Bokmässan. Foto: Niklas Maupoix.
Den pågående debatten om yttrandefrihet är viktig och konstruktiv. Åsa Linderborg har i två artiklar fört fram argument mot uteslutningen av Nya Tider från årets bokmässa. Genom ett antal exempel menar Linderborg att yttrandefriheten inte alltid tas i försvar av vänstern. Hon har rätt i vissa av sina exempel samtidigt som det finns invändningar att föra fram. Här tänker jag dock enbart diskutera yttrandefriheten som princip, varför det inte är ett brott mot yttrandefriheten att utesluta Nya Tider samt varför frågan är strategiskt viktig för vänstern.
Linderborg skriver att ”yttrandefriheten […] ska skydda minoritetens åsikter”. Det är helt enkelt fel. Det är statens skyldighet att skydda minoritetens rätt till åsikter. Skillnaden är inte semantisk, utan fundamental. Åsa Linderborgs egen text visar på detta. I en tidigare artikel skriver hon att vi aldrig skulle gått med på att någon vägrar ta svarta i hand, men vissa försvarar det när det gäller kvinnor som ett uttryck för religiös övertygelse. Här har vi med andra ord ett perfekt exempel på en udda åsikt. Inte nog med att Linderborg inte skyddar åsikten, hon engagerar sig, med rätta, mot den.
Under en period för ett par år sedan bedrev Aftonbladets kulturredaktion en granskning av högerextrema hemsidor. Ett arbete som ledde till att Linderborg och hennes journalistkollegor utsattes för hot och hat. Varför fortsatte Linderborg och hennes kollegor detta arbete? Inte för att skydda nassarnas åsikter, utan precis tvärtom, för att avslöja dem som de antidemokratiska våldsverkare de är, för att isolera dem och om möjligt krossa dessa åsikter. Precis så som en demokrat ska agera. Ändå utgjorde dessa hatsidor och utgör fortfarande en minoritetsåsikt i den svenska debatten.
Tyvärr upprepar Linderborg och många andra debattörer samma misstag när det gäller yttrandefriheten. Men ”yttrandefrihet” måste egentligen syfta på villkorslösa politiska medborgerliga fri- och rättigheter. Medborgerliga därför att de definieras i förhållande till en specifik politisk geografi: en nationalstat. Politiska därför att de definieras gentemot den politiska sfären, statsapparaten. Villkorslösa, därför att detta är garanten för den politiska demokratin. Något förenklat innebär det att staten inte har någon rätt att utifrån olika ”identiteter” såsom klass, etnicitet, genus, sexuell läggning, funktionshinder, religiös eller politisk tillhörighet, etc. begränsa en medborgares rättigheter. Och det råder ingen villkorslös yttrandefrihet på bokmässan. Även om alla kriterier skulle tas bort, krävs det närmast en förmögenhet för att kunna ha en monter, och den som inte har råd kan knappast åberopa att hennes yttrandefrihet blir negligerad.
En sådan förväxling mellan nationalstaten och andra sfärer i fråga om yttrandefriheten baseras på ett falskt antagande och leder i sin förlängning till ett utraderande av den politiska demokratin. Om vi utvidgar villkorslösa politiska rättigheter så att de även gäller inom frivilligorganisationer, omöjliggör vi föreningsrätten som är ett av den politiska demokratins mest grundläggande fundament. För det är genom att betona de skillnader som finns mellan olika organisationer som grupper kan lyfta fram och kollektivt kämpa för sina medlemmars intressen – vilka många gånger definieras i direkt motsättning mot andra gruppers intressen.
Åsa Linderborg har rätt i att den principiella diskussionen är viktig, men vi lever fortfarande i en politisk demokrati. Det är inte som Mexiko, Colombia, Ukraina eller Ungern där den politiska demokratin mer eller mindre är satt ur spel. Om Nya Tider anser att deras medborgerliga rättigheter har kränkts får de precis som alla andra vända sig till rättsväsendet och kräva upprättelse. Det finns säkert de som känner sig otrygga och är oroliga över rasisternas utbredning i det offentliga rummet, men rättssystemet fungerar väl i Sverige. Det är statens skyldighet i politiska demokratier att skydda medborgarnas rättigheter. Vi lever i en tid där nazister under polisens skydd marscherar på självaste 75-årsdagen av kristallnatten i hjärtat av Stockholm. Deras yttrandefrihet är inte hotad. Om den politiska demokratin skulle börja ifrågasättas på allvar och medborgerliga rättigheter sättas på undantag, är det naturligtvis varje demokrats skyldighet att slåss för allas lika rätt. Men vi är inte där.
Arbetarrörelsen är under attack och har så varit de senaste 40 åren. Det nyliberala projektet har haft ett klart och tydligt mål, att krossa arbetarrörelsen och slå sönder varje vunnen strid och rättighet som har kämpats fram. I ett sådant läge måste vänstern tänka taktiskt och agera utifrån principen att varje insats ska investeras på ett sådant sätt att det ger högst politisk utdelning, dvs. underlättar mobilisering av folkrörelser mot nyliberalism, rasism och fundamentalism.
Idag är det viktigt att arbetarrörelsen på alla plan söker ta tillbaka det offentliga rummet. Det gäller att antidemokratiska rörelser, vare sig det gäller religiösa fundamentalister eller rasister, får mindre utrymme i det offentliga rummet. Detta uppnås bäst genom att arbeta på gräsrotsnivå i bostadsområden, på arbetsplatser och gator och torg. Men det är också lika viktigt att skapa en miljö där det är skamfyllt och kostsamt för olika aktörer att bereda rum för rasister, fundamentalister och liknande organisationer.
Reza Chitsaz
Religionsvetare
