Nuit Debout sprider sig från Place de la République i Paris.
Det såg ett tag ut som att luften hade gått ur folkrörelsen för ett annat Europa. Den som de senaste åren rasat över åtstramningspolitik och korruption. Som manifesterades i Indignados, och tog Podemos och Syriza till politisk makt. När Syriza vek sig för Trojkans krav var det många som förutspådde att folket skulle ge upp, inte bara i Grekland.
Men de senaste dagarnas omfattande protester på olika håll i den imploderande unionen har med allra största tydlighet visat att folket inte stillatigande tänker se på när korruptionen bland makthavarna och kapitalet når nya höjder. Avslöjandena kring de så kallade Panamapapprena fick Islands folk att samlas i massprotester som har fått landets premiärminister att avgå, kanske, till slut, även resten av regeringen.
I lördags ledde samma ”papper” till att tusentals människor demonstrerade i London med krav på David Camerons avgång, eftersom även denna ledare har kunnat kopplas till Panamaskandalen. I Aten har det varit omfattande protester mot flyktingavtalet mellan EU och Turkiet, och demonstranterna har krävt öppna gränser och respekt för asylrätten.
Men det är inte bara skatteflyktshärvan och flyktingfrågan som har fått människor runtom i Europa att inta gator och torg med krav på förändring. I Frankrike växer just nu en revolutionär rörelse som på många sätt liknar spanska Indignados. Den har fått namnet Nuit Debout och sedan den 31 mars har den samlat tusentals människor över hela Frankrike i Occupyliknande manifestationer.
Nuit Debout började när demonstranter fortsatte att ockupera Place de la République efter en manifestation på torget i centrala Paris. Rörelsen bygger på etablissemangskritik och är ett resultat av flera olika kamper som strålat samman och kräver social förändring. Ett av de främsta kraven är att den franska regeringen slopar de arbetsmarknadsreformer som den håller på att driva igenom. Reformer som sägs minska den omfattande arbetslösheten men som i realiteten gör det lättare för företag att sparka arbetare. Förutom den nya arbetsrättsliga lagstiftningen, reagerar rörelsen på det pågående undantagstillståndet, säkerhetspådraget efter förra årets terroristattacker, de nya övervakningslagarna och regeringens växande brist på lyhördhet inför folkets oro och krav. Men rörelsen protesterar även mot sådant som skatteflykt och tvångsavvisningar. I en tid när hat, hot, skrämselpropaganda och slutenhet är vardagsmat i Europa har den här rörelsen ett fredligt motto: ”Inget hat, inga vapen, inget våld.”
Nuit Debout betyder ungefär ”att vaka”. Det är också vad demonstranterna gör. De håller nattliga möten på torg runt om i Frankrike. Diskuterar frågor som skatteflykt, medborgarlön, bostäder och flyktingpolitiken. Oftast går det lugnt till men det har varit en del sammandrabbningar med kravallpolis under helgen. Rörelsen består av studenter, arbetare, konstnärer, pensionärer och föräldrar med sina barn. Människor som tycker att Francois Hollandes regering inte hanterar de riktiga problemen: arbetslösheten, klimatförändringarna, ett samhälle på väg käpprätt åt helvete. Människor som känner sig svikna av Hollande och Socialistpartiet. Arbetsmarknadsreformerna var sista droppen. Den har både lyckats skaka om den franska regeringen rejält och sprida sig till flera andra länder runtom i Europa. Parallellerna går att dra inte bara till Occupy och Indignados, utan även till rörelsen kring Bernie Sanders i USA. Precis som i USA upplever många av dem som deltar i protesterna i Frankrike att systemet inte fungerar. ”Politiken känns trasig”, sade den 22-åriga juridikstudenten Cécile till brittiska Guardian i lördags.
Lagförslaget om ändringar i arbetsrätten beskrivs som den franska regeringens sista försök att få den kollapsande ekonomin på fötter före nästa års presidentval. Det ska behandlas i det franska parlamentet den 3 maj och många fackföreningar har manat till strejk den 28 april.
Vissa fackföreningar vill förhandla om reformerna medan andra kräver att lagförslaget dras tillbaka helt. De kräver en lagstiftning som skyddar arbetarna, inte företagen. Samtidigt fortsätter rörelsen för ett annat Europa att växa.
Emma Lundström
