Vad kan sägas om Euromajdan och maktskiftet i Ukraina två år efteråt? Enklast är att framhäva allt Majdan inte var och inte har lett till. Det var ingen revolution, ingen massrörelse som fredligt tog makten på ett hjältemodigt sätt, men inte heller någon statskupp. Ingen ny fascistisk stat, ingen av väst eller Ryssland fjärrstyrd samhällsförändring, ingen legitim folkomröstning eller annektering av Krim. Ingen rysk invasion, ingen antiterroristoperation mot utbrytarrepublikerna, ingen klasskamp för att befria hela sydöstra Ukraina, ingen ekonomisk förnyelse och ingen kamp mot korruption. Men där fanns drag av allt detta.
Vad är det då som hänt i Ukraina om inte alla de väletablerade och intressant nog i detalj motstridande bilderna av både enskilda händelser och hela skeendet stämmer? Från höger till vänster och inte minst mitten har begreppet revolution varit centralt för att beskriva Euromajdan och den folkliga revolten mot president Janukovytj. Ett begrepp som gjorts till allmängods av sådana normgivande institutioner som Wikipedia. För den som önskar få en fullödig bild av den fredliga delen av massrörelsen på Majdan rekommenderas Netflixdokumentären Winter on Fire. Här visas steg för steg hur massdeltagandet, fråntaget sitt avgörande våldsinslag, växer fram till dess att Janukovytj störtas. För den som ensidigt ser Euromajdan som en fascistisk rörelse eller enbart fjärrstyrd av väst är denna film en nyttig påminnelse om att det handlade om något mer.
Men det intressanta med denna dokumentärfilm är också vad den inte tar upp. Vi förs tillbaka till en tid innan upplysningen och den amerikanska och franska revolutionen, en tid där kopplingen till martyrskap med kyrkan som central bärare av moral är det som skapar mening åt protesterna. Här framhävs en nationell gemenskap av 1800-talstyp, utan antydan till klassgränser innan arbetarrörelsens och bonderörelsens framväxt med sociala landvinningar och jordreformer. En bild av verkligheten där demokratiskt valda politiker är främmande och ekonomin och ekologin en icke-fråga. I hela sitt upplägg strider denna film mot alla upplysningens regler för hur en dokumentär med hjälp av rationellt förnuft och kritik ska förhålla sig till ett ämne. Att den i år nominerats till en Oscar kan därmed ses som ett utryck för hur västvärlden idag förhåller sig till tidigare ideal för historieskrivning.
Historieskrivningen om Euromajdan knyter an till den som EU beslutat om som gällande. Detta i arbetet med ett stort nytt museum i Bryssel, ett projekt som i hög grad liknar svenska statens historiska myndighet Forum för levande historia. Museet ska öppna i år till en kostnad av knappt 500 miljoner kronor i förberedelsefasen. Samtidigt som museet påstås ”ta hänsyn till den europeiska historiens mångfald och alla dess tolkningar och perspektiv.” sägs att det finns en “konceptuell grund för Europeiska historiens hus”. I denna konceptuella grund skriven av utvalda vetenskapsmän ingår teorin om totalitarismen som central för förståelsen av Europas historia där kommunism och nazism ses som motsatsen till den liberala demokratin. Samma typ av krafter som pekar ut maktskiftet i Kiev som en revolution säger i det nya europeiska museets grunder att ryska revolutionen inte var en revolution utan en statskupp.
På samma sätt gräver sig den nya makten i Ukraina bakåt i historien. Hundratals personer ska raderas som historiska namn på gator och städer. Det är inte bara sovjetiska kommunister som ska suddas bort ur historien, inklusive de som byggde upp Ukrainas skolsystem på 1920-talet, vilket lade grunden för massspridning av det ukrainska språket. Även personer som bondeledaren och anarkisten Nestor Machno och den tyskpolska socialisten Rosa Luxemburg ska bort. Det är inte heller bara leninstatyer som rivs. Alla minnen av en social strid ska raderas. Som gravmonumentet i Kiev till minne av de 1500 mördade arbetare från Arsenalfabriken som gjorde uppror den 28 januari 1918, vandaliserades under majdanprotesterna. Nyligen firade Högra Sektorn och nazistiska Svoboda minnet av krossandet av Arsenalarbetarnas uppror. Presidenten Porosjenko passade på att förklara att arbetarupproret i Kiev 1918 bara var ett ryskt hybridkrig mot Ukraina. Precis som han säger att alla ukrainare som är motståndare till de nya makthavarna idag också är ryska agenter.
