Fokus

TEMA Under hashtagen #inteerkvinna har kvinnor tagit avstånd från de fascister som hotar och misshandlar människor de anser ha utländskt utseende under förevändningen att de skyddar ”våra kvinnor”. Under samma hashtag viger vi fyra artiklar i Internationalen åt ananlyser av högerextremisernas världsbild, självbild och rötter. De rasistiska gatugängens framfart i samband med det sverigedemokratiska ”Folkets demonstration” för snart två veckor sedan har understrukit behovet av solidaritet och enhet i kampen mot fascismen. Förevändningen för attackerna var att ”skydda” svenska kvinnor från utländska män. Det satte fingret på fascismens syn på den västerländska kvinnan som den vita mannens egendom. Motreaktionen lät inte vänta på sig, under nätkampanjen #inteerkvinna sade tusentals kvinnor ifrån mot fascisternas försök att använda kvinnor som ett slagträ mot icke-vita rasifierade män och kvinnor. På Expressen debatt (1/2) skrev bland andra FATTA-rörelsens (som kämpar mot sexuellt våld) Ida Östensson och föreläsaren Kristina Wicksell tillsammans med sju andra kvinnor: ”Sedan gammalt motiveras de vita männens våld mot icke-vita människors kroppar av att det utgör ett beskydd av vita kvinnor”. Svaret från de högerextrema var lika förutsägbart som alltid; med hot om mord och våldtäkter skulle feministiska antirasister tystas.

TEMA De fjorton högerextremister som beväpnade med yxor och järnrör greps i Nynäshamn i måndags kväll, på väg att genomföra en attack mot ett flyktingboende, visade sig vara polska medborgare, en del boende i Sverige, andra hitresta. Tre av männen hade dessutom gripits helgen innan, misstänkta för misshandel i samband med den rasistiska demonstrationen på Norrmalmstorg i Stockholm. Flera av de gripna är också fotbollshuliganer med kopplingar till det polska laget Lech Poznan.

TEMA Det är så lätt och så snabbt gjort. Vi tar avstånd. Vi gör något till ett undantag och slipper därmed ta tag i problemet kollektivt. Jag talar så klart om det högerextrema våldet – det som inte kommer från källarsekterna utan från de svenska fotbollsläktarna.
Reaktionerna ser i stort sett likadana ut oavsett om du diskuterar nyheter med bekanta, surfar bland kommentarfält, läser dagstidningars ledarsidor eller sportkrönikor. Vare sig fotbollshuliganer slåss på läktaren eller jagar barn på centralstationen är ryggmärgsreflexen att ”de inte ens gillar fotboll”, ”att de inte hör hemma på läktarna”. Hittas dessutom en utländsk koppling, som när huliganer med koppling till polska laget Lech Poznan greps för misshandel efter ”Folkets demonstration” eller för att ha förberett ett angrepp på ett asylboende, kan problemet tacksamt skjutas längre ifrån oss.