Stillbild från TV-sändningen som visade attentatet mot president Nicolás Maduro
Lördag 4 augusti höll Venezuelas president, Nicolás Maduro ett tal till nationen med anledning av bolivarianska Nationalgardets 81-årsjubileum. Talet direktsändes på radio och TV. Företrädare från Venezuelas militärledning och regering fanns också med runt podiet framför militärparaden. Plötsligt hördes en kraftig explosion. Maduro avbröt sitt tal och kaos uppstod. Ett attentat hade ägt rum. TV-bilderna visar hur säkerhetstjänsten skyndar sig att skydda presidenten samtidigt som ett hundratal militärer avbryter paraden och i oordning söker skydd. Sju militärer skadades allvarligt. Videoklippen visar officerare med blod i ansikten.
Två timmar senare förklarade regeringens talesmän att attentatet utfördes via två drönare av modell DJI M600 som befann sig i luften nära där Maduro höll sitt tal. Attentat mot statsråd sker då och då runt om i världen, det är inget nytt. Det som gör attentatet i Venezuela anmärkningsvärt är reaktionerna efteråt. Ett är säkert, om det som inträffade i Caracas hade ägt rum i Europa skulle larmet gått, insatsstyrkorna satts in och medierna skulle släppt allt annat för att dygnet runt bevaka jakten på terroristerna.
Men när Spaniens största dagstidning El País återger det som hände i Venezuela, skriver dom att det ”förmodligen” skett en explosion som Venezuelas regering tillskriver drönare med ”påstådda sprängämnen” som flög över området. Nyhetsbyrån Associated Press hänvisar å sin sida till skeptiska anonyma brandmän och militärer som talar om en gasexplosion i närheten där presidenten höll sitt tal.
Regeringen som utsattes för attentatet har med andra ord simulerat alltihop. Flera länder, bland annat Ecuador, Uruguay, El Salvador, Bolivia, Kuba och Spanien tog direkt avstånd från attentatet. Men när El País rapporterar att Spaniens socialdemokratiska regeringschef Pedro Sánchez i starka ordalag fördömt attentatet väljer tidningen fortfarande att kalla det för en ”förmodad attack”.
Sedan, när en venezolansk åklagare lämnar mycket konkreta bevis om sex gripna för delaktighet i attentatet (videoinspelningar visar drönarna på platsen), heter det fortfarande ”den påstådda attacken”. Det hjälper inte att extremhögergruppen ”Movimiento Nacional Soldados de Franelas” (Flanellsoldaternas
Nationella Rörelse) tog på sig ansvaret för terrordådet i samband med vad de själva kallar Operación Fénix: ”Operationen gick ut på att flyga två drönare laddade med sprängämnet C-4 i riktning mot presidenten, men nationalgardet sköt ner drönarna innan de nådde fram. Vi har visat att regimen är sårbar. Målet uppnåddes inte idag, men det är bara en tidsfråga.”
Så skriver gruppen på sociala medier där den uppmanar armén att bilda en Junta de Gobierno de Transición, en militärjunta. Trots detta erkännande envisas El País att tala om ”den påstådda attacken” och ”det förmodade attentatet”. Från 2013 har ett flertal försök att störta regeringen ägt rum. Den 27 juni 2017 flög till exempel piloten Óscar Pérez med en helikopter över huvudstaden Caracas och slängde ner granater på inrikesministeriet och Högsta domstolen. En annan attack inträffade i augusti samma år då 20 soldater intog ett fort i staden Valencia i norra Venezuela för att stjäla ammunition och maskingevär.
Venezuelas regering är långt ifrån socialistisk, och landet är kapitalistiskt. Men den nuvarande regimen är inte heller borgerlighetens och imperialismens önskade verktyg. Man behöver ju inte vara anhängare av Venezuelas regering för att ta avstånd från terrorattentatet mot landets folkvalde president. Oavsett vad vi tycker om Nicolas Maduro, så förtjänar Venezuelas folk vår solidaritet.
Alex Fuentes
