Mural föreställande W. B. Yeats målad av Nick Purdy på ett hus i Sligo på Irland. Foto: Hajotthuwikimedia
William Yeats var ett bra exempel på människans förmåga till dubbeltänk: samtidigt politiskt aktiv och ockultist, lika förvissad om irländarnas rätt till frihet som om magins kraft att böja verkligheten till önskad form. Tankarna på domedagen och Kristi återkomst – the Second Coming – har mycket gamla rötter i vår del av världen. Bodil Carlsson tycker sig se Yeats efterföljare i dagens evangeliska kristna nyhöger.
William Yeats The Second Coming från 1919 måste vara en av den europeiska litteraturens mest kända dikter. Ännu har ingen mäktat reda ut exakt vad den betyder, men den har lånat ut sina rader överallt – till romantitlar; till en känd novellsamling om livet i Kalifornien efter the summer of love 1967; till en låt av Joni Mitchell 1991; den citerades i krönikor och inlägg om utvecklingen i USA och Europa 2016. Trump och Brexit, högerns framväxt. Ekonomisk och social polarisering. Things fall apart, intonerar politiska krönikörer. The centre cannot hold.
Ingen av de två svenska översättningarna (med de svenska titlarna Den andra födelsen, respektive Återkomsten) kommer i närheten av att göra Yeats rader rättvisa; inte för att översättarna var dåliga, utan för att orden är oöversättliga. Se på dem! Läs dem högt när ni är ensamma, men bara i tanken. Ingen röst hörbar för örat räcker till för bildernas skärpa eller stavelsernas mörka rytm och upprepningar.
Turning and turning in the
widening gyre
The falcon cannot hear the
falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed
upon the world,
The blood-dimmed tide is
loosed, and everywhere
The ceremony of innocence
is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.
Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming!
Dikten fortsätter. En enorm skepnad, en lejonkropp med människohuvud, släpar sig långsamt fram i sanden medan ökenfåglarnas skuggor och arga rop faller över den. Något har vaknat ur en lång sömn.
What rough beast is this, its hour come at last,
Slouching towards Bethlehem to be born?
När Yeats skrev The Second Coming var ett stort krig slut. Europas länder krälade fram genom den efterbörd som blev nästa krigs moderliv. Yeats var irländare. Utvandringen till USA pågick fortfarande; Irland hade förlorat stora delar av sin befolkning och kampen mot grannen och ägaren hade just börjat på hemmaplan . Ett annat krig fördes i överfulla slumkvarter i England och USA av de invandrade irländarna, den tidens fruktade intränglingar, det sena 1800-talets integrationsvägrande terrorister med sin främmande, oanpassliga religion, sin kriminalitet, sin våldsbenägenhet, sina bomber. För att nu inte nämna den sorgligt medeltida kvinnosynen.
Om det hela låter bekant, så är det inte mitt fel.
För att återgå till Yeats, så var han ett bra exempel på människans förmåga till dubbeltänk: samtidigt politiskt aktiv och ockultist, lika förvissad om irländarnas rätt till frihet som om magins kraft att böja verkligheten till önskad form. Tankarna på domedagen och Kristi återkomst – the Second Coming – har mycket gamla rötter i vår del av världen. Man vill gärna tro att tiderna har förändrats, och vår tankeförmåga med dem, men Yeats hade inte bara gott om föregångare. Han har efterföljare idag, när evangeliska pastorer flyger i privata jetplan mellan sina shower, botar tittarnas sjukdomar genom TV-rutan eller höjer en befallande hand för att kommendera en orkan från karibiska sjön att byta väg innan den når USA. Eller när en trestjärnig amerikansk general föreläser inför militärer om hur hans Gud är större än motståndarsidans demoniske avgud. Beviset: ett foto av svarta moln, som tornar upp sig över över Mogadishu. I molnen döljer sig den demoniska kraft som amerikanska soldater för krig emot; ”a guy called Satan”, säger generalen. Det är mot honom vi för krig, när vi för krig.
Säger den evangeliska kristna nyhögerns folk. De är för många och för inflytelserika för att skrattas åt.
Den som lyder makten, lyder Gud, hävdar de högerkristna. Hur så? Den som har makt är utvald av Gud till att ha makt. Simple as that. Läs Bibeln! Därav följer inte, att den som utvalts till makt är ofelbar: han (ytterst sällan är det en hon) kan begå ofullkomliga människors alla synder, kan vara moraliskt nedsmutsad i stort eller smått, kan bryta mot budorden som alla vi andra; men det som följer är, att vi inte skall hålla det emot honom. Hos Guds utvalde måste man acceptera lite fläckar. Man kan inte byta ut honom bara för att han bedrar sin fru med en porrstjärna, eller använder presidentämbetet för att säkra sin familjs ekonomiska imperium i utbyte mot tjänster till fossilföretagen. Sådant är världsliga ting. Det är smällar man får ta, när man marscherar upp bakom Herrens smorde i det krig som leder till tidens slut i eld och Kristi återkomst i ännu mera eld utan tid: branden som i evighet äter syndarnas kött, som Uppenbarelseboken med dreglande hämndlystnad berättar om, medan de frälsta jublar. The Second Coming! I jämförelse, vad är några graders uppvärmning?
Ingen slump att Trump vägrar delta i klimatdebatten i FN och i samma hus, samma dag, i stället deltar i ett möte om religious freedom. För hans anhängare är det en signalfras. Eller hundvissla, som det heter nu. För hans kärnväljare betyder inte de orden allas rätt att praktisera den religion man valt. Det betyder högerkristnas rätt att pracka på alla andra sin religion. I ett par delstater ser religiös frihet redan ut så här: när man efter upprepade domstolsutslag inte kan komma runt konstitutionens ord om att stat och kyrka skall hållas isär och att religion inte har någon plats i de offentliga institutionerna, hävdar man i stället att det är lärarnas frihetliga rätt att själva bestämma om de vill lära ut den bibeltrogna kreationismen samtidigt med evolutionen i biologiklasserna. Det låter oskyldigt nog. Men försöken att via domstolar rensa ut evolutionen ur läroplanen har gått på pumpen i trettio år, så det här är den nya taktiken. I delstater där de pånyttföda har starkt fotfäste, hur många lärare vågar gå emot föräldrapåtryckningar?
Den kristna högern vet precis vad den gör. Den kläcker nästa generations halvt läskunniga fundamentalism som skall kräla mot Betlehem.
Bodil Carlsson