”Avgå Lukasjenko! Avgå!”

Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko har blivit tagen på sängen av de största folkliga protesterna sedan han kom till makten för 26 år sedan. I skrivande stund ser det ut som att han när som helst kan falla. Men hur kommer det att sluta? Per Leander reder ut vad som händer i den före detta sovjetrepubliken och vad som står på spel.

KOMMENTAR

Protesterna blev enorma efter valfusket i Vitryssland den 9 augusti, som var menat att säkra diktatorn Aleksandr Lukasjenkos makt, men nu ser ut att kunna få honom på fall. Detta är den största missnöjesyttringen sedan han kom till makten 1994, och protesterna har följts av strejker och även tidigare regimtrogna journalister och poliser verkar ha gått över till demonstranternas sida. I början försökte regimen stoppa de demonstrerande med våld och massgripanden, men i skrivande stund har det misslyckats och allt fler sluter upp i de fredliga manifestationerna i huvudstaden Minsk och på andra håll.
Vitryssland är en av de mest välmående före detta sovjetrepublikerna, så det är inte ett folk i misär eller akut nöd som tar till gatorna. Det handlar snarare om en allmän trötthet med Lukasjenkos mångåriga och stränga styre och krav på fria demokratiska val. Till och med när Lukasjenko försöker samla sina traditionella anhängare till stödmanifestationer har han möts av ropen: ”Avgå! Avgå!” Något som påminner om hur Rumäniens stalinistiske diktator Nicolae Ceauşescu oväntad blev utbuad av folkmassorna strax innan han störtades 1989.

Protesterna har till synes inte någon ledare. Oppositionskandidaten Svetlana Tichanovskaja är snarare en symbol än en politiker. Hon ställde upp i valet efter att hennes man, den liberale bloggaren och småföretagaren Sergej Tichanovskij, hade fängslats och stoppats från att kandidera i presidentvalet. Svetlana Tichanovskaja har sagt att hon själv bara vill bli en övergångspresident medan det ordnas nya fria val med flera kandidater. Officiellt fick hon runt 10 procent av rösterna, medan Lukasjenko utropade sig som valets segrare med 80 procent. Exakt hur det ligger till med valresultatet är omöjligt att veta – och historiskt har Lukasjenko varit väldigt populär – men klart är i alla fall att det inte var något schysst val.
När fängslandet av protesterande oppositionella började efter valet flydde Svetlana Tichanovskaja till Vilnius i Litauen, där hon fortfarande befinner sig. (Vitryssland ingick historiskt i det Polsk-litauiska väldet där Vilnius var huvudstad och det finns fortfarande starka band till Litauen.) Men proteströrelsen fortsätter ändå att växa och innefattar allt från liberaler och socialister till opolitiskt vanligt folk och fabriksarbetare.
Vissa bedömare har velat jämföra det som nu händer i Vitryssland med den så kallade Majdan-revolutionen i Ukraina 2014, som ledde till ett västorienterat maktskifte. Men skillnaderna är i själva verket stora. I Ukraina låg två olika grupperingar av oligarker i strid med varandra om huruvida man skulle ingå handelsavtal med EU, eller fortsätta det tidigare samarbetet med Ryssland. De västorienterade oligarkerna fick ut folk till demonstrationer med löfte om en bättre framtid i EU, och uppmanade till nationalistisk och rasistisk retorik mot den rysktalande minoritetsbefolkningen i östra Ukraina. Något som i sin tur gav grogrund till en separatistisk rörelse där, som understöddes av Ryssland.
Ledarna för protesterna i Ukraina var etablerade oppositionspolitiker som var minst lika korrupta som de styrande. Dessutom deltog västerländska ledare som Sveriges utrikesminister Carl Bildt och den amerikanska senatorn John McCain regelbundet på plats i Ukraina och uppmanade till ”revolution”. Redan från början tog beväpnade fascister över gatorna i Kiev – även om majoriteten var fredliga demonstranter – och fascisterna kom att spela en avgörande roll vid själva maktskiftet, för att inte tala om det efterföljande inbördeskriget.

Det vi nu ser i Vitryssland är inte alls likt det som hände i Ukraina. Ingenting tyder på att västmakterna är iblandande i de vitryska protesterna (än så länge) annat än genom passiva stöduttalanden till demonstranterna och planerade sanktioner mot regimen. Rörelsen är folklig och organiserad underifrån, den styrs inte av etablerade karriärpolitiker eller oligarker. Det finns inga beväpnade extremister bland demonstranterna och ingen rasistisk retorik med försök att ställa folkgrupper mot varandra. Den rödvita fana som proteströrelsen använder är visserligen en antisovjetisk flagga som användes av de borgerliga under ryska inbördeskrigets dagar, men det ska nog inte ses som en medvetet reaktionär symbol för de som demonstrerar idag.
Det är i skrivande stund också oklart hur Ryssland kommer agera. Putin känner så klart inte någon sympati för demonstranternas krav på fria val, men han är heller inte någon vän till Lukasjenko. Utåt har de behövt hålla ihop mot omvärlden, men Lukasjenko är alldeles för självständig för Putin. Lukasjenko står för en annan social och ekonomisk politik än Putins nyliberala rövarkapitalism, och oligarker av rysk typ finns inte i Vitryssland där det mesta fortfarande är statligt ägt. Kanske ser Putin nu sin chans att göra Lukasjenko helt beroende av Moskva, om Ryssland går in militärt och sätter stopp för proteströrelsen. Alternativt låter man Lukasjenko falla, och ser till att någon mera lätthanterlig Moskvamarionett tar över. Hur Ryssland agerar den närmsta tiden kommer så klart också bero på vad Västmakterna gör. Det ironiska är att EU på senare år har haft mycket goda relationer med Lukasjenko, just på grund av Ukrainakrisen som fick honom framträda som en medlare mellan Ryssland och Väst.

Förhoppningen är därför att den vitryska proteströrelsen på egen hand lyckas få Aleksandr Lukasjenko att avgå och utlysa nyval, utan inblandning från vare sig Västmakterna eller Ryssland. I skrivande stund ser det faktiskt ut som att demonstranterna kan segra, men utvecklingen kan vända fort. Lukasjenko är en narcissistisk diktator, med en säkerhetspolis som fortfarande heter KGB, och man vet aldrig vad han kan ta sig för. Men när man talar Vitryssland måste man i första hand jämföra med hur det ser ut i de andra före detta sovjetrepubliken. Nästan inget av dessa länder har efter Sovjets fall fått någon demokrati att tala om – med terrordiktaturerna i Asien som skräckexempel. Vitryssland är i jämförelse med de övriga före detta sovjetrepublikerna ett av de bättre länderna att leva i sett till landets ekonomi och sociala välfärd.
Till skillnad från i Jeltsins och Putins auktoritära Ryssland, där rövarkapitalism och chockterapi slog sönder allt som trots allt hade varit bra i Sovjetunionen, har Vitryssland bevarat en form av blandekonomi med egen produktion av allt från traktorer till grönsaker. Nästan alla stora företag är statligt ägda, det finns ingen arbetslöshet att tala om, korruptionen är låg jämfört med andra föra detta sovjetstater, och man har kvar ett starkt socialt skyddsnät. Den efterläng­tade demokratiseringen i Vitryssland får därför inte leda till en våg av nyliberala privatiseringar som slår sönder landets ekonomi och välfärd.

Per Leander