ojämlikhet (klass, socioekonomisk status: Ibland hänger olikhet och ojämlikhet ihop, ibland inte”.
Göran Greider i sin tur konstaterar: ”Över en historisk natt har en relativt lättorganiserad industriarbetarklass minskat dramatiskt i numerär för att ersättas av en lika omfattande men långt mer svårorganiserad arbetarklass i tjänstesektorn. Det är en huvudförklaring till vänsterns försvagning”.
Ett element lyser dock med sin frånvaro i debatten: nödvändigheten av att resonera kring och argumentera för ett alternativt, socialistiskt produktionssätt. Denna frånvaro speglar den tid vi lever i där det enbart – åtminstone i Sverige – är små vänstergrupper som fortfarande odlar och torgför denna typ av tänkande, denna socialismens grundbult. Visst etiketterar sig Vänsterpartiet fortfarande som ett socialistiskt parti, förtydligat i partiprogrammet där det står att man strävar efter ”ett samhälle befriat från klassförtryck”, vilket konkretiseras med skrivningen ”särskilt viktigt är att samhällsägandet är starkt inom ekonomins nyckelsektorer” – och bland ekonomins nyckelsektorer nämns främst den finansiella sektorn och strategiska naturtillgångar.
Problemet är att det här bara är tomma formuleringar och ingenting som Vänsterpartiet tillämpar i sin faktiska politik. Ta bara den senaste finanskrisen som ett exempel, inte reste partiet i hägnet av det kravet på storbankernas förstatligande. Nej, det man kom med var istället förslaget om en så kallad bankdelningslag. Tanken är här att separera de stora bankernas verksamhet i två sektorer. Den ena sektorn ska hålla på med traditionell verksamhet såsom enskilda individers besparingar, bolån och företagskrediter. I den andra sektorn ska man däremot kunna hänge sig åt spekulativ verksamhet i hedgefonder och liknande. Tankegångarna påminner om när socialdemokratin förr i tiden gjorde en distinktion mellan produktiva och icke-produktiva kapitalister. Men med denna typ av förslag hugger man bara mot kapitalismens skugga och inte mot kapitalismen själv. Och varför ska man som socialist överhuvudtaget bejaka att spekulation tillåts att existera, och inte längre kräva att yxan förs till roten av hela det finansiella systemet?
Vad riskerar då att bli kontentan av att inte längre resa kravet om ett socialistiskt produktionssätt?
Som en konsekvens av att denna vision är frånvarande uppstår det ett väldigt tryck mot att anpassa sig till ”de rådande ramarna”, ramar där inte minst årliga aktieutdelningar på över 200 miljarder kronor är exkluderade och där det tassas väldigt försiktigt kring de fyra storbankernas årliga totala vinst på runt 100 miljarder kronor. En annan konsekvens är att man i ekonomiskt bekymmersamma tider går med på sociala nedskärningar, med argumentet att det är ”det minst onda”. Innanför dessa kapitalismens ramar tenderar också egna reformförslag att bli allt tamare när man inte minst låser sig till att leva under oket att företagens konkurrenskraft inte får försämras.
Därtill blir det svårare att uppamma entusiasm i den dagliga kampen om man inte i såväl hjärna som hjärta ledsagas av visionen om ett alternativt socioekonomiskt system. Det blir som att vandra in i en kyrka där gud är frånvarande.
Dessutom försvinner socialismen som idén om ett alternativt sätt att organisera samhället helt bort från den offentliga debatten och denna värld tonar för gemene hen fram, även om det inte är den bästa av världar, som den enda möjliga.
Sammantaget är det i den tid vi lever i viktigare än någonsin att hålla fast vid visionen om ett socialistiskt produktionssätt för att vi inte ska sjunka ner i än mer av uppgivenhet och passivitet. Här räcker det dock inte med att enbart resa kravet om ett förstatligande av storföretag, banker och strategiska naturtillgångar. Vi måste även föra fram hållbara argument om fördelen med att ekonomiska tillgångar ägs gemensamt. Dessutom måste vi kunna framlägga någon form av strategi, liksom exempelvis LO:s Meidnerfonder var på 1970-talet, om hur denna resursöverföring ska gå till.
Anders Karlsson
