Om jag bara får säga en sak om den under helgen så uppmärksammade ”desinformationsrapporten” – som så okritiskt citerats av de flesta svenska medier och använts för att peka ut Aftonbladet Kultur som forum för Putinpropaganda – så är det att jag häpnar över hur lätt det verkar vara att få människor att tro på desinformation. För i det här fallet är det just vad Utrikespolitiska institutet, som står bakom rapporten, sysslar med. Grov sådan.
Rapporten består av flera olika delar. En del handlar om Aftonbladet Kultur, det ryska oppositionspartiet Vänsterfronten och frilansskribenten Aleksej Sachnin. Rapportförfattarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg bygger här helt uppenbart sin ”forskning” på främst en källa: desinformatören och sverigedemokraten som går under pseudonymen Egor Putilov, som efter att han avslöjades tvingades lämna sin tjänst på SD:s riksdagskansli. Forskningsrapporten verkar helt enkelt grunda sig i antaganden, förhastade slutledningar och en vilja att bekräfta en tes som är på förhand bestämd, trots att tesen inte finner genklang i verkligheten. Enligt Aftonbladets medarbetare, Martin Aagård – som bemött anklagelserna metodiskt och lugnt men med ett vemod över läget för journalistiskt arbete i Sverige – menar rapportförfattarna att Aftonbladet Kultur är Kremlvänligt för att där har getts utrymme för kritik av fascismen i Ukraina. Med det resonemanget är även jag Putinpropagandist.
Jag har förvisso, precis som Aftonbladet Kulturs medarbetare, skrivit många Putinkritiska texter genom åren, men jag har även skrivit om massakern i Odessa 2014. Jag anser nämligen inte att det är rimligt att blunda för ett förtryck bara för att förtryckarna är i konflikt med andra förtryckare. Utrikespolitiska institutet vill förmodligen ha mig till desinformatör om jag skriver att jag inte tycker att Sverige ska gå med i Nato, eller om jag beskriver det samtal jag hade nyligen under en tågresa med en anställd inom Försvarsmakten. I det samtalet berättade soldaten ifråga att han hade varit och rest i Ukraina och oroades över att fascistiska Högra Sektorns flaggor satt på var och varannan husvägg. Med Utrikespolitiska institutets logik blir även soldaten en Putinagent.
Som kulturredaktör för en vänstertidning tänker jag inte låta mig tystas av ren idioti, förtal och brist på källkritik.
Att Utrikespolitiska institutet sysslar med desinformation är djupt oroväckande och borde få allvarliga konsekvenser för institutionen. Att medierna sedan startar ett drev kring informationen är bara oprofessionellt. Men det som trots allt känns mest sorgligt är hur lättledda människor är, hur snabbt rapporten fick spridning och hur många som hann dunka varandra i ryggen och säga ”vad var det jag sa”, innan kritiken började dyka upp och ta udden av anklagelserna en smula. Det som gör mig arg är att alla de som slentrianmässigt bidragit till drevet mot Aftonbladet Kultur och dess medarbetare bara kan återgå till sin vardag när hetsen lagt sig.
Värre är det för dem som varit föremål för desinformationskampanjen.
En av de frilansskribenter som anklagas hårdast i rapporten är Aleksej Sachnin. Internationalens läsare känner honom väl. Vi har följt honom sedan han kom hit som politisk flykting efter Bolotnajaprotesterna 2012. Sachnin tillhör ryska Vänsterfronten och var mycket aktiv i protesterna. Under hela sin tid i Sverige har ha kämpat för att rikta internationell uppmärksamhet till stöd för sina fängslade kamrater i Ryssland.
Egor Putilov försökte under flera år att få mediesverige att tro att Sachnin var Putinagent. Det är den desinformationen som ”desinformationsrapporten” bygger sina ”fakta” på. Därigenom bidrar Utrikespolitiska institutet till Putilovs mytomana världsbeskrivning och gör samtidigt livet än svårare för en person som redan är utsatt och vars vardag aldrig kan återgå till det normala eftersom han är regimkritiker och lever i exil. Som Martin Aagård skriver: ”Flera av våra medarbetare lever med konkreta hot från den ryska regimen. De riskerar att förlora sin försörjning och i värsta fall fängslas för sina texter. Men i Sverige kämpar Utrikespolitiska institutet och DN:s chefredaktör för att undergräva deras trovärdighet. Jag tror inte detta är en ondskefull konspiration. Jag tror det beror på ren inkompetens, en gedigen okunskap om journalistik.”
Aagård är mer förlåtande än vad jag känner mig. Modeordet ”postsanning” räcker inte för att beskriva den dumhet som just nu präglar mediesverige och det politiska samtalet. DN, Expressen och samtliga andra medier som lät rapporten få vingar borde göra avbön och erkänna att de bara använde den för sina egna syften på ett mycket fult och helt oacceptabelt sätt.
Emma Lundström
Läs också:
Om motståndet mot Nato och militariseringen av Sverige
Frackingmotståndet – inte Putins förtjänst
