”Första tecknen på SYRIZA:s kapitulation sågs redan 2013”

Antonio Ntavanellos var ledamot i Syrizas verkställande utskott 2004-2015.

Vid valvinsten 2015 representerade grekiska SYRIZA hoppet för vänstern i hela Europa, men vägen blev en annan än planerat och gick genom folkomröstning, kapitulation, splittring, nyval, ett nytt memorandum med högerpolitik och slutligen reformer och valförlust.
Internationalen har träffat Antonio Ntavanellos, ledamot i SYRIZA:s politiska sekretariat för att i backspegeln se vilka lärdomar vi kan göra. Vi publicerar intervjun i fyra delar de kommande veckorna. Här kommer del ett.

INTERVJU

Den 7 juli förlorade SYRIZA regeringsmakten i Grekland som partiet innehaft i fyra och ett halvt år. Internationalen har träffat Antonio Ntavanellos som var ledamot i SYRIZA:s politiska sekretariat (verkställande utskott) mellan 2004-2015. Antonio Ntavanellos arbetar inom den trotskistiska organisationen DEA, Internationella arbetarnas vänster.

När insåg du att Tsipras och den nära kretsen kring honom skulle kapitulera för trojkans krav?
– De första tecknen var på kongressen 2013. Det var då vi insåg att vi behöver en organiserad opposition inom SYRIZA mot Tsipras ledning. Kongressen var början på den officiella omvandlingen och konsolideringen av SYRIZA som ett sammanslaget parti. Samtidigt var det början på vänsteroppositionen mot Tsipras under namnet Vänsterplattformen. Vänsterplattformen var en allians mellan Vänstertendensen i Synaspismos, som varit det största partiet i alliansen SYRIZA, och vi i DEA samt oberoende militanter. Det var inte en revolutionär tendens men Vänsterplattformen i SYRIZA var mycket stark med 33 procents representation i Centralkommittén. Det fanns också många radikala kamrater inom de tendenser som stödde Tsipras.
Vi var rädda för att ledningen började kompromissa på en programmatisk nivå. Vi var rädda för att Tsipras började införa ”ledarens princip” och själv börjat fatta beslut. Det var väldigt farligt och det visade sig vara förödande för SYRIZA. Besluten som fattades 2015, kapitulationen mot den inhemska bourgeoisien och framförallt internationellt mot trojkan, dessa beslut godkändes inte av några kollektiva organ inom SYRIZA. Det politiska sekretariatet eller Centralkommittén har aldrig godkänt dessa uppgörelser. Uppgörelsen gjordes av Tsipras, av en grupp runt Tsipras, som kontrollerade regeringen, och påtvingades partiet genom utpressning. Han tvekade inte att splittra och utesluta vänstern och gå till nyval i september 2015.
Så du kan säga att de första tecknen på faran för kapitulation var 2013 men det var mycket tydligt i slutet av 2014 att Tsipras organiserade sitt personliga perspektiv för kompromisser inom landet och internationellt. Det var helt klart redan när han beslutade att skapa en regering med partiet ANEL, ”Oberoende greker”.

Gick inte heller det till Centralkommittén för beslut?
– Det kom till Centralkommittén efteråt, när det var ett faktum. Vi var starkt oeniga, och DEA gjorde ett offentligt tillkännagivande som sa att detta var ett mycket farligt misstag. Efter det kom misstaget att utse Prokopis Pavlopoulos, en av högerns starkaste kader, till president. Han var en tidigare minister för Ny demokrati och huvudansvarig för att konfrontera ungdomsupproret i december 2008. Han var ansvarig för hur staten hanterade denna revolt. Det var därför Tsipras föreslog honom, för att på så sätt klargöra att han inte tänkte skapa några farliga situationer. När han föreslog Prokopis Pavlopoulos gick en av våra ledamöter i parlamentet som inte röstat för Pavlopolous ut med ett offentligt tillkännagivande att detta var oacceptabelt och i motsättning till SYRIZA:s program.
Men det värsta var avtalet 22 februari som undertecknades av Tsipras och Varoufakis om att fortsätta betala på den offentliga skulden månad efter månad. Det var helt emot SYRIZA:s program vilket var baserat på att vi skulle stoppa betalningarna omedelbart och istället behålla pengarna för att möjliggöra en fungerande stat och ha möjlighet att betala pensioner och löner för den offentliga sektorn. Utifrån den nya situationen skulle vi sedan inleda förhandlingarna med trojkan. Vi skulle meddela att vi inte kommer att betala skulden och att vi inte erkänner skulden. Först stoppar vi åtstramningspolitiken, efter det kommer vi och diskuterar.

