Författaren Sture Källberg lärde känna Jan Myrdal på 1950-talet och senare rörde sig båda inom den maoistiska vänstern. Tillsammans hann de grunda tidningen Folket i Bild/Kulturfront innan de gick skilda vägar politiskt.
Ivar Lo skrev en gång beundrande att Jan Myrdal kunde skriva en artikel om vilket ämne som helst. Vid ett tillfälle, på toppen av JM:s skrivarliv, hade han samma dag en artikel i DN, en i SvD och en i Aftonbladet eller om det var Expressen. Han skrev omkring hundra böcker, en prestation i alla avseenden. En del av böckerna var artikelsamlingar med rubriken Skriftställning. Varje gång han författat veckans Söndagsmorgon ringde han och läste upp den. Jag föreslog oftast strykningar av ordet jag på några ställen vilket han gjorde.
Vi träffades i Göteborg 1951. Han bodde i ett vindsrum på Albogatan, jag och familjen i ett spisrum på Jungmansgatan. Man gick hem till varandra för att prata, telefon hade vi inte, för dyrt. Jan var ofta utan pengar och kom gärna när det var matdags. Vi diskuterade politik och böcker i timmar. Jobb fanns överallt. Vi andra ungkommunistiska killar och tjejer undrade varför han inte tog ett påhugg i hamnen eller på diversearbetsförmedlingen. Men han satt envist kvar vid skrivmaskinen. Mamma Alva hjälpte väl till ibland med pengar.
Hans ansikte sken av lycka om han fick läsa högt ur sina manus för oss. Han hade bestämt vad han ville bli och till slut blev han också en erkänt bra författare. I början ville inget förlag ge ut hans böcker. Föräldrarna var betydande makthavare i SAP och staten; det han skrev ansågs störande och stötande. Till slut debuterade han på egen bekostnad 1953 med Folkets Hus, samtal vid en invigning. En besk kritik av arbetarrörelsens färd åt höger.
Rapport från kinesisk by skrev han 1962 i min och Esthers lägenhet i Peking. Min bondska uppväxt medförde att jag kunde hjälpa honom med en del jordbrukstermer. Ibland motade hans fru Gun Kessle bort honom från skrivmaskinen till badrummet. Hans uppväxtskildringar om föräldrarnas karriärism och känslokyla väckte kraftig offentlig irritation, parad med litterärt erkännande. Filmen Myglaren, en elak satir han gjorde ihop med fotografen Rune Hassner, hyllades inte heller överallt. Christer Strömholm och Gun Kessle hade huvudrollerna. För radiopjäserna om förorten Konditorträsk fick han ta emot förstapris samt rosor med taggar av radiochefen Olof Rydbeck.
Jag vet ingen som läste lika mycket som JM. Norstedts förlag planerade en pocketserie med honom och Göran Palm att svara för urvalet. Det fungerade inte. Av tänkbara böcker hade Jan läst tre när Göran läst en. Under sitt liv samlade JM ett eget bibliotek med 50 000 böcker. De är nu införlivade med svenskt biblioteksväsen som forskningsbibliotek. Han tog initiativet till Folket i Bild/Kulturfront och fick då en tidning han i praktiken själv bestämde över. Han skrev sina krönikor där i ungefär ett halvt århundrade. Avslöjandet av IB, dvs Informations-Byrån, blev tidningens historiska scoop! IB-agenten Håkan Isakson hade fått dåligt samvete och avslöjade SAP:s inhemska spionorganisation för Peter Bratt, som bearbetade materialet och spanade tillsammans med Jan Guillou.
Skriftställaren JM var också talare med stark stämma på ett oräknat antal små och stora möten. Det var mest unga som lyssnade när han dundrade mot USA:s imperialism och Sveriges fega anpassning. Jan skulle tala på ett stort Vietnammöte i Stockholm när det gick rykten om att Washington tänkte använda kärnvapen. Vi diskuterade ryktena och var överens om att kärnvapen var helt osannolikt. I talet hävdade han trots allt att kärnvapenhotet var reellt. Han gjorde det för rubrikernas skull! Efter det ebbade våra förtroliga diskussioner ut.
Nu är han död. Många dyrkade honom under hans storhetstid, många tyckte hjärtligt illa om honom. Han var en begåvad människa med stort behov att hävda sig, vilket alstrade glödande energi och arbetsförmåga.
Sture Källberg