Muren. foto: Justin McIntosh cc-by-sa
Genom att använda ord som “ockupation”, “konflikt” och “fred” spelar vi enligt Israels regler och riskerar att fastna i gillrade språkfällor. Om vi använder språket felaktigt när vi definierar problem, kommer vi att finna irrelevanta eller felaktiga lösningar, menar Avigail Abarbanel.
I augusti deltog jag i en endagskonferens om israelisk bosättarkolonialism i Palestina, som organiserades av skotska Palestina solidaritets aktivister i Edinburgh. Alla talare på konferensen bekräftade, var och en på sitt eget sätt , att termen ”bosättarkolonialism” är användbar och hjälper till att förklara och tydliggöra berättelsen om vad som verkligen händer i Palestina-Israel.
Jag lämnade konferensen med insikten att vi förutom att befria Palestina genom Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner (BDS), också måste befria vårt språk. För att mobilisera motstånd mot staten Israel och kollektivt sätta ner foten en gång för alla, måste vi bli av med eufemismer och falskt språk och kalla det Israel gör vid dess rätta namn, ”Bosättarkolonialism”.
I mitt skrivande och i de föredrag jag håller undviker jag orden ”ockupation”, ”konflikt” och ”fred”. Att använda dessa ord när man talar om Palestina-Israel har länge känts falskt och vilseledande. Israeler som är sympatiskt inställda till den palestinska saken använder dessa ord i stor utsträckning, och även vanliga sionistiska israeler känner sig någorlunda bekväma med uttrycken. Utanför Israel använder den stora majoriteten av akademiker och journalister dessa ord ofta.
”Ockupation”, ”konflikt” och ”fred” är förlamande ord som för oss bort från själva brottsplatsen, och skickar oss på en gåsmarsch mot ”fredssamtal” – ännu ett fiktiv och bedrägligt ord. När vi använder vårt språk för att definiera problem felaktigt, kommer vi att nå irrelevanta eller felaktiga lösningar.
Språket är ett effektivt verktyg i Israels psykologiska propagandakrig. Språkbruket fördunklar verklighet genom att kommunicera till oss att det handlar om en ockupation, och en konflikt mellan två jämnstarka parter, och att konflikten kommer att upphöra om fred uppnås. Ordet ”ockupation” antyder också felaktigt att problemen i Palestina-Israel endast går tillbaka till 1967. Som Ilan Pappe påminde oss på konferensen; ockupationer och konflikter kan lösas genom diskussioner och förhandlingar. Det är vad en mindre insatt betraktare förväntar sig när hen hör dessa ord. Läget kan vara dåligt just nu och det kan ta ett tag, men eftersom det är en ”ockupation” och en ”konflikt”, finns det alltid hopp om en ”fredlig” lösning. Att få människor att tro att det bara är en tidsfråga innan en lösning kan nås, är en viktig och effektiv förhalnings taktik för staten Israel under tiden som Israel slutför sitt bosättar-koloniala projekt.
På ett psykologiskt plan tjänar dessa ord till att förvirra allmänheten både i och utanför Israel, och paralyserar effektiv aktivism. Genom åren har många bra människor med socialt samvete och empati, berättat för mig att de undviker att uttrycka sina känslor och åsikter om Palestina-Israel eftersom de inte känner att de förstår frågan tillräckligt bra. ”Det verkar så komplicerat” brukar det låta. Våra politiska ledare, från höger till vänster, i de mest inflytelserika länderna i västvärlden är antingen intellektuellt lata, oärliga eller fega. Orden hjälper dem att kunna smita från att göra det rätta och stödja ursprungsbefolkningen i Palestina som fördrivits, och fortfarande fördrivs, av Israel. Om vi kallar ett brott för ett brott, kan vi agera mot det. Men om vi säger att det är något annat, behöver vi inte agera, eller så kommer vi att agera på ett irrelevant sätt.
Många människor vet redan att språket är inte bara är ett oskyldigt och neutralt verktyg för kommunikation. Hur vi talar om frågor, det språk vi använder, inte bara uttrycker hur vi uppfattar verkligheten, det avgör ofta vår verklighetsuppfattning. Språket ger parametrarna för diskussionen, och markerar gränsen mellan det uttalbara och det vi inte kan tala om. Språket erbjuder en tydlig identitet för olika grupperingar och dess idéer, och skiljer dem från andra grupperingar och idéer. I takt med att vår förståelse av frågorna fördjupas, så fördjupas vårt språk, och vår mod (eller frustration) växer, och vi kan sätta ord på det osägbara.