Om ni inte ingått koalitionen med ANEL, vilka skulle ni då regerat med?
– Det har ett enkelt svar utifrån erfarenheterna från de kommunistiska rörelserna internationellt. Tsipras borde ha gått till parlamentet, presenterat SYRIZA:s ståndpunkter och bett om en toleransröst och satt press på Greklands kommunistiska parti, KKE. Det hade varit mycket svårt för kommunistpartiet att inte rösta. Tsipras gjorde det mycket enkelt för dem, eftersom han skapade alliansen med ANEL och Kammenos innan han gick till parlamentet. Det var lätt för kommunistpartiet att säga att det inte röstar för detta. Vi röstade inte heller och det är inte sant att det inte fanns något alternativ.

Om vi backar ytterligare lite. I många partier springer parlamentarikerna iväg med beslut och det är en kamp mellan den demokratiska organisationen och parlamentarikerna. När såg ni de första tecknen på det i SYRIZA?
– De första tecknen på att Tsipras orienterade sig mot kapitulation syntes på programmatisk nivå när han sa att Thessalonikiprogrammet inte kunde införas ensidigt. Det var emot SYRIZA:s beslut, mot majoritetens beslut. De sågs också när han började ändra SYRIZA:s huvudslogan och politiska inriktning gentemot Europeiska unionen och euron. Vår paroll var ”inga uppoffringar för euron.” Det finns många många exempel på uttalande av Tsipras från den tiden till journalister när de frågar hur han skulle agera om han tvingades välja mellan att stoppa åtstramningarna eller fortsätta med euron. Tsipras svarade att ”Om jag var tvungen att välja skulle jag välja att hålla sjukhusen och de offentliga skolorna öppna, så jag kommer att lämna euron för att skydda de viktigaste medborgerliga rättigheterna och arbetarnas rättigheter.” Men i slutet av 2013 börjar han ändra sig till ”inom euron till vilket pris som helst”. Och det är en annan politisk linje.
Så vi kunde se att det var på väg men det var inte lätt att reagera från första ögonblicket. I många fall accepterade vi det med ”ok detta var en misstag, vi kommer hantera det”.

Hur fungerade de demokratiska organen i SYRIZA vid den tiden? Under våren 2015, vilken makt fanns i den Centralkommittén och vilken makt hade det politiska sekretariatet?
– Före SYRIZA-kongressen 2013 fungerade det i realiteten på grundval av konsensus. Vi hade skapat lokalorganisationer och professionella organisationer men på ett icketypiskt sätt. Detta eftersom vi inte hade medlemmar och medlemsrättigheter utan var en koalition av organisationer. Vid kongressen 2013 godkände vi en konstitution som sa att alla intresserade får bli medlemmar i SYRIZA, samt principen om en medlem en röst och att beslut i allmänhet tas med majoritet. I de verkligt allvarliga frågorna skulle vi först försöka nå konsensus, om det inte är möjligt behövdes en stor majoritet på 2/3 för beslut.
Men det var samtidigt klart att det inom partiet fanns rätten till organiserade tendenser. Ett tydligt exempel var Vänsterplattformen som var representerad i alla organ från de lokala organisationerna till det politiska sekretariatet. Och samtidigt fanns möjligheten att politiska organisationer deltog i SYRIZA. DEA accepterade aldrig, inte ens på konferensen 2013, att upplösa sig självt. Vi sa offentligt att om ni fattar detta beslut tar ni beslutet att utesluta oss. Ni måste bestämma er och de sa ”nej, ok, låt oss hitta en kompromiss”. Så de accepterade ett slags dubbelt medlemskap. De visste att alla våra medlemmar var medlemmar i DEA och samtidigt medlemmar i SYRIZA. De kunde göra detta eftersom alla visste att vi var mycket bra militanter som med ärligt uppsåt byggde SYRIZA, accepterade ärliga och positiva kompromisser och i de fall vi inte accepterade kompromisser gjorde det av goda skäl. Alla visste att när vi inte accepterade något skulle vi aldrig vara isolerade utan att i så fall skulle många andra, också av deras egna medlemmar, inte acceptera detta.

Det var nytt för mig att det i vissa frågor krävdes kvalificerad majoritet efter att partiet slagits samman till ett enhetligt parti…
– Efter sammanslagningen kunde vi fatta beslut med majoritet men om ett betydande andel säger ”nej, nej detta är ett mycket viktigt beslut då behövdes 2/3 majoritet. Detta för att underlätta för minoriteten att skydda sin position. Det var en demokratisk konstitution. ­SYRIZA byggdes väldigt snabbt men på ett demokratiskt sätt underifrån. Men efter en tid blev det tydligt att viktiga beslut behövde tas ovanifrån, från ledarskapet. När vi kom nära regeringsmakten så det var många saker som diskuterades och behövdes ta beslut om och då fungerade demokratin aldrig i verkligheten. Tsipras började med utpressning och sa saker som ”Nej, jag accepterar inte detta. Om ni insisterar på att ha majoritet för detta skapar ni en stor politisk skandal och ni spelar högern i händerna.”
Men han tog de viktiga frågorna till Centralkommittén?
– I början. Men steg för steg upptäckte vi att han och en grupp runt honom skapade en ny apparat, något annat än de officiella organen i SYRIZA, runt Tsipras kontor, kring programkommissionen och främst runt parlamentsgruppen. Så runt parlamentsgruppen byggdes en från partimekanismen oberoende apparat.
När vi vann regeringsmakten var det tydligt att regeringen var centrum. Tsipras och många andra försvann från partiet, de verkade istället inuti regeringen, runt regeringen med många heltidsanställda, med pengar och statens makt. De tog initiativ via regeringen, och skapade en riktigt stark mekanism som kunde gå runt partiet i viktiga beslut.

