Platser kan sitta så djupt i själen att bara namnet kan slå till i maggropen som en dov smärta, en smärta av kärlek och saknad.
Det är precis vad som händer när jag läser en intervju med ”norrlandskännaren” Po Tidholm i Flamman från den 8 augusti. Ortsnamnet är Latikberg. Det sitter som berget i mig och nu när jag skriver det så kommer tårarna. Varför? För att på kyrkogården i Latikberg ligger mina gamla. Där ligger Rut och Fridian, Gerda och Erik, Sixten och Elvira. Där ligger de som dog för tidigt och de som fick leva ut sin tid. Där ligger hela byar. Där ligger mitt Västerbotten. Mitt inland. Stora delar av min barndom och min historia.
Kyrkan i Latikberg har ett fönster signerat Berta Hansson, hon som målade inlandets folkskolebarn. Då när de var många. Det finns fortfarande tillräckligt många barn i trakten för en folkskola. Men den som finns har lagts ned. Sommarens skolavslutning var den sista. Även om dagiset finns kvar.
Det är denna nedläggning som det står om i intervjun med Po Tidholm. Han har tydligen besökt byn, något vi kommer att få se om vi tittar på serien Resten av Sverige som kommer på SVT den 28 september. Men jag vet inte om jag klarar av det. Att titta.
Po Tidholm är bra. Men han är från Hälsingland/Stockholm. Den ortskunniga finkalibrering som behövs för att jag ska överleva en skildring av Latikberg, den kan han inte ha. Inget ont i det.
Latik kommer från ett samiskt ord för hjortron. Många i trakten har samiska drag även om de inte räknas som samer. Jag har själv samiska förfäder. En salig blandning.
För att klara sig i detta frostnupna inland var samarbete nödvändigt. Åtminstone mellan dem som hade minst. I Flamman berättar Po Tidholm att han i TV-serien pratar med Mikael Niemi i Pajala efter Northlands gruvkonkurs. Den sistnämnde säger då att folk klarar sig på individnivå men att kollektivet faller sönder. De orden skär i mig. De kvarvarande resterna av det kollektiva är det som gör att det överhuvudtaget går att leva i byar som Latikberg. Man hjälps åt. De yngre hjälper de äldre.
Enligt Po Tidholm betalar invånarna i Latikberg fem kronor mer i kommunalskatt per månad än de som bor i Stockholm. Ändå blir de av med sin skola.
När jag var och lyssnade på ett föredrag om Syrien som hölls av Vänsterpartiet i Latikbergs närmaste tätort, Vilhelmina, träffade jag en kvinna som hade varit med och fattat nedläggningsbeslutet. Hon satt i kommunstyrelsen för Vänsterpartiet och var eld och lågor över det nyligen uppblossande Jokkmokkupproret eftersom hon tyckte att det måste få vara nog nu. Nog med nedläggningen av det som kallas Norrland. Men när det gällde skolan i Latikberg hade hon en mer krass syn. Hon sade: ”Det fanns inte pengar och vi fick välja mellan tre skolor. En av dem var min hemby, sedan var det två till. Vi valde Latikberg.”
Hon var mer mån om att beskriva vilket gott samarbete partiet hade med sossarna i kommunstyrelsen än att fundera över varför det inte fanns pengar och om det hade gått att göra på något annat sätt. Att det kanske hade varit läge att vägra. Vägra fatta ett beslut som gör att ett relativt stort antal skolbarn nu måste åka flera mil till skolan. Något som i förlängningen kommer att kväva byn.
När by efter by har dött, när hus efter hus förfallit eller tvångsförflyttats till någon skidort, då har det varit härligt att komma till Latikberg och se livet på skolgården. För inte så många år sedan levde ännu affären. Kyrkogården är fortfarande väl omhändertagen, liksom badplatsen nere vid Bomsjön. Det klara källvattnet ingjuter nytt liv i varje cell i kroppen.
När vi skulle ta ett dopp en kväll i september för bara något år sedan var badplatsen full av barn. Det var skolan som skulle ha tältläger. Det grillades korv och badades för fullt fast det regnade och skymningen lutade sig in över oss.
Nu är det slut med sådant i Latikberg. Kommunen fattade ett beslut. Ännu en ort kommer att tyna bort. En viktig bit av Sverige. En stor del av mig.
Emma Lundström