Språk och terminologi varnar oss också för ”fel” människor, och hjälper oss att veta vilka vi ska lyssna på och vilka vi ska ignorera, om vi inte vill hamna i utkanten av våra grupperingar eller helt hamna ute i kylan. Det finns gott om exempel på allt detta i hur vi talar om Palestina-Israel.
Genom att använda ordet ”Bosättarkolonialism” för att beskriva vad sionismen gör i Palestina, befrias vi från förvirring kring vad som verkligen händer där. Ockupationen är naturligtvis verklig, men den är inte det verkliga problemet. Den är bara ett verktyg för ett större projekt för judisk bosättarkolonialism i Palestina. Den så kallade konflikten är ett resultat av motstånd från en ursprungsbefolkning mot ett kolonialt projekt. Det finns inget ”unikt” med förövaren och inget unikt med offret. Att tala om bosättarkolonialism är att tala om ett brott mot mänskligheten av utfört av människor. Det är inte så komplicerat.
Vi måste återvända till samma tankegång som gjorde Hannah Arendt så impopulär i Israel. När hon bevakade Eichmann-rättegången i Jerusalem, försökte hon att dra universella lärdomar från förintelsen, snarare än att se den som ett specialfall . Hon ville förstå vad som kan leda en vanlig människa som Eichmann att medverka till en sådan ondska riktad mot sina medmänniskor. Hon talade om ondskans banalitet, och ville se ett mer robust ramverk för internationell rätt för att få den att också täcka in brott mot mänskligheten .
Men Israel hatar tanken på att förintelsen var ett folkmord bland andra, ett brott mot mänskligheten bland andra som begåtts av mänskligheten. Israel har alltid vägrat att låta sitt eget folk och omvärlden dra universella lärdomar från förintelsen. Det judiska folket har lärt sig att se förintelsen som en unik händelse i mänsklighetens historia, och sig själva som de största offren i mänsklighetens historia. Som historikern Benny Morris sade i en intervju med Ari Shavit i Ha’aretz 2004, ”Vi är de större offren i historien och vi är också de större potentiella offren. Även om vi förtrycker palestinierna, är vi den svagare parten här. ”Judiska israeler och många judar runt om i världen har betingats att tro att allt som händer någon annan förbleknar i jämförelse med vad som hände med judarna. Jag brukade själv tro på detta i mitt förflutna, och det var en del av själva min identitet.
Om vi verkligen vill stödja palestinierna måste vi kompromisslöst analysera vårt språk. Vi kan protestera så mycket vi vill, men om vi fortsätter att använda ord som ”ockupation”, ”konflikt” och ”fred” fortsätter vi helt enkelt att spela enligt de regler och falla i de fällor som Israel har skapat för oss.
Inom vetenskapen gäller att när en teori inte stämmer med den empiriska verkligheten, måste teorin modifieras eller förkastas. Det är bluffvetenskap att ignorera bevis bara för att behålla en teori som vi tycker om, eller som tjänar våra intressen på något sätt. De empiriska bevisen i verkligheten talar inte för teorier om ”ockupation” eller ”konflikt” men pekar istället mot” bosättarkolonialism”
Israel är en produkt av ett pågående bosättar-kolonialt projekt som inleddes redan i slutet av 1800-talet med skapandet av den sionistiska rörelsen. I själva verket är sionismen synonym med bosättarkolonialismen, och den som stöder sionismen stöder bosättarkolonialismen. För att vara effektiva aktivister och få ett slut på den israeliska bosättarkolonialismen, måste vi vara bra forskare och se till att det språk vi använder – vår teori – stämmer med bevisen. Så länge vi är dåliga forskare, möjliggör vi brott mot mänskligheten. Det är oförlåtligt.
Avigail Abarbanel
Avigail Abarbanel är född och uppvuxen i Israel och tjänstgjorde i den israeliska armén. Avigail emigrerade till Australien 1991 där hon bodde i 18 år. Hon avsade sig sitt israeliska medborgarskap i protest 2001 och bor och arbetar idag i norra Skottland. Avigail är privatpraktiserande psykoterapeut.
Översättning och bearbetning: Marco Jamil Espvall
En längre version är tidigare publicerad på www.mondoweiss.net
