Författaren Björn Elmbrant. Foto: Atlas/Arenagruppen
Björn Elmbrant är sedan decennier tillbaka en av Sveriges mest framträdande vänsterintellektuella journalister/författare. Ur hans digra bokflod kan särskilt nämnas Dom där uppe – dom där nere, Hyperkapitalismen, och Dansen kring guldkalven. Därtill har han skrivit uppmärksammade biografier över såväl Olof Palme som Thorbjörn Fälldin. I den senaste boken, Marknadens tyranni – och hur vi kan rädda demokratin, är det nyliberalismen som ideologi – och dess samhälleliga konsekvenser på svensk botten – som hamnat under hans analyslupp. Anders Karlsson har läst den.
De svenska efterkrigsdecennierna – fram till runt 1980 – karaktäriserades av välfärdsstatens uppbyggnad och utveckling, minskade sociala klyftor och en reglerad kapitalism. Decennierna därefter har däremot kännetecknats av en häftig politisk kursändring där avregleringar, privatiseringar och en stram budgetregim – kort sagt nyliberalism – varit temat för dagen. Inte i något annat land, inom de rika ländernas samarbetsorgan OECD, har klyftorna vidgats lika mycket som i Sverige. Men varför har detta radikala skifte ägt rum? Och – inte minst – varför kom socialdemokratin att drivas så långt i marknadsliberal riktning?
I sökandet efter svar kom, för mig personligen, Björn Elmbrants bok Så föll den svenska modellen, från 1993, att bli en viktig pusselbit. Genom att följa dåtidens centrala beslutsfattare i hälarna ger oss författaren en levande bild av det politiska omkastet. Den i år utkomna Marknadens tyranni kan delvis ses som en fortsättning av Så föll den svenska modellen. I den nya boken försöker Elmbrant att ta ett helhetsgrepp över den nyliberala epoken från 80-talets början och fram till våra dagar.
Som vanligt är det en fröjd att läsa Elmbrant, som med lätt och stilsäker penna lotsar oss genom framställningen – med kapitelrubriker som exempelvis Krisens intåg i folkhemmet, Pensionerna – från politik till spekulation, När marknaden glider in i staten och Varför klyftorna växer. Här vill jag speciellt peka på att Elmbrant nogsamt ringar in hur de rika dragit ifrån genom att det blivit så otroligt mycket mer lukrativt att äga kapital, inte minst illustrerat av en explosion av antalet miljardärer; från 35 stycken år 1997 till hela 191 idag. Det hela kan förklaras av att de rika erhållit något av en tredubblad dusör.
För det första har värdet på Stockholmsbörsen girat brant uppåt. Från tolv procent av BNP år 1980 till hela 181 procent 27 år senare.
För det andra har aktieutdelningarna skjutit i höjden. Innan 80-talet tog sin början delades ungefär en tredjedel av vinsterna ut till aktieägarna och två tredjedelar investerades, därefter har vi dock sett en omvänd ordning.
För det tredje har ett antal kapitalskatter antingen sänkts eller helt enkelt tagits bort. Exempelvis har inte Sverige längre varken förmögenhets- eller arvsskatt och bolagsskatten har dragits ner från 50 procent till 21,4 procent.
Det Elmbrant emellertid missar att behandla är att de vidgade klyftorna också bottnar i att de med minst ekonomiskt utrymme halkat så oändligt mycket efter, vilket främst orsakats av försämringar i arbetslöshets- och sjukersättningarna. Statistik från SCB visar att arbetslösa, sjuka och de som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) under perioden 2003-2018 blev fattigare, till och med i absoluta tal.
Ett annat av bokens plus är att författaren så tydligt visar vad det blev av alla nyliberala 80-talslöften om hur mycket bättre vi alla skulle få det och hur mycket effektivare samhället skulle bli, här bara ett axplock:
Friskolereformen skulle ge oss en ökad grad av småskalighet och pedagogisk mångfald, men det vi främst fick var jättar till aktiebolag, som till och med har visat sig kunna gå i konkurs, samtidigt som svenska barn i internationell jämförelse står sig allt sämre i konkurrensen.
I spåren av privatiseringen inom vård och omsorg har vi fått ett antal skandaler där liggsåren hos de gamla på Caremas Koppargården i Stockholm bara är toppen på ett isberg.
Den i sig så lovvärda assistansreformen har blivit en födkrok för rent kriminella element. Det mest uppmärksammade fallet är det bolag i Södertälje som plockade ut en halv miljard under sju års tid utan att utföra något arbete.
Privatiseringen av apoteken gav 50 procent dyrare icke-receptbelagda läkemedel och viktig medicin tar ofta slut.
Elmbrant visar upp hur avgörande förändringar ofta skett i det tysta, i det närmaste bakom det svenska folkets rygg. Ta bara avregleringen av kreditmarknaden – den så kallade ”Novemberrevolutionen” 1985 – som expedierades av en liten sluten grupp kring Kjell-Olof Feldt på finansdepartementet. Eller ta den stora pensionsreformen, när det gamla ATP gick i graven, ett betänkande på mastiga 900 sidor med en remisstid på endast 14 dagar.
Ett tredje exempel är regeringen Bildts friskolereform, en förändring som överhuvudtaget inte var föremål för någon utredning innan den på ett fåtal rader offentliggjordes i regeringens budgetproposition hösten 1991. Den hastigt påkomna ansökan om EU-medlemskapet hösten 1990 och skattereformen 1990-1991 är här andra tydliga exempel på fåtalets makt och hur den svenska demokratin alltmer dränerats.
En aspekt som dock författaren underlåter att behandla ordentligt är skattesänkningarnas betydelse i den nyliberala offensiven. Visst tar han upp att skattereformen vid 1990-talets ingång gav ett årligt underskott med 45 miljarder kronor, men det är faktiskt bara en liten del av de senaste decenniernas skattesänkningar, som såväl handlar om minskad progressivitet som generellt minskade inkomstskatter (jobbskatteavdragen). Som andel av BNP har skatteuttaget sedan toppåret 1990 minskat från 50.4 procent till 43,8 procent 2018, i reda tal med svindlande 317 miljarder kronor. Hur mycket välfärd skulle vi inte fått för de pengarna?
Bokens mest tydliga brist blottläggs i dess sista kapitel – Demokratin kan och måste försvaras. Visst skriver här Elmbrant i allmänna ordalag om nödvändigheten av en skärpt kapitalbeskattning. Förutom det är det dock tämligen harmlösa förslag som här tas upp: som att ta bort den gemensamma valdagen, mer av parlamentariska utredningar och fyra till fem årliga stora ”regionala demokratikonferenser”.
Den kanske allra mest brännande frågan, hur vi ska reducera finanskapitalets enorma makt, lämnas här helt utan närmare behandling. Det blir tydligt att författaren är i avsaknad av ett antikapitalistiskt perspektiv, istället talar han om att återigen ”bädda in kapitalismen” och att vi behöver ”mer av den liberala demokratins grunder”.
Sammantaget är det dock med mersmak som jag slutligen slår igen bokens pärmar. Björn Elmbrant är, liksom hans generationskamrater Björn Kumm och Olle Svenning, en skribent som man alltid kan återvända till och känna sig lite klokare av efter genomläsningen.
Anders Karlsson
BOKEN
Marknadens tyranni – och hur vi kan rädda demokratin
av Björn Elmbrant
Leopard förlag, 2019