► Socialdemokratiske partiledaren Pedro Sanchez avsatt
► Beslutet skapar splittring i spanska PSOE
► Kuppen öppnar för en ny högerregering
I förra numret av Internationalen (30/9) skrev vi att Spaniens socialdemokratiska parti, PSOE, befann sig i en mycket djup kris. Dagen efter, den 1 oktober var det över, åtminstone för partiledaren Pedro Sánchez. En långsam politisk manöver omvandlades under dramatiska omständigheter till en hastigt genomförd kupp. När Pedro Sánchez valdes till partiledare i juli 2014 talade han om ”ilusiones y esperanzas” (hopp och förväntningar). Han proklamerade att han ville förändra sitt parti för att förändra politiken, för att förändra sitt land. Två månader senare sträckte han ut högra handen till dåvarande högerregeringen för att försöka ”reformera” landets konstitution. Han ville, sa han, ta ett ”modernt språng” liknande det partiet hade tagit på 80-talet. Just åttiotalet då Thatchers och Reagans nyliberala ekonomiska, politiska och militära offensiv svepte över världen.
Kuppen mot Sánchez startades 2015 då högersossen Susana Diaz från Andalusien började konspirera och sätta käppar i hjulet för Sánchez. Det nybildade Podemos hade samtidigt på extremt kort tid intagit den politiska scenen. För många framstod då Podemos som ett genuint vänsteralternativ gentemot en misskrediterad socialdemokrati. Från allra första början hamnade Susana Diaz och PSOE på kollisionskurs med Podemos som i Andalusien leds av en antikapitalist: Teresa Rodriguez. Podemos gick sedan vidare och fick 20 procent av väljarnas röster i det spanska valet som ägde rum i december 2015 och blev därmed landets tredje största parti. Tvåpartisystemet var brutet, men inget parti kunde i det läget få tillräckligt parlamentariskt stöd för att bilda regering. Podemos försökte få till stånd en allians med PSOE, men förgäves eftersom PSOE vägrade göra gemensam sak mot högern. Det blev nyval i juni 2016. Samma valresultat upprepades och den parlamentariska krisen förvärrades. Socialdemokraterna hade fått fem och en halv miljoner röster och Unidos Podemos fem miljoner. Återigen uppmanade vänstern PSOE att bilda en alternativ regering med Podemos och andra vänsternationalistiska partier. Men Sánchez insisterade in i det sista på att komma överens med Ciudadanos, ett mindre borgerligt parti som ville bilda en regering med högerns PP.
Vid det här laget hade högern inom PSOE bestämt sig och intensifierade sina försök att underminera Sánchez. Felipe Gonzalez, före detta premiärminister och partiledare, gav sig in i leken och gav sitt totala stöd åt Andalusiens Susana Diaz och högern inom partiledningen. Det bröt så småningom ut ett öppet krig i PSOE. I media (även i den socialdemokratiskt styrda tidningen El País) hetsade man gränslöst mot Sánchez och Podemos. Men det var när Sánchez öppet började benämna partiets höger som “högerns tjänare”, i kontrast med ett tänkbart “självständigt vänsterprojekt” tillsammans med Podemos och antydde att han kunde tänka sig en regering tillsammans med Podemos som det exploderade.
Halva dagliga partiledningen (17 högervridna personer) hoppade plötsligt av och förklarade för omvärlden att Sánchez inte längre var partiledare. En politisk kupp var ett faktum. Sánchez kallade till ett extra möte med Comité Federal (Centralkommittén) den 1 oktober för att få stöd för sin linje att kalla till primärval och därefter till en partikongress där medlemmarna kunde avgöra vilken linje som skulle föras vidare.
Efter 12 dramatiska timmar och under kaotiska omständigheter förlorade Sánchez till slut en förtroendeomröstning (107 för och 132 mot). En minut senare avgick en omskakad politiker. PSOE som har 137 års historia bakom sig är nu i praktiken splittrat i två delar. Den segrande högerfalangen beslöt att utse en förvaltningsgrupp som ska leda partiet fram till kommande kongress. Detta innebär med största sannolikhet att PSOE nu kommer att släppa fram en högerregering. Därmed försvinner möjligheten att bilda en alternativ regering trots att majoriteten av väljare är emot högerns PP.
Risken finns att PSOE:s kris kan leda till en kraftig försvagning likt den som drabbade socialdemokratiska PASOK i Grekland. I själva verket var PSOE aldrig berett att ingå en pakt med Podemos och det är därför som partihögern gick segrande ur striden. Idag är många inom PSOE:s vänsterfalang förbittrade och uppgivna. Podemos utmaning blir nu ännu viktigare: att skapa utrymme för ett nytt vänsterblock.
Alex Fuentes