Strejkande volvoarbetare. Foto: UAW Local 2069.
Som Internationalen tidigare rapporterat pågår en hård facklig konflikt på Volvo Lastvagnars fabrik i Virginia i USA. Bilarbetaren Lars Henriksson har följt striden och lyckades på söndagskvällen få ett videosamtal med Rhonda Sisk, en av de strejkande Volvoarbetarna.
INTERVJU
Efter två veckors strejk röstade de 3 000 arbetarna i maj ner det framförhandlade avtalet med 90 procent. När ett nytt avtalsförslag avvisades lika kraftfullt 6 juni beslöt facket, UAW Local 2069, att på nytt gå ut i en strejk som pågår fortfarande när detta skrivs.
Rhonda Sisk är gräsrotsaktivist på fabriken och en osannolik facklig kämpe.
– Precis som de flesta kvinnor häromkring har jag tagit hand om min familj och jobbat av och till, berättar hon när vi ”träffas” på videolänk på söndagskvällen. Det här är mitt första fabriksjobb och mitt första fackliga engagemang.
Mer än mätt på det senaste årets nätmöten skiljer sig samtal med Rhonda från mängden. Hennes energi går igenom bildskärmen när hon med stolthet berättar om sitt jobb, sina arbetskamrater och vad de har gjort tillsammans.
– Jag älskar mitt jobb och mina arbetskamrater, de är de hårdast arbetande människor jag mött, fortsätter hon. Vi har blivit en tätt sammanknuten gemenskap, en slags familj. Under pandemin, både under de sex veckor vi skickades hem och efteråt, har det vuxit fram ett nätverk för ömsesidig hjälp som varit viktigt under strejkerna. Den första strejken skapade också ett nätverk inom facket med ansvariga för strejkvakter och sådant som är till stor nytta nu.
Strejken på Volvo bryter mönstret på flera sätt. De flesta fackföreningar i USA har backat i fyrtio år, både när det gäller avtal och medlemskap. Stora delar av de gamla fackliga fästena i stål- och bilindustrin har lagts ner eller flyttat söderut och det tidigare stolta bilarbetarfacket UAW har krympt till en skugga av sitt forna jag. I den privata sektorn är organisationsgraden nere på 8 procent och facken misslyckas med att organisera de nya stora arbetsplatser som vuxit fram som Wall Mart eller nu senast Amazon. Delstaten Virginia där den stora lastvagnsfabriken ligger har även med USA-mått mätt antifacklig lagstiftning och en organisationsgrad på bara fyra procent. De flesta avtal som slutits i bilindustrin sedan början av 80-talet har innehållit försämringar med lägre pensioner och sjukförmåner och framför allt ”2-tire wages”, lönesystem som ger nyanställda betydligt lägre löner under lång tid.
Och mitt i detta har alltså Rhonda och hennes arbetskamrater tagit sig an Volvo. Hur kan det komma sig?
Aktivisten Rhonda Sisk.
– Även här har folk tvingats gå med på försämringar i avtal efter avtal, berättar Rhonda. Våra fackliga representanter sålde in samma eftergifter som på de flesta andra bilfabriker med ett ”2-tier system”, försämrade pensioner och sjukförmåner. Arbetarna hotades: ”Antingen går ni med på ‘2-tier‘ eller så flyttar företaget till Mexiko” berättar Rhonda. Men nu funkar inte de hoten längre.
– Arbetslösheten är låg i vårt område och Volvo fortsätter att bygga ut fabriken bland annat för elektrifiering. Dessutom gjorde företaget en rekordvinst i fjol. Så efter pandemin kände de allra flesta att det var läge att försvara det vi har och försöka ta tillbaka en del av det vi förlorat.
– En massa nya som jag har också kommit in i fabriken, förklarar hon. Över hälften av de nära 3 000 anställda är anställda sedan 2017 och var inte med när de tidigare avtalen drevs igenom. De viktigaste kraven nu är att bli av med det splittrande ”2-tier” systemet och få ett bättre pensionssystem.
Rhonda berättar om annat som fått missnöjet att gro. Som till exempel det poängsystem Volvo har för frånvaro.
– Vi har inga dagar för egen sjukdom utan får ta av lediga dagar eller semester när vi är sjuka. För frånvaro utöver detta får vi poäng, vid ett visst antal poäng får vi tillsägelse, sedan varning och till slut sparken, oavsett varför vi är frånvarande. Dessutom är det de enskilda förmännen som avgör vilken bestraffning som i praktiken delas ut, så det finns en massa godtycke. Fler betalda sjukdagar är också ett av våra krav.
Förtroendet för facket är inte på topp. Sedan flera år skakas bilarbetarförbundet av den värsta skandalen i sin historia. De högsta ledarna har hamnat inför rätta för att ha tagit emot mutor av arbetsgivarna. Stora summor som varit avsedda för facklig utbildning har spenderats på privat lyxkonsumtion och för bara någon vecka sedan dömdes den förre ordföranden Gary Jones till fängelse, där hans företrädare Dennis Williams redan befinner sig. Men inte heller de lokala representanterna står högt i kurs hos Rhonda.
– De säger hela tiden att detta är det bästa avtal vi kan få och försöker sälja in det. Informationen som gick ut innehöll bara ”godbitarna” men vi var några som fick ut hela avtalstexten. Vi läste igenom det noga och informerade våra arbetskamrater om allt ledningen ville mörka och lyckades även få mer tid innan omröstningen så att alla skulle kunna sätta sig in i avtalet. Efter att fått sitt avtal nedröstat två gånger med 90 procent nejröster var de tvungna att godkänna en fortsatt strejk.
Hon tvivlar även på att de lokala företrädarna blev valda på ett riktigt sätt.
– I det senaste fackliga valet var det några som utmanade den sittande styrelsen, berättar hon. Och då var vi tvungna att kryssa i valsedlarna med blyertspenna! När vi nu röstade om avtalet uppmanade vi därför alla att kryssa i exakt rätt med bläckpenna och att ta en bild på valsedeln och sitt medlemskort och sedan lägga ut den på sociala media. På bara några timmar hade 600 medlemmar gjort det!
Hur kommer det sig då att Rhonda så plötsligt blivit aktivist? En som engagerar sig, läser det finstilta i avtalstexten och informerar arbetskamraterna?
– Ja, skrattar hon, vi var tvungna. Jag kände liksom de flesta andra att det var dags att göra något. Och så är jag från West Virginia en stat med helt andra traditioner från bland annat kolindustrin. Även om jag inte har någon egen facklig erfarenhet kommer jag från en släkt med fackligt aktiva kolgruvearbetare och lärare. Och en lång rad av starka kvinnor,
Så vad händer nu?
– Just nu är det dödläge, säger Rhonda. Vi går strejkvakt för att se till att Volvo inte försöker föra ut de bilar som finns på området. I förhandlingarna händer ingenting, Volvo förhandlar inte och svarar inte ens på telefon.
Rhonda är orolig för att några få baktalar strejken i sociala media men menar att den stora majoriteten står fast.
– Vi är beredda att kämpa så länge det finns något att kämpa för, avslutar hon innan hon hastar iväg till nästa videomöte, den här gången med andra bilarbetare i USA
Och jag tror henne.
Lars Henriksson