Finns det någon folkhemsvälfärdssvenskare jultradition än Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton? Eller något mer nordiskt vemodsensamt än Enöga i Dunderklumpen?
Den 22 maj i år var tecknaren och filmaren Per Åhlin en av de fem som tilldelas Ganneviksstipendiet på en halv miljon. Stipendiet går till konstnärer som förväntas ha betydelse för kulturarvet. Något som Per Åhlin och hans verk redan har haft.
Precis som det står i juryns motivering så har han med en ”enastående visuell fantasi” tecknat sig ”rakt in i vårt gemensamma medvetande”. Han har besjälat sina animerade figurer så mycket att det är svårt att komma ihåg att de inte finns på riktigt. De varelser han har blåst liv i kommer att finnas för alltid, tidlöst svävande ibland oss. Precis som japanska Studo Ghibli har han bidragit till att befästa den animerade filmen som en konstform helt i sin egen rätt.
Utan Per Åhlins figurer hade det varit väldigt tomt i vissa vrår i mitt huvud. Då hade det inte blåst någon lyckostorm över Jorm, inte fyllts någon postsäck på det där eftertänksamma Karl-Bertil Jonsson-viset, inte funnits någon Pellegnillot, En-Dum-En eller Lejonel. Inte heller hade det befriats några barn från en fruktansvärd kapitalistisk fabriksö. Åtminstone inte på det där typiska Per Åhlin-viset.
Och tänk vad torftigt det hade varit om folk fick nöja sig med Kalle Anka på julafton. Nu finns det i alla fall ett socialistiskt alternativ. En stillsam berättelse om solidaritet och rättvis fördelning. Den måste ju ändå ha påverkat en och annan själ sedan den började visas på julafton 1975. Ett kulturarv värt namnet.
Ganneviksstipendiet gick även till skådespelerskan Eva Rydberg, koreografen Birgitta Egerbladh, regissören Marie-Louise Ekman och operasångerskan Nina Stemme.
Emma Lundström