Det kan vara på detta djupare plan vi kan söka efter innebörden av Ukrainakonflikten och därmed hur den kan lösas. Konflikten har både en materiell och ideologisk sida, eller om man så vill en objektiv och en subjektiv. Många har uppehållit sig vid den ideologiska och subjektiva sidan. Kritiken mot Winter on Fire riktar sig därmed inte mot att den förflyttar perspektivet till en nationalism innan arbetar- och bondreformernas, och ersätter politiska och ekonomiska frågor med religion som före upplysningens tid, utan enbart mot att det fascistiska våldsinslaget i Euromajdan osynliggörs.
På denna subjektiva nivå är Ukrainakonflikten ett tacksamt ämne för den som önskar positionera sig ideologiskt. Här finns fascistiska inslag och stormaktsintressen på bägge sidor av konflikten med början i bildandet av Högra sektorn 26 november 2013, en sammanslagning av olika nazistiska, fascistiska och andra ultranationalistiska grupper med det uttalade syftet att genomföra en revolution i Ukraina. Sedan dess har denna typ av grupper varit ett stående inslag före, under och efter maktskiftet i Kiev och de olika upproren på Krim och i östra Ukraina. Viktigare än det fascistiska inslaget eller att se till militära imperialistiska intressen är den materiella basen för Ukrainakonflikten.
Ministern för handel och ekonomisk utveckling i den 2014 störtade presidenten Janukovytjs regering hade 2013 klart för sig vad han ville med Ukrainas framtid. 2013 pekade han på att inkomsterna fanns att hämta från den svarta jorden, både från åkern och vattnet under den. Idag har denne ekonomiminister i hög grad lyckats med sin ekonomiska förutsägelse, nu i egenskap av president Porosjenko.
Vägen dit var kort. Han hoppade av ministerposten när det började kärva ihop sig för Janukovytj. Istället satsade han på att stödja Euromajdanupproret mot sin tidigare regeringschef med hjälp av sitt TV-bolag kanal 5. Efter störtandet av presidenten bidade han sin tid för att i maj 2014 väljas till ny president. Sedan minister Porosjenko uttalade sin syn på Ukrainas ekonomiska framtid har den ekonomiska omstöpningen av landet gått fort. Ukrainas regeringar hade länge sökt pressa både väst och Ryssland för att få ut det mesta från bägge hållen i olika ekonomiska uppgörelser. Ett närmande till EU hade varit ett intresse under lång tid också under Janukovytjs presidentskap. Det fanns förhoppningar om att det skulle leda till undertecknandet av ett associationsavtal med EU i november 2013.
När Ukraina räknade på EU:s erbjudande om kompensation för den anpassning av Ukrainas ekonomi som behövdes för att kunna leva upp till EU:s alla omfattande regler kom de fram till att det inte på långa vägar skulle räcka. De 600 miljoner euro som erbjöds skulle inte göra det möjligt för Ukrainas företag att anpassa sig och dra nytta av ett avtal. Därtill vägrade EU att tillåta trepartssamtal om konsekvenserna för den omfattande handeln med Ryssland. Janukovytj bestämde sig därför att skjuta på avtalet framåt än en gång och istället anta ett fördelaktigare erbjudande från Ryssland innefattande ett lån på 15 miljarder dollar. Avtalet med EU innehöll också att de båda parterna förbinder sig att främja en gradvis konvergens mot EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik och Europeiska försvarsbyrån vilket i praktiken innebar ett närmande till NATO:s europeiska pelare.
Syftet med avtalet från EU:s sida var enligt Wikipedia att bidra till stabilitet i landet för att kunna köpa säd och naturgas och kunna exportera varor. Våren 2014 ställde sig Al Jazeera frågan varför EU och USA som bägge hade ont om pengar att låna ut var beredda att ingripa och därmed riskera att behöva betala miljarder dollar till ett land som utan stöd från Ryssland kan drabbas av ekonomisk kollaps. Att EU ville stödja Ukraina betonades genom att peka på att EU exporterar ”över 20 miljarder dollar i varor årligen till Ukraina – främst maskiner, fordon och industrikemikalier. Ukraina är också en av världens största producenter av majs och vete, och exporterar det till EU-länder och på andra håll. Analytiker tror att med stora investeringar kan Ukrainas jordbrukssektor växa exponentiellt.” Gas betonades också som viktigt, med skiffergas skulle Ukrainas och EU:s beroende av naturgas från Ryssland brytas och grannen i öst knäckas som potentiellt hot mot USA:s roll som ensam supermakt.
