Han var under många år ledarskribent på den socialdemokratiska tidningen Folket i Eskilstuna. Det är så Eskilstunaborna känner honom. Som en ledarskribent som konsekvent försvarade en vänsterposition inom arbetarrörelsen, som gick hårt emot tillväxthysterin och energiskt pekade på de klimatförändringar som kommer att få katastrofala följder om de inte stoppas. Internationalens Peter Widén träffar socialisten Hans Hjälte.
Ska man intervjua Hans Hjälte så kan man inte befinna sej på en mer passande plats: FAiE:s lokal i Eskilstuna. FAiE står för Föreningen Arbetarhistoria i Eskilstuna. En organisation som Hans Hjälte varit en av de drivande bakom sedan bildandet. Mer om denna organisation längre fram.
Men vi vill börja från början. Hans Hjälte har nämligen en lång historia inom arbetarrörelsen och vi vill veta mer om den – och om den kritiska syn han idag har på arbetarrörelsen.
Så hur började det?
– Jag föddes 1946 i Stockholm. Jag växte upp i en villa i Spånga, som var egen kommun när jag föddes. Min farfar hade suttit med i kommunfullmäktige tidigare. Spånga blev en stadsdel i Stockholm 1949.
Vi levde i ett tvågenerationers hushåll, mamma och pappa arbetade, farmor och farfar var hemma och tog hand om mig och min äldre syster. Mamma drev en liten fiskbutik och pappa arbetade som lastbilschaufför. När konjunkturerna i byggbranschen blev bättre återgick han sedan till sitt gamla yrke som byggnadsarbetare.
Jag var väldigt mycket tillsammans med min farfar som var gammal fackföreningskämpe och kooperatör. Han hade tillhört olika vänsterpartier. Innan andra världskriget var han medlem i Kilbomspartiet, men han var inte längre politiskt aktiv på femtiotalet.
[Karl Kilbom var ledare för de kommunister som 1929 bröt med Moskva. Sverige hade sedan två kommunistpartier. 1934 gick kilbomarna samman med en utbrytning från socialdemokratin och det sammanslagna partiet tog namnet Socialistiska partiet. Kilbom och många andra medlemmar gick 1938 tillbaks till socialdemokratin. red. anm.]
Kommer du ihåg hur det politiska intresset vaknade?
Mitt politiska intresse väcktes mycket tidigt. Farfar hade som statsanställd telearbetare fått pension redan då han fyllde 60 år, samma år som jag föddes. Han läste mycket och hade ett bokskåp med socialistisk litteratur och skönlitterur. Han berättade mycket för mig, till en början folksagor men senare också läsfrukter från svensk skönlitteratur. Vi pratade också mycket politik. Jag kommer ihåg att han bland annat pratade om att det var bra att Chrustjov började ta itu med allt som Stalin hade ställt till med i Sovjetunionen.
Mina föräldrar arbetade hårt. När pappa kom hem från sitt jobb hjälpte han mamma med att städa i fiskaffären. På kvällarna satt mamma ofta och arbetade med bokföring.
Pappa hade alltid kvällstidningen med sig hem, först Afton-Tidningen, LO:s dåvarande tidning, senare Aftonbladet, då AT lades ner. Mamma prenumererade på Dagens Nyheter. Farfar prenumererade på 1950-talet både på Stockholms-Tidningen och Ny Dag. Dagstidningarna fullkomligt sköljde över vårt hem och jag läste i alla – kanske precis som pappa först och främst sporten, men diskussionerna med farfar gjorde också att jag fick intresse för de politiska frågorna. Trots det stora politiska intresset som fanns i mitt hem var dock ingen, inte ens farfar, med i någon politisk organisation vid den här tiden. Pappa var dock med i Byggnadsarbetareförbundet och vi fick därför tidningen Byggnadsarbetaren i brevlådan. Själv läste jag ofta tidningens utrikeskrönikor. Mitt intresse för att bli journalist väcktes redan när jag gick i småskolan. Fast då var drömmen att bli sportjournalist.
