Foto: Riksbanken – som fortfarande kontrollerar tryckningen, men inte skapandet, av pengar.
▶ Ny rapport från tankesmedjan Katalys
▶ ”Bankerna skapar ständigt nya finanskriser”
▶ Men frågan är hur vi förändrar systemet?
KOMMENTAR
Vad är pengar? En sån barnslig fråga kan slänga hela nationalekonomiska karriärer på historiens skräphög. För er som hade trott att ekonomerna har ett vettigt, vuxet svar på den grundläggande frågan, så hade ni återigen blivit grundligt besvikna. För nyklassisk ekonomi är utbytet det centrala, och allt annat är sekundärt. Produktion, stat, sociala förhållanden, klasskamp – allt är underordnat ett idealiserat utbyte. Likt den bibliska berättelsen om hur Gud blåser liv i en lerklump för att skapa Adam, så fungerar ”Det Stora Utbytet Mellan Individer” som skapelseberättelsen framför alla andra för nationalekonomer. Om du lyssnat på Hasse Alfredssons Ska vi byta grejer med varann så har du lärt dig allt du behöver veta om nyklassisk nationalekonomi.
Därför är det så befriande att läsa Katalys rapport nummer 68, Förstatliga pengarna: Så stoppar vi bankerna från att skapa finanskriser, skriven av Samuel Kazen Orrefur. Den siktar nämligen in sig på den gåta som svepts in i flera lager av mystik och akademisk kanslisvenska av ekonomerna: hur kan vi från första början byta vår egna – eller andras – arbetskraft mot varor som tillverkas på andra sidan planeten? Hur förvandlas ditt och mitt ytterst konkreta arbete här och nu, till något så symboliskt och abstrakt som siffror på banken? Det som krävs för att skapa och upprätthålla samverkan är allt annat än trivialt, och givetvis: politiskt. Det här är ingen överraskning för oss skolade i klassisk politisk ekonomi, och inte heller för tjänstemän på riskbanker världen över. En av de mest intressanta och givande analyser jag någonsin läst av pengapolitik kommer från ett tal hållet av Claudio Borio från 2018, som var chef för Bank for International Settlements, det samarbetsorgan för riksbanker där bland annat svenska riksbanken ingår (den som vill hitta talet kan bäst googla på hans namn samt ”On money, debt, trust and central banking”).
Så låt mig börja med Borios definition av pengar, innan jag går vidare till Orrefurs rapport. Först och främst, är pengar till för att hålla koll på betalningar. Det låter förstås självklart, men för en världsekonomi är det allt annat än självklart att hitta ett sätt att hålla koll på vem som betalat för vad, och att se till att alla håller med om det. Pengar är också en beräkningsenhet, det som lite snofsigt kallas för ”allmän ekvivalens”, den värdemätare som förvandlar dina subjektiva begär till en ”objektiv” siffra. Innan 70-talet var det i slutändan efterfrågan på guld som avgjorde pengarnas värde, men det bandet klipptes av Nixon 1971. Bokföring sammanför pengar som beräkningsenhet och betalningsbalans, genom att stämma av företagens försäljningar mot mängden köpkraft som finns hos befolkningen. För Marx – och för Borio, intressant nog – är pengar inte först och främst till för att förenkla byte av varor, utan för att betala av skulder. En modern pengaekonomi kan inte fungera utan skuld, och de som hytter på fingret åt skuldsatta har missförstått var den verkliga skulden (ursäkta ordvitsen) ligger.
Borios sista uppräkning av pengapolitikens fundamenta är tillit. Det är ett Orwellskt ord som heter duga. Slavägaren såg till att upprätthålla ”tilliten” på plantagen med hjälp av piskan och ett system av civila poliser som med våld återförde slavar som rymt; den feodala ekonomin rymde också ”tillit” i Borios mening. Men låt gå, man får ändå säga att människor ”litar på” att deras arbete och därigenom förvärvade pengar kan skaffa dem en levnadsstandard som de vant sig vid genom uppväxten, annars blir de missnöjda och bråkiga. Ett modernt kreditväsende behöver också vara ”tänjbart”, eller ”elastiskt”, som ekonomerna gillar att säga. I detta utrymme växer bankernas muskler, den kraft som hela tiden tänjer på mängden kredit och efterfrågan för att sträcka ut det mer sega gummibandet som är produktion och arbete, och slutligen driva kapitalackumulationen mot sin bristningsgräns.
Som Orrefurs rapport klargör så är det privata banker, inte statliga myndigheter, som i grunden kontrollerar vår penningpolitik. Visst finns det ett regelverk, men rörelseutrymmet för storbankerna inom lagens råmärken är som flera fotbollsplaner. 98 procent av de pengar som finns i omkrets i Sverige idag uppbackas endast av bankernas balansräkning; endast två procent är i form av sedlar och mynt, präglade av staten. Föreställningen att banker finansierar sin utlåning genom inlån är felaktig; det är i stället privat skuldsättning som är den hävstång med vilken bankerna lyfter vinstmarginalen. Hela debatten om den svenska Riksbankens målsättning – inflationsbekämpning eller full sysselsättning – känns i ljuset av detta som en gigantisk uppvisning i skuggboxning. För vad är det egentligen som Riksbanken kan sätta upp mot de privata affärsbankerna? Hela ekonomins blodomlopp styrs ju av dem, även om själva blodet kommer från arbete och produktion.
Katalys rapport är en imponerande sammanställning fakta med historisk översikt, som alla med förtjänst bör läsa. Den tangerar en del jag själv skrivit i ämnet tidigare, om finansialiseringens vedermödor. Rapporten har också bemödat sig med att bemöta potentiella invändningar, uppradade i ”frågor och svar”-format. Jag är inte helt övertygad av alla svar, och en del av dem – som till exempel det som behandlar världsmarknaden i valutor – är rent av nonchalanta. Då hade det varit bättre att erkänna svårigheterna, istället för att lägga en brandfilt över vad som onekligen kommer vara starkt pyrande eldhärdar.
När nu Katalys producerat flera imponerande rapporter om finansmarknader och pengar, så efterfrågar jag en om radikal strategi – hur ska den breda vänstern driva igenom dessa förändringar? Opinionsbildning räcker inte. Den strategiska frågan har hissats upp i den angloamerikanska vänsterns flaggstång sen några år tillbaka, antagligen tack vare de segrar som till exempel lärarstrejken i Chicago, Sanderskampanjen och valet av Corbyn som partiledare tecknat i kalendern. Jane McAleveys No Shortcuts: Organizing for Power in the New Gilded Age, Jonathan Smuckers Hegemony How-To: A Roadmap for Radicals och särskilt den från Verso utgivna antologin Socialist Strategy and Electoral Politics har koncentrerat sinnena på att faktiskt vinna något, istället för att anklaga andra inom vänstern för att vara förrädare och svikare. Det är hög tid att göra något liknande här uppe vid norra polcirkeln.
Hampus Byström