Jag följde det senaste valet i USA på rätt nära håll. Det stod ganska tidigt klart att Donald Trump och han anhängare skulle gå långt bortom vad som tidigare hade ansetts vara anständigt inom politikens område i USA, till och med för republikaner. Några exempel är de otaliga smutsiga personangreppen, antydningar om demokratiska motståndares brottslighet och beskrivningarna av mexikaner som våldtäktsmän och snyltare.
Hillary Clinton och hennes kampanjteam reagerade på smutskastningen med att använda Michelle Obamas mantra: When they go low, we go high. När de går lågt, så går vi högt. Tanken bakom detta var att den anständiga delen av högern ju ändå skulle rösta på Clinton – eftersom den inte kunde rösta på en clown – och att det därför räckte med att peka ut hur dum och inskränkt Trump var i sina uttalanden. Och hur korkade hans kärnväljare följaktligen också var.
Den strategin visar sig vara ett totalt fiasko. Trump förlorade inte i någon större utsträckning de traditionella högerväljarna. Samtidigt vann han över en hel del nya väljare till Republikanerna. Tyvärr finns det nu liknande tendenser i Sverige.
Under de senaste månaderna, med kulmen under förra veckan, så har Moderaterna riktat in sig på att vinna väljare genom att spela ut samma främlingsfientliga kort som SD. Olika moderata politiker har krävt sådant som en ”radikal” ökning av utvisningar bland dem som nekats asyl, att papperslösa och de som nekats asyl inte ska få någon vård i Sverige, att brottslingars etniska ursprung bör kartläggas och att det måste ske en utredning av invandringens kostnader.
Kritiken mot Moderaternas utspel har varit omfattande, både i traditionella och sociala medier. En av dem som reagerat är författaren och podcastaren Alex Schulman. I lördags skrev han i Expressen om hur han ryser in i märgen av Moderaternas utveckling. Schulman reagerade bland annat starkt på Göteborgsmoderaternas valfilm som är en bisarr uppvisning i så kallad dog whistling, vilket innebär att skapa politiska budskap som i sig innehåller förtäckta budskap som bara uppfattas av vissa väljargrupper. Som hundvisselpipor med högfrekventa ljud som bara hundarna kan höra. Det högfrekventa ljudet i Moderaternas film är till för att locka rädda människor som gärna vill tro att Göteborg har blivit en stad på randen av systemkollaps på grund av invandringen.
Schulmans krönika är vällovlig, men den har en stor brist. Den utgår på något vis ifrån att den här typen av agerande från Moderaternas sida skulle få ”anständiga borgare” att överge borgerligheten. Att det hjälper att peka på hur galet partiet agerar för att ”rimliga” människor ska besinna sig och rösta på något vettigare alternativ.
Liknande resonemang har präglat diskussionerna om identitetspolitik. Där finns det en hel del debattörer som uttrycker en frustration över att högerdebattörer ofta väljer att vantolka olika identitetspolitiska förslag eller uttalanden om sådant som trygga rum, jämlikhetsdata eller kulturell appropriering. Så efterlyser till exempel Expressens Malte Persson en högre nivå i idédebatten, som om det faktiskt fanns en inneboende godhet hos borgerligheten att vädja till. Som om de borgerliga debattörerna inte griper varje chans att göra ned allt vad de uppfattar som vänster, oavsett om det verkligen är vänster eller inte.
Risken med ett sådant resonemang är att vi det här valåret får ett liknande scenario som det i USA 2016. Om vänstern ska bemöta Moderaternas sverigedemokratiska offensiv så behövs det en ny strategi i debatten. Att bara påpeka att de är oanständiga och skamliga hjälper inte utan kan till och med vara skadligt för vänstern. Det ger bara Moderaterna mer uppmärksamhet och kan ge en känsla hos människor att partiet inte är en del av ”etablissemanget” – hur otroligt det än kan låta. Precis som det var med Trump.
Strategin måste istället vara att slå hårt mot borgerligheten. Om den vill underblåsa hat och misstänksamhet i samhället, så kanske vänstern ska hjälpa till. Vi ska bara ändra målet. Rikta kikarsiktet mot det verkliga etablissemanget. Mot dem som idag tjänar pengar på stigande börskurser när människor förlorar jobbet. Mot dem som plockar ut vinster som skulle ha gått till vård, skola och omsorg. Mot dem som skrattar hela vägen till banken. Och mot de politiker som betjänar dessa intressen.
När människor känner sig svikna och arga, säg inte åt dem att de är dumma och borde lägga av. Det fungerade inte i USA och det kommer inte att fungera här. Rikta istället om deras ilska. Rikta den åt rätt håll. Rikta den mot dem som har avvecklat det välfärdssamhälle som de vill ha tillbaka.
Emma Lundström