Framför allt kommer jag ihåg ATP-striden under 50-talet. Farsan och hans jobbarkompisar samlades och lyssnade på radio och såg på TV. Alla, sossar såväl som kommunister, var eniga i denna fråga. Det blev en sorts väckelse för mig av vad de olika klassintressena stod för. Det som tidigare bara varit ett politiskt intresse fick då en djupare betydelse. Jag förstod vad kampen handlade om.
När tog du steget till organiserad politisk verksamhet?
– Det var inte förrän i mitten av 60-talet som jag gick med i SSU.
Det var ju samtidigt som de nya vänstergrupperna började komma. Vad fick dej att välja SSU och inte någon annan vänsterorganisation? Eller VPK?
– För mej betydde Ungernhändelserna 1956 väldigt mycket. Sovjetunionens krossande av oppositionen i Ungern. Jag läste Peter Fryers bok och den gjorde starkt intryck.
[Fryer var utsänd av det brittiska kommunistpartiet för att skriva om revolten men det han skrev och såg ledde honom ut ur kommunistpartiet. Red. anm.]
– Jag uppfattade då mig som demokratisk socialist och antimilitarist och ansåg att det stämde bra överens med vad SSU stod för. När jag började studera på universitet fick jag kontakt med Clarté [en radikal studentorganisation som så småningom knöts upp till KFML red. anm.] och andra vänsterorganisationer men jag upplevde dem som auktoritetsberoende och oftast allt för okrititiska till utvecklingen i de länder som kallade sig för socialistiska.
På 70 talet skrev du också om bonderörelsen i Thailand…
– Ja. När jag studerade på Journalisthögskolan i Stockholm, i början av 1970 träffade jag Eva Brita Järnefors, som hade varit aktiv i Vietnamrörelsen. Hon hade varit med och startat ett av de första lokala FNL-grupperna i Sverige, den i Farsta, och hade stora kunskaper om den politiska utvecklingen i hela Sydostasien och dessutom kontakter med med oppositionen mot militärjuntan i Thailand.
Under vårt sista sommarlov från JHS 1972, reste vi till Thailand. Vi träffade oppositionspolitiker i Bangkok och reste även runt på landsbygden i norra och nordöstra Thailand samt besökte Vientiane och Pakse i Laos. Vi skrev artiklar om Thailand och Laos som publicerades i tidskriften Kommentar och i Dagens Nyheter.
När vi kom hem fortsatte vi våra studier av Thailand och Sydostasien. Vi gjorde åter en resa till Sydostasien 1974 då vi bland annat samlade ny information samt skrev artiklar i Sia, Skogsindustriarbetaren där jag var anställd och i Kommentar, där Eva Brita arbetade.
Tack vare ett Sida-stipendium kunde vi återvända till Thailand och Laos vintern 1975-1976. Sedan den thailändska militärjuntan oktober 1973 hade störtats efter demonstrationer som leddes av studenterna i Thammasta universitet i Bangkok spirade demokratirörelsen i hela landet. Ledare för de thailändska bönderna trädde fram och krävde rättvisa för landets utsugna bönder. De kontakter vi knutit under tidigare resor gjorde att vi kunde genomföra många intressanta intervjuer.
När vi återvände till Sverige hade vi material för att kunna skriva en bok om Thailand. Efter militärkuppen 6 oktober 1976, förstod vi att de var viktigt att få ut boken så snart som möjligt. Vi turades om att skriva och läsa varandras manus och blev klara med boken på våren 1977
Den gavs ut under namnet På böndernas ryggar på Liber Förlag.
I Thailand upplevde jag hur ett kapitalistiskt samhälle fungerar när det inte finns någon stark motståndskraft i form av en välorganiserad arbetarrörelse. Hur kapitalet utnyttjar försvarslösa människor och inte drar sig för att använda sig av våld för att slå ner dem som protesterar mot förtrycket. I Thailand kunde jag också se hur det imperialistiska systemet fungerar. Hur USA använder både sin ekonomiska och militära makt för att dominera i fattiga länder.
Du hade redan tidigare börjat som skribent i fackförbundspressen?
– Jag började arbeta som tidningsbud under studietiden och organiserade mej i Transportarbetareförbundet. Jag är fortfarande medlem där. Jag gick fackliga kurser och efter att ha läst statskunskap och nationalekonomi på universitet kom jag in på journalisthögskolan i Stockholm.
