”Minst en procent av alla barn och ungdomar borde ha medicin för adhd.” Detta konstaterar en överläkare år 2005 i ett föredrag för en förening för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Socialstyrelsens statistikdatabas* uppvisar 10 år senare en dramatisk förändring. I de län där den citerade läkaren varit verksam kan nu över nio procent av pojkarna mellan 10 och 14 år medicineras. De högsta förskrivningarna kommunalt närmar sig 15 procent.
På Gotland har psykiatrin öppet förklarat att man medicinerar barn som inte skulle ha behövt det om det fanns tillräckligt med personal i skolan. Hur har detta varit möjligt? På det lokala apoteket byter jag några ord med apotekaren om överförskrivning av mediciner. Hon lugnar mig med att vi har Läkemedelsverket som övervakande instans. När jag påpekar att verket finansieras av den industri det ska kontrollera vill hon inte tro mig. Apotekaren är säkert inte ensam om att vara okunnig om att Läkemedelsverket till 95 procent finansieras av läkemedelsindustrin.
I en rapport från juni 2016 påpekar Riksrevisionen att Läkemedelsverket sitter på dubbla stolar eftersom det ska sköta tillsyn och kontroll av läkemedel, men numera också underlätta för företagen att ta fram nya läkemedel. Enligt revisionen är detta roller som måste hållas isär men på Läkemedelsverket närmar de sig varandra.
Slutsatsen är att regeringen inte bör blanda in Läkemedelsverket i sin stimulanspolitik för läkemedelsindustrin. Revisionen föreslår att regeringen återger Läkemedelsverket ett renodlat uppdrag som kontroll- och tillsynsmyndighet. Regeringen bör även se över finansiering så att verket i större utsträckning kan ägna sig åt läkemedelssäkerhet.
Den 28 november meddelar så regeringen att man avvisar samtliga huvudpunkter i Riksrevisionens rapport. Inte helt oväntat eftersom det är svängdörrar mellan välavlönade jobb på regeringskansli och inom läkemedelsindustri.
Enligt en artikelserie i SvD under hösten är flera toppläkare rådgivande experter hos Läkemedelsverket samtidigt som de döljer att de får stora utbetalningar från industrin. Flera har långtgående avtal med läkemedelsbolag samtidigt som de författar statens rekommendationer för medicinsk behandling.
Detta gäller till exempel adhd där Socialstyrelsen nu hävdar att psykofarmaka ska erbjudas direkt efter diagnos, i direkt motsättning till Europarådets parlamentariska församling som vill se striktare diagnoskriterier och betonar att läkemedelsbehandling ska ses som absolut sista åtgärd när alla andra insatser misslyckats.
FN:s barnrättskommitté har uttryckt stor oro över antalet barn som adhd-diagnostiseras samt över den ökade förskrivningen av psykostimulantia, utan hänsyn till biverkningar och missbruk. Kommittén anser att psykologisk rådgivning och stöd till barn och föräldrar måste prioriteras och har ställt upprepade krav på åtgärder mot övermedicineringen. Men det är som att hälla vatten på en gås.
Lars Lundström
