Manos Skoufoglou Foto: Agnes Lou
För några år sedan rapporterade alla medier om situationen i Grekland. Alla hade en åsikt om hur krisen skulle hanteras och var ansvaret skulle utkrävas. Sedan böjde sig Syrizaregeringen för kraven från Trojkan: EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden. Därefter har det varit ganska tyst om landet. Men krisen pågår fortfarande. Arbetarnas kamp för en dräglig tillvaro har inte tagit slut bara för att kameralinserna riktats åt ett annat håll. Emma Lundström har pratat med vänsteraktivisten Manos Skoufoglou, på tillfälligt besök i Sverige.
Manos Skoufoglou är i Sverige för att besöka vänner som lämnat Grekland i jakt på jobb under krisen. Han påpekar att de senaste årens grekiska migrantarbetarvåg är en helt annan än den som ägde rum på 60- och 70-talet.
– Då kom många greker hit till Sverige för att jobba på fabriker. Nu är det mestadels människor som har universitetsutbildningar och som kommer hit och söker jobb som ingenjörer, designers, doktorer och lärare, säger han och berättar att hans resa även har politiska element. Han kommer från vänsterorganisationen OKDE-Spartakos, som är en del av den antikapitalistiska vänsterkoalitionen Antarsya. I Sverige träffar han, förutom gamla vänner, även vänstergrupper som Socialistiska Partiet. Bland annat för att diskutera situationen i hemlandet och knyta vänskapsband.
Han menar att det är ett politiskt viktigt år för Grekland. Ett riktigt valår. Förutom valet till EU-parlamentet är det kommunalval, regionala val och nationellt val:
– Vi vet inte när det nationella valet kommer att äga rum än, men det borde inte ske senare än oktober. Att det är ett år av val är en viktig politisk omständighet eftersom det nationella valet kommer att ske i ett politiskt annorlunda ramverk än förut. Syrizaregeringen har helt och hållet, till hundra procent, anpassat sig till den marknadsliberala politiken. De försöker bygga en bred centervänsterfront som motpol till den befintliga centerhögerfronten. Det är ett försök att återuppbygga ett tvåpartisystem. På kort sikt kanske det blir framgångsrikt, men på lång sikt är det svårt eftersom systemet inte är stabilt. Ekonomin är inte stabiliserad. På lång sikt kommer det att vara ett motsägelsefullt tillvägagångssätt. Men just nu är det tyvärr de här två politiska krafterna som huvudsakligen står mot varandra i landet.
Samtidigt finns det en vänster till vänster om Syriza som förutsåg utvecklingen och valde att förbli oberoende i förhållande till partiet. Manos Skoufoglous organisation tillhör den vänstern och han menar att det är den som nu har möjlighet att vara med och bygga nya arbetarrörelser bland spillrorna av hoppet kring Syriza.
– Vår grupp förutsåg Syrizas karaktär och gick aldrig med, men större delen av arbetarklassen hoppades och trodde på projektet. När Syriza omedelbart anpassade sig till den marknadsliberala politiken ledde det till en massiv besvikelse som inte har minskat med åren, säger han och tillägger att även om massrörelsen inte är så stark som den var under krisens första år, så pågår det fortfarande kamper. Det finns också fortfarande politiska alternativ till vänster:
– Det är ett tillstånd av besvikelse i vänstern och arbetarrörelsen. Syriza anses inte vara vänster längre. Det är ett socialdemokratiskt parti nu. I vänstern har vi kommunistpartiet som är starkt. Det är ett traditionellt stalinistiskt parti som fick runt åtta procent i valet. Det är också det största partiet när det gäller medlemskap i landet, inklusive borgerliga partier. Bortsett från kommunistpartiet har vi två andra formeringar. Den ena är Folklig enighet, som är en vänsterreformistisk fraktion som gått ur Syriza. Den andra är den antikapitalistiska koalitionen Antarsya, som vår organisation är en del av.
Han menar att situationen för vänstern inte är särskilt bra, just på grund av det allmänna tillståndet av besvikelse i arbetarrörelsen. Men den är ändå inte helt nattsvart.
– För det första så finns det fortfarande arbetarklasskamper. Till exempel hade vi nyligen en stor nationell rörelse bland lärare med dåliga arbetsvillkor. De lyckades vinna en viss seger, vilket är svårt just nu, men samtidigt väldigt viktigt. För det andra så har de mest medvetna lagren av arbetarklassen och andra förtryckta grupper samlat på sig viktiga politiska erfarenheter. För det tredje så finns det som sagt fortfarande partier och organisationer på vänsterkanten som har hållit sig oberoende i förhållande till Syriza. De kan överleva nu, säger han och fortsätter:
– Situationen är motsägelsefull för vi har å ena sidan den omfattande besvikelsen och det faktum att massrörelsen har slocknat, å andra sidan har vi samlat på oss erfarenheter, vi har vänsterpartier och vi har pågående kamper.