När jag skulle göra pratiktermin sökte jag plats på Byggnadsarbetaren. Tack vare den praktiken fick jag efter examen jobb på Skogs- Trä- och Pappersarbetarnas tidning, Sia. Efter fyra år slutade jag på Sia för att kunna skriva boken om Thailand. Jag började i stället frilansa och gjorde då material, ”Vem bestämmer vår framtid”, åt Brevskolan för en LO-kampanj. Därefter fick jag jobb på Brevskolan men slutade och blev reporter och sedan även ledarskribent på Byggnadsarbetaren och så småningom blev jag chefredaktör på Fastighetsfolket.
Du fick bra insikt i fackföreningarnas inre liv och förändring?
– Ja, jag har sett hur ledningarna fjärmades från medlemmarna. En byråkratiseringsprocess. På Skogs kongresser på 70-talet kunde fortfarande skogsarbetare göra sej gällande. Fackliga kongresser i dag domineras helt av människor som själva inte längre står i produktionen; ombudsmän eller klubbordfördande som arbetar heltid med fackliga frågor. Kolla till exempel vilka som som är ombud på Kommunals kongresser nu för tiden. Färre förbund gör också att beslutsvägarna blir allt längre och allt mindre andel av medlemmarna får ett verkligt inflytande på de högre nivåerna i förbunden.
Men förbunden skiljde sej åt. I Fastighets fanns fortfarande på 90-talet nära kontakt mellan medlemmar och ledning. Det fanns då fortfarande fackligt aktiva som sökte alternativ till supercentraliseringen. Bleck och Plåt sökte länge stå på egna ben innan de sögs in i Byggnads. Man skulle kunnat behålla småförbunden med nära kontakt med medlemmarna om LO fungerat som ett paraply som servade de mindre förbunden som ett alternativ till storförbunden.
Jag ägnade ett helt temanummer av Fastighetsfolket åt de här frågorna. Jag vet att det lästes med stor uppmärksamhet i LO-huset. Men naturligtivs påverkade det inte några beslutsfattare.
Men sen blev det A-pressen?
– Ja, 1998 lämnade jag Fastighetsfolket och började på Västerbottens Folkblad. Jag kände en så stor lust att få delta i den dagliga debatten att jag övergav ett tryggt redaktörsjobb och flyttade till Umeå för att kasta mig in i något helt nytt, att jobba på en dagstidning. Något jag aldrigt ångrat. Framför allt har alla läsarkontakter jag fått som ledarskribent känts väldigt bra. Ett av mina bästa minnen i den vägen är när jag efter att ha bott några månader i Umeå kommer in på postkontoret och visar mitt leg för kassörskan och hon säger: ”Vilken bra ledare du skrev i går.”
Jag måste säga att jag alltid upplevt mej fri att skriva vad jag själv vill både som ledarskribent i fackliga tidningar och i socialdemokratiska morgontidnignar. Det har varit högt i tak. När jag jobbade på Fastighetsfolket kunde jag skriva mot EU-inträde och på Västerbottens Folkblad mot EMU.
Jag var positivt inställd till Göran Persson under hans första perioder som statsminster, utan att för den sakens skull vara okritisk mot hans politik. Framför allt var jag väldigt positiv till hans tal om det Gröna Folkhemmet, men tyvärr blev det inte mycket av detta. Jag blev mycket besviken över hans stöd till EMU och hur han lyckades manipulera partikongressen i denna fråga. Jag anser att hans oförståelse för arbetslöshetens gissel dessutom ledde till valnederlaget 2006. Göran Persson omsvängning i Palestina-Israelpolitiken när han utan intern diskussion skrotade Palmes och Sten Anderssons linje, var dessutom en stor besvikelse. Jag anser att Göran Persson starkt har bidragit till den kris som Socialdemokraterna fortfarande lider av.
Efter EMU-striden lämnade jag Västerbotten och började skriva för FOLKET och då och då även i andra socialdemokratiska tidningar. Trots att jag aldrig var anställd hos FOLKET utan bara frilansade hade jag frihet att skriva efter eget tycke. Tidningen hade en stark chefredaktör, Katrin Säfström, som alltid stöttade mig.
