Slut på rean – en annan vård är möjlig. Foto: Jonatan Johansson
På manifestationen Slut på rean – en annan vård är möjlig i Göteborg 4 september gav en sjuksköterska med många års erfarenhet inom sitt gebit vittnesbörd om de grava nedskärningar som ägt rum sedan 1980-talet. Hon berättade hur en rad olika yrkeskategorier – i den så kallade rationaliseringens namn – försvunnit från avdelningarna: som vårdbiträden, köksbiträden, klinikföreståndare och bibliotekarien med bokvagn. Dessutom är inte längre städarna en del av arbetslaget utan den tjänsten upphandlas utifrån. Och all denna slimning har självklart fått till effekt att stressen och arbetsbördan för de kvarvarande inom organisationen ökat.
Sjuksköterskans vittnesbörd ger en bild av vad som hänt med vår välfärd de senaste decennierna där drakoniska skattesänkningar – på flera hundra miljarder – ligger i botten på alla försämringar. Om vi går tillbaka till 1990 ser vi att skatteuttagets andel av bruttonationalprodukten låg på 50,4 procent, vilket kan jämföras med dagens notering (2015) på 43,2 procent. Således har den sjunkit med 7,2 procentenheter, vilket i reda tal är synonymt med 299,4 miljarder kronor – nästan 300 miljarder! För att få ett hum om detta belopps storlek kan vi notera att det motsvarar nästan en tredjedel av utgifterna i 2016-års statsbudget, vilka totalt löper på 933,9 miljarder. Centrala utgiftsområden som arbetsmarknad, utbildning, kommunikationer och ekonomisk trygghet för familjer och barn ryms alla tillsammans inom dessa 300 miljarder.
Alla dessa skattesänkningar avspeglar en välfärd i kris med ett alltmer inhumant arbetsklimat för de kvarvarande anställda. Det tydligaste tecknet på att vi nått smärtgränsen för alla nedskärningar är här den massflykt av anställda, vilka inte längre pallar med den rådande stressen och undermåliga villkoren, som ägt rum under senare år. Idag lär det exempelvis finnas ungefär 45 000 sjuksköterskor i Sverige som jobbar med någonting annat, 38 000 lärare undervisar inte längre utan har sökt sig till andra arbetsområden och en av fyra socialsekreterare håller på att söka – eller är på väg att börja söka – ett annat jobb. Det är samtidigt som bristen på arbetskraft inom flera områden blir alltmer akut, exempelvis uppskattar Lärarförbundet att det inom loppet av tio år kommer att saknas uppemot 65 000 lärare.
En annan avspegling av det rådande krisläget är hur sjukskrivningstalen under senare år visat en brant stigande kurva uppåt. Sedan 2010 har kostnaderna ökat med 75 procent och en bidragande faktor är här att alltfler välfärdsarbetare helt enkelt gått in i väggen.
Under Alliansregeringens tid genomfördes skattesänkningar på sammantaget 140 miljarder kronor. Den nuvarande röd-gröna regeringen har inte fortsatt i samma riktning utan har höjt skatterna något. Runt 30 miljarder mer landar nu i statskassan, men självklart är det helt otillräckligt. Regeringen uppvisar i detta sammanhang ett stort mått av feghet när den inte är villig att genomföra ordentliga skattehöjningar för vare sig hög- eller medelinkomsttagare. Visst drar man in ytterligare 1,3 miljarder kronor med det aviserade förslaget i budgeten för 2017 som får till effekt att 40 000 fler medborgare ska betala statlig skatt. Utslaget på individnivå är det dock inte mycket att yvas över, för den som har en inkomst på 38 000 kronor blir det exempelvis en ynka månatlig höjning på 72 kronor. Men varför inte återinföra förmögenhetsskatten, ta tillbaka den gamla fastighetsskatten, höja bolagsskatten och genomföra radikalt skärpt beskattning på månadsinkomster över 30 000 kronor?
Det som skulle behövas i dagsläget är en plan för välfärdens återuppbyggnad, och då en strategi för att inom en femårs- eller tioårsperiod återställa skatteuttaget på den nivå som det låg på 1990. Välfärden tål inte mer av anorektiska förslag och bantning i den tid som redan är fem i tolv. Välfärden behöver 300 miljarder mer i skattetillskott!
Anders Karlsson
