Få kan ha undgått att Venezuela befinner sig i en djup ekonomisk kris med brist på så gott som allt och en växande utvandring. Det som däremot nästan aldrig omnämns i etablerad media är hur västimperialismen – med USA i spetsen – utsätter landet för ett omfattande ekonomiskt tryck och en oblyg politisk inblandning. Läckta dokument visar dessutom att USA till och med överväger en regelrätt militär invasion. I nedanstående artikel bidrar Rolf Bergkvist med en annars sorgligt frånvarande pusselbit för att förstå vad det är som egentligen händer i dagens Venezuela.
Kanske finns det de som skulle beskriva det som en jordskredsseger. Faktum är att den sittande presidenten Nicolas Maduro 20 maj vann valet i Venezuela med 6,2 miljoner röster (67 procent av det totala röstetalet), medan motkandidaterna Henri Falcón erhöll 1,820 552 (21 procent), Javier Bertucci 925 042 (10 procent) och Reinaldo Quijada 34 614 (0,4 procent). I sina egna proklamationer är det naturligtvis denna 67-procentiga seger som regeringen lyfter fram, men det finns en hake i beskrivningen. Baksidan av myntet är att stödet för Maduro påvisar en kraftig nedgång från de mer än åtta miljoner röster (55 procent) som Hugo Chavez fick i sitt sista presidentval 2012. Valdeltagandet minskade därtill från 81 procent 2012 till 48 procent nu i maj, även jämfört med presidentvalet 2013 (då Maduro, efter Hugo Chavez död, valdes för första gången, med 7 559 349 röster) handlade det om nästan 1,4 miljoner färre röster. Till det kan läggas att antalet röstberättigade ökat med 1,6 miljoner sedan 2013. Valresultatet betyder alltså att stödet för den bolivarianska revolutionen de senaste sex åren sjunkit från 43,4 procent till under 30 procent av det totala antalet röstberättigade.
Det finns fortfarande en hård kärna av befolkningen, som försvarar den bolivarianska revolutionen mot angrepp från imperialistiska stater och den egna kapitalistklassen, men den har krympt till följd av den allt värre ekonomiska
och sociala krisen.
Majoriteten av den borgerliga oppositionen uppmanade till bojkott av valet. Detta är den viktigaste förklaringen till det låga valdeltagandet. I de mer välsituerade områdena – med medel- och överklass – var röstandet så gott som obefintligt, men även i de fattigare kvarteren var deltagandet lägre än tidigare. Bakom oppositionens bojkottuppmaning låg en extremt öppen inblandning från imperialistmakterna i Nordamerika och Europa. Våra stora dagstidningar har vanligen undvikit detaljerna i vad som hände före valet så det är på sin plats med en uppdatering. På uppmaning av påven och med hjälp av Dominikanska Republikens regering inledde Venezuelas regering i januari förhandlingar med delar av oppositionen om det kommande presidentvalet. Den ordinarie tidpunkten var satt till i december 2018, men efter segrar i förra årets tre val hade regeringen valt att tidigarelägga den till april. Oppositionen – påhejad av regeringarna i USA och Kanada – krävde att valet skulle flyttas fram, för att göra en kampanj möjlig, samt att internationella observatörer skulle tillåtas. Efter att till en början avvisat kravet, som regeringen såg som ett ingrepp i den nationella självbestämmanderätten, gick Maduro med på att valobservatörer från FN skulle på plats i landet få övervaka valet (även EU och USA/Kanada inbjöds att övervaka valet med egna observatörer). Regeringen gick också med på kravet att flytta valet till i slutet av maj. Överenskommelsen var klar att undertecknas, men då valde oppositionen – på uppmaning av USAs regering – att backa ur. Den kanadensiska utrikesministern Chrystia
Freeland, som i februari dömt ut valet på grund av en för kort kampanjtid, förklarade i sin tur att den nya tidpunkten spelade ingen roll; valet var ändå illegitimt. Kanada förbjöd även senare venezuelaner bosatta i Kanada att delta i valet genom röstning på det egna landets ambassad. EU i sin tur krävde redan 3 april att det utlysta presidentvalet skulle ställas in. Med USA och Kanada i spetsen uttalade därtill 16 regeringar – av totalt 35 – inom de amerikanska staternas organisation, OAS, 14 april att de vägrade erkänna det kommande valet i Venezuela som legitimt.
