Okej. Det blev ingen vänstervinst i Frankrike i söndags. Ännu ett nederlag i en lång rad av förluster. Nu saknar arbetarna varje representation i det franska presidentvalet. Om lite mer än en månad är det val i Storbritannien och motsättningarna inom Labour ser ut att bidra till en storslam för högerns Theresa May. Och även om parlamentarism bara är en av flera vägar till politisk förändring – tycka vad man vill om den – så ser jag hellre att vänstern vinner val än högern. Tycka vad man vill om Corbyns sosserier. Jag vill hellre se honom vid rodret i det brittiska parlamentet än Theresa May.
Jag vill ha en bruten trend.
Så vad borde vänstern göra för att vinna? Vad borde Corbyn göra för att få en valseger?
För det första: sluta gå i försvar. Högern är väldigt duktig på att undvika att hamna i försvarsställning. De frågor som högerpartierna driver hårdast inför val är inte självklart de frågor de tycker är viktigast. Det är istället de frågor som de ser att de kan få folkligt stöd för.
Fredrik Reinfeldt gick inte till val på att han skulle underminera facket 2006. Han framställde sig som en helt nya sorts moderat, ledare för det ”nya arbetarpartiet”. Sedan krossade han facket när han kommit till makten, till stor glädje för alla de gammelmoderater som trots allt gett honom sin röst. De blev inte besvikna, utom på hans asylpolitik. Samma sak när David Cameron vann brittiska valet 2010. Ett annat exempel är Donald Trump som låtsades att han inte skulle blanda sig i krig. Nu är han mer interventionistisk än Obama.
Den enda fråga vi har lyckats få högern att diskutera som den helst hade sluppit, är vinster i välfärden. Där går den bet varje gång.
Så vad är det jag säger? Att Corbyn ska lova saker innan valet och sedan genomföra motsatsen när han sitter med makten? Nej. Självfallet inte. Vad jag menar är att han borde lämna försvarspositionen och sluta gå i varje fälla. Vad jag menar är att han ska göra som Bernie Sanders gjorde inför primärvalet i USA och ta varje chans att prata om det som meningsmotståndarna inte vill att han ska prat om; om ojämlikhet, ekonomisk och social.
Att han helt enkelt ska kidnappa varje intervjutillfälle och – istället för att tvingas svara på hur han ser på kriget i Syrien – säga det som stora delar av det brittiska folket behöver höra. Att det finns en annan politisk väg att gå. Att det går att sträva efter ett jämlikt samhälle.
Istället för att om och om igen svara på vad han tycker om det brittiska kärnvapenprogrammet Trident, borde han ställa krav på en rejäl bankskatt som ska finansiera det havererade sjukvårdssystemet, NHS, kräva totalstopp för lönedumpning och utlova en lagstiftning om en ordentlig höjning av minimilönen, som sedan ingen ska få underbuda.
Bara för att medierna försätter honom i situationer där de vill att han ska göra bort sig, betyder inte det att han måste nappa på betet. Om han försöker gå till val på frågor han förlorar på så kommer han inte att vinna och då kan han inte heller skrota Trident.
Han bör gå till val på inrikespolitik och genomföra de utrikespolitiska frågor han brinner för när han är premiärminister.
Högern går till val på valanpassad politik och undviker skickligt de frågor som kan leda till kraschlandning. Sedan använder den valsegern till att genomföra politik den inte har folkligt stöd för. Vänstern skulle förhoppningsvis genomföra politik som gagnar folket. Och som till exempel den stora besvikelsen François Hollande visar, så är det betydligt viktigare vad som faktiskt genomförs efter valet än vad som utlovas innan. Mannen som än så länge är Frankrikes president lovade ett slut på åtstramningar och nedskärningar. Nu vill den franska vänstern inte ta i honom med tång efter alla svek.
Vänstern ställer ofta enormt höga krav på sina kandidater inför val. De måste komma från exakt rätt strömning och säga exakt rätt saker. Därför avfärdade många inom vänstern, till vänster om Vänsterpartiet, Bernie Sanders. Trots att hans politiska program, om det hade genomförts, skulle ha varit ett revolutionerande steg i rätt riktning för vanligt folk i USA. Han skulle dessutom ha haft en, ur ett vänsterperspektiv, väldigt bra utrikespolitik, även om detta inte var något han fokuserade på i primärvalskampanjen.
Just nu tvingas Jeremy Corbyn i princip bara att prata om utrikespolitik. Han borde vägra och istället gå ut hårt mot ”skatteplanerarna”, de som placerat pengar i skatteparadis. Mot det som kallas ”White collar crime”. Han borde trycka till globaliseringens vinnare och göra det bättre för dem som har förlorat på den. Om han till exempel gav hopp om hållbara industrisatsningar i norra England skulle han kanske ha en chans att vinna valet. En seger som Europas vänster behöver.
Emma Lundström