Hur fungerade det politiska sekretariatet i praktiken, om inte alla frågor togs till Centralkommittén, vilken roll hade det politiska sekretariatet?
– Den allmänna politiska linjen diskuterades och beslutades av det politiska sekretariatet. Efter det tog grupper av kadrer ansvaret för det dagliga politiska arbetet. En del av det skedde demokratiskt, en del inte. Det beror på vem som gjorde vad. Och vi upptäckte mycket snabbt den motsägelse du talar om, mellan partiet och parlamentet. Partiets ledande kadrer och parlamentariker, samt Europaparlamentarikerna är inte lätta att kontrollera – det var inte lätt att påtvinga partidisciplin. Det finns många exempel där disciplin har varit tvingande men det finns också många negativa exempel när så inte skett.

Hur ofta träffades det politiska sekretariatet?
– En gång per vecka, och om det behövdes ibland oftare. Det fungerade och många saker gick bra. Jag var ansvarig för SYRIZA:s organisation inom hälso- och sjukvården. Vi hade byggt en mycket demokratisk struktur för detta. En organisation för sjukhusbesluten där problem koordinerades med ledningen som diskuterade dem och sedan gick de tillbaka, så det fanns många positiva exempel. Men samtidigt kunde vi förstå dag för dag att vissa delar av partiet blev autonoma.
Ett bisarrt exempel var när en programkommission hade uppdraget att göra programmet mer specifikt men vi upptäckte att den skapade en struktur utifrån regeringens perspektiv och började skapa allianser. Samtidigt som de diskuterade programmet gjorde de överenskommelser, gav löften och skapade relationer med personer utanför partiet.

När jag pratade med Tasos Koronakis, före detta partisekreterare, var han ångerfull över att han inte lyckades ta beslutet om överenskommelsen med trojkan till Centralkommittén för beslut…
– Han är en ärlig kamrat och det var en avgörande punkt. I slutet av våren 2015 undertecknade en majoritet av ledamöterna i Centralkommittén, 109 personer, ett dokument skrivet av oss i Vänsterplattformen som sa att ”nej, vi accepterar inte kompromisslinjen” eftersom kompromisslinjen kommer att leda till ett tredje memorandum. Vänsterplattformen hade 80 ledamöter i Centralkommittén, samtliga dessa undertecknade dokumentet plus 29 som tidigare varit anhängare av Tsipras och del av hans majoritet, bland dem Tasos Koronakis.

I huvudsak medlemmar i tendensen 53+?
– Ja exakt. Så det var tydligt att majoriteten i Centralkommittén sa nej till Tsipras och vi gick till det politiska sekretariatet och bad om ett Centralkommittémöte för att rösta om detta. Det som hände i detta ögonblick, det är bittert. Radikalerna i 53+ kapitulerade och gav Tsipras möjlighet att gå till parlamentet med detta.
Vi hade tillräckligt med folk för att gå till ett Centralkommittémöte och ha majoritet. Men de 29 vid sidan av Vänsterplattformen som hade undertecknat accepterade inte att göra det offentligt vid ett möte.

Kunde partisekreteraren ha gjort det själv eller behövde han det politiska sekretariatet för att kalla till ett Centralkommittémöte?
– Genom konstitutionen var det partisekreterarnas ansvar att kalla till möte med Centralkommittén. Han kunde komma till det politiska sekretariatet och ha majoritet där, men med detta dokument som var offentligt och publicerat i tidningen att en majoritet av medlemmarna i Centralkommittén begärde ett möte, kunde han gå själv men vid den tidpunkten vågade han inte göra det. Jag lägger inte någon press på honom, jag kan förstå att trycket var väldigt stort. Men det var ett mycket viktigt ögonblick eftersom Tsipras hade tid att gå till parlamentet och offentligt säga att han skulle acceptera en kompromiss. Efter det organiserade han partiets splittring.

Du talar om situationen innan folkomröstningen. Hade det varit för sent med ett Centralkommittémöte två eller tre dagar efter folkomröstningen?
– Två dagar efter folkomröstningen kapitulerade Tsipras. Efter folkomröstningen fanns det inte tid för någonting. Det var mycket tydligt, till och med på folkomröstningens natt visste vi att Tsipras skulle kapitulerar. Och alla började organisera sig för splittringen.

Jonas Karlsson

Dela