Aleksej Gaskarov är fri

 

Jag står vid Viking line-terminalen i Stockholm och väntar på båten. Det är i början av januari 2017, tio grader kallt och snö som knarrar under fötterna. Det känns precis som hemma, och här i Sverige kallas vintervädret till och med för ”rysskylan” i kvällstidningarna.
Mannen som jag väntar på heter Aleksej Gaskarov. Senast jag såg honom var för nästan fyra år sedan, en dag i april i Moskva. Då var det också snö, men tinande blötsnö och vårstämning. Vi pratade om våra kamrater som hade blivit gripna en efter en, i samband med proteströrelsen mot Putin.

Aleksej försökte då se ett logiskt mönster bakom arresteringsvågen. Utan att försvara polisens gripanden, trodde han i alla fall att de som greps var sådana som myndigheterna hade något på. Han var därför övertygad om att han själv inte var i fara, eftersom han inte hade gjort något olagligt i samband med demonstrationerna.
Men nästa dag när Aleksej skulle gå till affären för att handla kattmat, väntade polisen utanför hans port, tryckte ner honom i den smutsiga snön och bakband hans händer. Först tre och ett halvt år senare blev han fri igen. När Aleksej Gaskarov greps beslutade jag mig för att hålla mig gömd, och två veckor senare lämnade jag Ryssland.

Både jag och Aleksej Gaskarov tillhörde vänstern av den politiskt breda massrörelsen för fria val i Ryssland. För så väl myndigheterna som allmänheten framstod vi som de mest radikala, och det tyckte vi själva också att vi var. Men nu, när jag ser tillbaka på denna tid, måste jag medge att vi var försiktiga reformister.
Vi ville genom proteströrelsen få myndigheterna att förstå att det fanns ett missnöje i samhället som inte längre gick att ignorera, och tvinga fram en demokratisering av systemet, samt ett stopp för fortsatta nyliberala reformer. Under en period när hundratusentals människor deltog i våra demonstrationer, och miljontals fler visade sympati med vår rörelse, kände vi att vi hade medvind och trodde att vi faktiskt skulle få ett genomslag för våra krav.

Men den ryska regimen svarade istället med att brutalt slå ner vår rörelse. Det fanns så klart en logik bakom repressionen, som Aleksej antydde, men det handlade inte om att fängsla brottslingar. De som jagades var de som ansågs vara ett politiskt hot mot regimen, men något bevis för att våra kamrater skulle ha gjort något olagligt fanns inte.
Vi fick betala för vår naivitet på olika sätt. Aleksej sattes i fängelse, ”där inget var förbjudet och det alltid var kallt”, medan jag gick i exil. Jag höll i seminarier och skrev artiklar om Gaskarov och de andra politiska fångarna. Han på sitt sätt höll också seminarier i fängelset, då han förklarade för sina medfångar hur ekonomins lagar fungerar.

Och fyra år senare stod jag vid kajen i Stockholm och väntade på min gamle vän. Under den tid som gått hade mycket hänt och världen förändrats. Mot bakgrund av krig och revolutioner växte andra  lovande vänsterrörelser fram – mycket starkare än vi var, men också med drag av naiv reformism – som Syriza, Podemos och Bernie Sanders med flera. Alla dessa rörelser hade olika politiska förutsättningar och möjligheter, men samtliga har på ett eller annat sätt förlorat. Kanske är vänsterreformismen helt enkelt en återvändsgränd.
Så kom Aleksej Gaskarov till Stockholm, och trots att vi inte hade sett varann på nästan fyra år, kändes det som om det bara var några dagar sedan vi sågs sist. Han var samma person som han alltid hade varit. Fängelsetiden hade inte förändrat honom, varken gjort honom deprimerad eller till en hårdare person. Aleksej berättade att tack vare den internationella uppmärksamheten runt hans fall, hade han trots allt behandlats ganska väl i fängelset.

I tre dagar umgicks vi i det frusna Stockholm, betraktade stadens ljus, lyssnade på den knarrande snön under våra fötter, och diskuterade de senaste årens utveckling. Det var de första dagarna på det nya året 2017, och något magiskt kunde kännas i den frostiga luften. De evighetslånga nordiska vinterkvällarna passerade medan vi försökte föreställa oss vår framtid och vårt lands framtid. Samma kalla januarikvällar hundra år tidigare, hade en annan rysk vänsteremigrant, Vladimir Lenin, liknande funderingar när han sa för sig själv att han ”nog inte skulle få uppleva revolutionen”. En revolution som plötsligt bröt ut en och en halv månad senare.
Min vän tänker nu, efter fängelsetiden, att vi trots slitningar och motsättningar borde försöka återupprätta vår tidigare breda koalition med liberalerna i kampen mot Putins konservativa regim. Själv tror jag att en sådan koalition har spelat ut sin roll, då vi nu bevittnar den nyliberala epokens kollaps i alla länder. En allians med liberalerna blir därför omöjlig, då de kämpar för att bevara allt som håller på att falla samman och måste förstöras. Den liberala ordningen har uttömt sina möjligheter och det är inte vår uppgift att ta på oss det otacksamma jobbet att försvara systemet.

Vi argumenterade och var inte helt överens. Men det är en glädje att kunna diskutera och vara oense med en vän, som man respekterar och litar på. De som hade liknande diskussioner om reformism eller revolution för hundra år sedan, slutade i regel som bittra fiender. Jag vet inte vad som väntar oss detta jubileumsår, men jag är fast besluten att åtminstone inte göra om det politiska misstaget.
Fyra fruktansvärda år är förbi, och nu är Aleksej Gaskarov fri. Om ett par månader kommer fler av mina kamrater att släppas ur fängelse. Först Leonid Razvozzjajev i april, och sedan Sergej Udaltsov i augusti. Så småningom ska Ryssland också bli fritt. Och vi politiska aktivister kommer så klart fortsätta att ha meningsskiljaktigheter. Men vi var, är och kommer att fortsätta vara kamrater.

Aleksej Sachnin