Men du har ju verkligen inte följt partilinjen i alla dina ledare?
– Nej, jag anser att som redaktör inom arbetarrörelsen måste man kunna ifrågasätta. Framför allt måste man försöka vidga vyerna. Jag försökte se lite längre än vad våra politiker gör. Dagens viktigaste frågor med en överkonsumtion av varor i den rika delen av världen är orimlig i en ändlig värld. Jordens resuser kommer inte att räcka till, vi konsumerar för mycket helt enkelt. Dessutom leder vår överkonsumtion till att vi släpper ut växthusgaser som påverkar klimatet så att livsbetingelserna för våra barnbarn kommer att bli svåra.
I det läget kan man inte predika att ökad bruttonationalprodukt är målet för politiken.
Idag då? Vi sitter i FaiE:s lokaler. En förening där du haft en ledande roll.
– Föreningen Arbetarhistoria i Eskilstuna är en förening men också ett Fas 3-projekt. Jag är mot Fas 3 men när jag såg hur illa människor for så tänkte jag att det kanske går att erbjuda några en vettig och utvecklande verksamhet. Jag och Göran Hammer, som är forskare och före detta lärare, startade FAiE tillsammans med en grupp äldre industriarbetare, som var missnöjda med det Fas 3-projekt de hade skickats till av Arbetsförmedlingen. I FAiE fick de arbeta med sin egen historia, arbetarhistorien.
Du är också en av initiativtagarna till att starta FOLKET igen. Tidningen köptes ju upp av den liberala Eskilstunakuriren som sen lade ner den…
– Jag var med och tog initiativet för att återstarta FOLKET som digital tidning på nätet. Jag tror på projektet, men arbetar inte själv aktivt med det. Det finns förebilder. Medborgarstödda nättidningar och radiostationer i USA till exempel. Kan man starta en tidning som varken är beroende av presstöd eller annonser då har man gjort något stort. E-FOLKET kan kanse bli en ny förebild. Men det krävs mycket frivilligt arbete för att förverkliga detta.
Och din syn på socialdemokratin?
– Slaget om socialdemokratin är nog förlorat. Byråkratiseringsprocessen och anpassningen har segrat. Jag kan inte längre stödja ett parti som satsar miljader på att bygga en biltunnel under Stockholms förorter istället för att satsa på en billigare och mer framtidsinriktad kollektivtrafik. Jag kan inte vara med i ett parti som vill att vi i de rika länderna ska öka konsumtionen, när den viktigaste frågan i världen istället handlar om att fördela jordens krympande resuser rättvist. Jag kan inte vara med i ett parti vars jordbruksminister påstår att vi kan fortsätta att öka vår idag redan alltför höga konsumtion av kött och mejeriprodukter.
Men var står du nu då?
– Jag är demokratisk socialist och antimilitarist. Jag tycker att det är viktigt att gå emot dem som tror att man kan skapa fred med bomber eller skicka JAS-plan från Sverige för att lösa konflikter i andra delar av världen. Och jag tycker att de som trott på EU nu borde fått en knäck. Se hur EU behandlat flyktingfrågan.
Och partipolitiskt?
– Det finns så mycket man kan göra utan att vara med i något politiskt parti. Skriva artiklar till radikala tidningar. Delta i mainfestationer. Arbeta inom oberoende grupper som vill ha en bättre värld. Eller som i mitt fall vara aktiv i Föreningen Arbetarhistoria i Eskilstuna. Hjälpa till att ha startat E-Folket till exempel. Jag får väl se var jag lägger ner det krut jag har kvar.
Nästa år är det 100 år sedan det Socialdemokratiska Vänsterparetiet startades. Ett parti som min farfar anslöt sig till. Det kanske är dags för ett nytt Socialdemokratiskt Vänsterparti.
Men skämt åsido. Det finns nog idag allt för många olika grupper som kallar sig för politiska partier.
Det är nog inte fler partier vi behöver, utan färre – men en starkare progressiv arbetarrörelse.
Peter Widén