Den amerikanska demokratins dödsdans?

En sann diktator låter sig inte avsättas av ett demokratiskt val. De kommande veckornas räknande och omräknande av rösterna i USA-valet kommer troligtvis inte att betyda någonting för Donald Trump. Han har redan utropat sig som segrare. Trots att racet är jämnt och ingenting ännu är klart när valnatten gått över i dagen efter och inget solljus i världen kan lätta upp de mörka skuggor som vilar över det stora landet i väster.

 

Valnatten var en rysare. Delstater som kunde ha gått till Demokraternas presidentkandidat, Joe Biden, gick till Trump, och tvärtom. Biden fick Arizona, vilket kan vara avgörande om han förlorar vissa andra delstater. Trump fick delstater som Ohio. Kaboom.

Vad ska hända? Tänker vi. Vad händer med ett land som har tagits i besittning av en man med Napoleonkomplex och Mussolinipersonlighet? Vad händer om han, vilket är högst troligt, inte accepterar en förlust? Om det nu blir en förlust.
Historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars, skrev Karl Marx. Då gällde det Louis Bonapartes artonde Brumaire. Det vill säga det stora antal bönder och fattigfolk som den härskargalne mannen lyckades få att tro att han stod på deras sida. På liknande sätt har Donald Trump lyckats få fattig arbetarklass – framförallt vit – i rostbältet, att tro att han är den som kommer att göra deras liv bättre. Trots att han bara är en produkt av pappas pengar, fått allting serverat med guldsked och inte har en aning om vad deras liv innebär.

Det finns en stor oro för valets efterspel. Trump har vägrat att utlova ett fredligt maktskifte. Enligt en mätning genomförd av USA Today och Suffolk University oroade sig tre av fyra för att våldsamheter kommer att utbryta i samband med ett eventuellt maktskifte.
Inför valnatten bad vi vänner i USA att hålla sig i säkerhet. Flera av dem deltog i organisering av skydd och stöd för dem som kände att de kanske inte vågade ta sig till valurnorna av rädsla för våldsamheter.
Hotet om ett stundande inbördeskrig är inte en schimär. De många åren av hård politisk polarisering har kokat ned till en sörja av fascism, rasism och allmänt etablissemangshat. Vapen finns. Frågan är hur militär och polis ställer sig när det kommer till kritan. Oron är på allvar. Flera av vännerna i USA ber om ursäkt för sitt land. Många – som tidigare lade all sin själ och sitt hopp i rörelsen kring Bernie Sanders – är nu svartsynta, men har ändå uppbådat energi för att få så många människor som möjligt att rösta.

Samtidigt har valframgångar gjort vänstern inom Demokraterna starkare. Så pass mycket starkare att om Joe Biden skulle segra, och om han skulle tillåtas bli president, så skulle han vara tvungen att ta partiets vänsterfalang på allvar i sitt beslutsfattande.
Just nu försöker vännerna i USA att glädjas åt de små segrarna. Som att ha lyckats få bort en republikansk, rasistisk statsåklagare i Ohio.
En sak som många har påpekat i sociala medier de senaste timmarna är att det måste bli lättare att rösta i USA. Många av dem som definitivt skulle ha lagt sin röst för att få bort Donald Trump – det vill säga fattig, svart arbetarklass – lyckades aldrig ta sig till valurnorna. De har inte möjlighet att stå i fyra timmar och köa. Det har de inte råd med.

På onsdag eftermiddag, svensk tid, verkade Joe Biden gå mot en knapp seger i ett antal nyckelstater, i synnerhet Michigan och Wisconsin.
Vad valet till slut kommer att resultera i går bara att sia om. Slickar vi på fingret och sticker upp det i luften så blåser det råkalla vindar. De talar om sådant som att valresultatet förmodligen kommer att tas till domstol. Hur det sedan går är omöjligt att säga.
Ett är hur som helst säkert, som sagt: en sann diktator låter sig inte avsättas av ett demokratiskt val. I nuläget ser det ut som att USA:s president är av just det virket.

Emma Lundström

Dela