”Folkets demonstration” 30 januari 2016 med polska och svenska nationalister.
Det är så lätt och så snabbt gjort. Vi tar avstånd. Vi gör något till ett undantag och slipper därmed ta tag i problemet kollektivt. Jag talar så klart om det högerextrema våldet – det som inte kommer från källarsekterna utan från de svenska fotbollsläktarna.
Reaktionerna ser i stort sett likadana ut oavsett om du diskuterar nyheter med bekanta, surfar bland kommentarfält, läser dagstidningars ledarsidor eller sportkrönikor. Vare sig fotbollshuliganer slåss på läktaren eller jagar barn på centralstationen är ryggmärgsreflexen att ”de inte ens gillar fotboll”, ”att de inte hör hemma på läktarna”. Hittas dessutom en utländsk koppling, som när huliganer med koppling till polska laget Lech Poznan greps för misshandel efter ”Folkets demonstration” eller för att ha förberett ett angrepp på ett asylboende, kan problemet tacksamt skjutas längre ifrån oss. Att göra ett fenomen till en fråga om ”kultur” sker inte bara när förövarna har eller föreställs ha muslimsk bakgrund, det görs också när exempelvis Annelie Nordström skall förklara pampvanorna i Kommunalledningen. På så vis behöver ingen konfronteras med att rötan alltid kommer från roten,
Men våldet är inte ett undantag eller ett främmande inslag. Likt fascismen som fenomen är den en ytterlighet av mekanismer och värderingar som omfattas av det breda samhället. De representerar normer som dyrkas, de bara yttrar sig på ett sätt som väcker anstöt hos de flesta – och dessutom inte entydigt, för i så fall skulle inte filmer, litteratur och Youtubeklipp som skildrar och visar fotbollsvåld vara så otroligt populära. Samhället älskar våld, men hatar våldsverkarna. Vi frossar i adrenalinet och tvår händerna.
I spåren av dödsmisshandeln av Tony Deogan skrev sportjournalisten Stephan Mendel-Enk reportageboken Med uppenbar känsla för stil (2004). Mendel-Enk utgick från intervjuer med AIK-affilierade Firman Boys för att sätta den svenska manlighetskulturen under lupp. Genom att jämföra fotbollsligisternas sätt att beskriva sig själva med hur manlighet skildras i andra sammanhang; närmast på sportsidorna – när de exempelvis beskriver spelare som ”krigare”, ”äkta män” – men även i en bredare kulturell kontext, kunde han komma åt hur samhället skapar sin manlighetskultur, på ett sätt som få män gjorde offentligt år 2004. Tio år och tjugo krisande manligheter senare står vi med en i grunden identisk kultur, där vi gemensamt idealiserar samma egenskaper; förmågan att sätta barriärer mellan offentlig och privat person, uppvisa självkontroll och offervilja, befästa sin position i hierarkin. Lika lite som samhället kan två sina händer från de våldskulturer det skapar, lika lite kan vi blunda för att läktarvåldet, även förvandlat till gatuvåld, är en kulturyttring – av vår kultur. Det är vårt problem, vi äger det.
Läktarnas kollektiv är en fantastisk kraft, det visades under flyktingsolidaritetsvågen hösten 2015 när supportergrupper från vartenda allsvenskt lag gjorde enorma insatser. Det är också en kraft som, om den skall leva, måste vara otyglad och därmed brokig. Samtidigt går det inte att blunda för hur den våg av våldsam högerextremism, ofta ren stormtruppsfascism, som sköljer över Europa har rötter i eller direkta band till fotbollskulturen. Det är därför gräsrotsinitiativ inom supportervärlden är så otroligt viktiga, där kampen för homofobifri fotboll går hand i hand med bevarandet av femtioenprocentsregeln, motstånd mot ståplatsreducering och övervakning. Kampen mot den moderna fotbollen står också mot omoderna värderingar.
Johannes Jensen
#inteerkvinna
Materiella villkor – inte kultur formar Mellanösterns genusrelationer
De bruna rötterna sitter i manlighetskulturen
Polska fascister allt mer aktiva i Sverige
Vikten av att inte vara fascisternas kvinnor