När det gäller framtiden för vänstern i Grekland finns det bara ett svar för Manos Skoufoglou.
– Vänsterns framtid beror på rörelsens framtid. Den vänster som är kvar nu får inte mer än kanske tio procent i valet, men den är en verklig kraft i fackförbunden och på gatorna. Dessutom är den inte diskrediterad eftersom den har förblivit oberoende från Syrizas regeringsprojekt. Så den är kapabel att fånga möjligheterna om det blir en ny massrörelse. Men om besvikelsen befästs ännu mer kommer även vänstern att få ont om luft. Så vänsterns framtid beror på massrörelsens framtid, säger han och tillägger att det tyvärr inte finns någon sådan massrörelse just nu. Vänstern är för splittrad:
– Vissa grupper krymper andra växer sig starkare. Det pågår en förändring i kraftförhållandena inom vänsterrörelsen och vi anser att det är väldigt viktigt att förändra dessa förhållanden i antikapitalistisk och revolutionär riktning, inte reformistisk. Det är en väldigt viktig uppgift nu. Om det blir ett nytt folkligt uppror så ska det finnas ett icke-reformistiskt alternativ. Därför riktar vi just nu in oss på att bygga våra organisationer och utbilda nya medlemmar som har gått med i vänstern genom massrörelsen. Vi väntar på en ny runda av massrörelse. Det är inte säkert att det kommer att ske, men det är möjligt.
I väntan på en ny massrörelse pågår flera olika kamper som Manos Skoufoglou tycker att det är oerhört viktigt att stötta. För det första handlar det om de utsatta arbetarnas kamp för drägliga villkor.
– Det har startats många nya fackförbund, rörelser och initiativ bland dessa arbetargrupper. Samtidigt har vi en väldigt skarp kris bland de organiserade fackliga rörelserna i den privata sektorn. För bara några dagar sedan skulle den nationella fackorganisationen för den privata sektorn ha kongress, men de misslyckades med att genomföra den. De samlades men saker och ting exploderade och kongressen ägde aldrig rum. Den privata fackorganisationen är i kris för att den har hållit utsatta arbetare och migrantarbetare ute från de officiella facken, säger han och berättar att det på senare tid bland annat har skett två viktiga hamnstrejker:
– Särskilt i en hamn i Pireaus som ägs av det kinesiska fraktföretaget Cosco. Där har det inte funnits något fack, men nu har folk organiserat sig och genomfört en strejk, vilket var väldigt viktigt.
För det andra är de organiserade facken fortfarande starka i den offentliga sektorn. Där skedde nyligen en strejk bland de kommunala arbetarna:
– Den var segerrik. De kämpar verkligen. Den antikapitalistiska vänstern är stark där, säger Manos Skoufoglou och fortsätter:
– En tredje viktig pelare i rörelsen är den feministiska kampen. Vi hade en feministisk strejk för första gången i mars i år och det pågår en mobilisering mot våld mot kvinnor och hbtq-människor. Dessutom finns det en ny rörelse bland universitetsstudenter, av ett slag som vi inte har upplevt på kanske tio år. Den kan bli väldigt viktig i framtiden.
Innan vi avslutar vårt samtal säger Manos Skoufoglou att han hoppas att den grekiska erfarenheten ska diskuteras mer inom den internationella vänstern framöver:
– Greklands erfarenheter diskuterades mycket internationellt innan Syriza kom till makten. Nu, när projektet har fallit isär, är det väldigt lite internationell diskussion. Vi i vår organisation var väldigt kritiska från början eftersom vi kände till partiet på hemmafronten, men vi kan förstå att folk internationellt hoppades på projektet. Nu är det väldigt viktigt att dra slutsatserna av exemplet Syriza, så att vi är förberedda på liknande situationer i andra länder. Det är viktigt att diskutera Grekland och att dra slutsatsen att under en nationell kris är det oerhört viktigt att ha oberoende arbetarorganisationer som inte bara administrerar det rådande systemet utan försöker att bekämpa det utanför institutionerna. Det visade sig vara väldigt viktigt i Grekland och det kan visa sig vara viktigt i andra länder också. Vi får inte glömma Grekland utan dra lärdomar av hur det gick.
Emma Lundström