Av Porosjenkos dröm om att omvandla Ukraina till ett land som satsade på jordbruk och utnyttjade sina vattentillgångar genom att locka till sig utländska investeringar har halva delen kring bruket av vattenresurserna för frackingindustrin havererat med fallande oljepriser. Kring den andra halvan av drömmen, ett växande jordbruk, står det och väger. Någon kamp mot korruptionen har det inte blivit, snarare tvärtom enligt både opinionsmätningar i Ukraina, avhoppande regeringsmedlemmar och utländska bedömare.
På samma sätt som efter den förra västinspirerade regimförändringen i Ukraina 2004 vid den orangea revolutionen, är de två ledande politikerna i fullt krig med varandra. Handeln med Ryssland har på ett år rasat med 60 procent, som önskat, men samtidigt har handeln med EU rasat med 38 procent, tvärtemot vad man önskat. Som önskat har väst förlorat en konkurrent i flygindustrin genom att tillverkaren av världens största jetflygplan Antonov tvingats lägga ner tillsammans med mycken annan högteknologisk industri nära knuten till den ryska ekonomin. En rad demokratiska inskränkningar har genomförts vad gäller yttrandefriheten och organisationsfriheten, tillsammans med avskaffande av tidigare rättigheter för arbetare och andra sociala förmåner, helt i linje med högerns intressen.
Desto bättre har det gått för västs ekonomiska ambitioner för Ukraina och världen. Ekonomen Michael Hudson pekar på hur USA, med EU:s goda minne, använder Ukraina för att avveckla IMF som global ordning för att styra ekonomin efter likställda principer. Istället har en ny ordning införts vid årsskiftet där enbart de stater som underordnar sig dollarekonomin kan tillåtas använda IMF för att få sina fordringar betalda.
Hudson ser detta som led i en strategi för att med påtvingad nyliberalism styra över ekonomin till finansiell spekulation. I brott mot IMF:s stadgar ges därför Ukraina lån trots att landet är i krig och inte heller kan betala tillbaka lånen. Genom lånen kan Ukraina fortsätta driva kriget och driva ut Ryssland ur sin ekonomi för att på så sätt bli ännu fattigare. Därmed nås huvudmålet, att sätta Ukraina i en situation där de offentliga tillgångarna säljs ut tillsammans med kommandoposterna inom gas och jordbruk till spekulanter i väst. Detta i en rea där priserna görs ännu billigare genom att den från USA tillkomna ekonomiministern förbjuder ryska intressen att köpa något. Ukraina som nyliberalismens experimentverkstad med globala återverkningar.
Men det finns en faktor som de nya makthavarna och väst fortfarande har svårt för och ännu inte har bemästrat. Nämligen de 7 miljoner bönder som arrenderar mark av staten. Inte ens den extreme nyliberalen premiärminister Jatsenjuk har vågat sig på att framföra krav om privatisering av marken. När en skattereform krävd av IMF beslutades av riksdagen satte sig de små- och medelstora bönderna och deras många organisationer i rörelse. Med kreativa demonstrationer i Kiev och landsomfattande vägblockader i december 2015, skakades makten och de avgörande besluten sköts på framtiden. De ukrainska bönderna är arvtagare till 1900-talets folkrörelserevolutioner i Sovjet och på andra håll, som ledde till jordreformer och bildandet av en välfärdsstat. Industriarbetarklassen och vänstern i Ukraina har varit lätta att knäcka. Hur bönderna kommer agera inför amerikanska och andra storföretags försök till maktövertagande över den svarta jorden återstår att se.
Inte bara Ukrainas öde står på spel, utan också 12 miljoner familjejordbrukare i EU och den framtida globala världsordningen. Faller bönderna i Ukraina faller de sista resterna av den välfärdsstat som folkrörelserevolutionerna förde med sig. Kanske inte bara där utan också genom en eskalering av kapitalägares kortsiktiga intressen av att avveckla sociala rättigheter och miljövärn till förmån för finansiell spekulation, med alltmer destruktiva följder. Solidaritet hastar med alla familjebönder på Europas landsbygd och en allians byggd på materiella egenintressen med urban arbetarklass och den delen av medelklassen som inte hoppas på att främst få inkomster genom kapitalägande.
Vänsterns nuvarande geopolitiska låsningar i motsatta positioner har lett till en i längden oförlåtlig passivitet. Gemensam samtidig kamp mot repression både i Ukraina, på Krim och i Donbass inbäddad i ekonomisk och ekologisk kritik av skeendet och stöd till de över två miljoner flyktingar som lämnat krigszonen i östra Ukraina kan vara ett sätt att bryta dödläget. Tystnaden inför den nyliberala krisen i Östeuropa måste motverkas genom att bygga en rörelse för fred med jorden och fred på jorden.
Tord Björk