Vi tar det en gång till: först kräver USA/Kanada/EU under hela 2017 att presidentval omedelbart måste hållas. När regeringen sedan går med på att hålla presidentval – i april istället för slutet av 2018 – förklarar USA:s/Kanadas/EU:s regeringar att det är alldeles för kort tid för att en valkampanj ska kunna hållas. Den venezuelanska regeringen går då – efter förhandlingar med delar av oppositionen – med på att flytta fram valet till slutet av maj. USA, Kanada och EU förklarar samstämt att det spelar ingen roll. Vi tänker ändå fördöma valet vad ni än gör! Eller för att uttrycka det med en engelsk fras: Damned if you do/damned if you don´t. På svenska: det du gör eller det du inte gör är ändå lika fel!
Blev då valet en odemokratisk tillställning för att befästa en ”diktatur”? Vad gäller själva valprocessen har det inte kommit någon kritik från vare sig valobservatörer eller de oppositionella kandidaterna. Kritiken från Henri Falcón – som efteråt tagit avstånd från valet han själv ställde upp i – har snarare handlat om att regeringen använt statsmedel för att vinna stöd, i form av så kallade ”röda punkter” (gatustånd där regeringsanhängare delat ut bonuskuponger till de som gick och röstade); alltså en form av den klientelism som är så vanligt förekommande i Latinamerika. Den kritiken är antagligen delvis riktig, även om röstsammanräkningen var korrekt.
Det är faktiskt möjligt att den borgerliga oppositionen kunde ha vunnit valet om de ställt upp med en enda gemensam kandidat. Vid förra presidentvalet, 2013, fick oppositionens kandidat, Henrique Capriles, 7 296 876 röster, omkring en miljon fler röster än vad Maduro nu fick, så varför då denna valbojkott och internationella hatkampanj från västimperialismens sida? De imperialistiska regeringarna, som genom sina massmedia och andra kanaler fördömt valet, är inte intresserade av att utvidga ”demokratin” eller folkstyret i Venezuela. Imperialismens strategiska målsättning är att låta de egna, privatägda, olje- och gruvbolagen ta kontrollen över Venezuelas olje- och mineralrikedomar. För att det ska bli möjligt måste den folkliga självorganisering, som växte fram i landet med de sociala reformerna från 2003 och framåt, slås sönder. Idag handlar det om att demoralisera och splittra upp den organiseringen som fortfarande, trots den djupa krisen, finns kvar bland den fattiga majoriteten. Det är inte genom demokratiska val, folkomröstningar och en generellt utvecklad folklig kontroll som landets naturtillgångar kommer att läggas ut till försäljning. Demokratiska val fördöms som illegitima av de amerikanska och europeiska regeringarna, samtidigt som strypgreppet för att helt kväva landets ekonomi på ett brutalt sätt hårdnat det senaste halvåret.
Under hösten och våren har de imperialistiska staterna i Nordamerika och Europa skärpt sina sanktioner mot Venezuela. I november 2017 förbjöd EU all försäljning av vapen till landet, 22 januari i år förbjöds sju högre politiker och statstjänstemän inresa till EU. Det handlade om inrikesministern, Nestór Reverol, valrådets ordförande, Tibisay Lucena, ordföranden för högsta domstolen, Maikel JoséMoreno Pérez, riksåklagaren, Tarek William Saab, chefen för landets underrättelsetjänst (sEBiN), Gustavo Enrique González López samt vice ordföranden för det regerande socialistpartiet,PSUV, Diosdado Cabello – till skillnad mot i USAs och Kanadas sanktionsutlåtande ingick inte president Maduro på EUs lista. Theresa Mays högerregering i England drog sitt strå till stacken genom att i februari förbjuda engelska medborgare och företag att ”sälja, överföra, exportera eller handla med vapen eller varor som kan användas för repressiva ändamål”. Schweiz följde efter 28 mars med liknande handelssanktioner; frysning av tillgångar som ägs av venezuelanska företag, organisationer eller statstjänstemän samt inreseförbud för medlemmar av Venezuelas regering. Även Panamas regering anslöt sig samma månad genom att publicera en lista med 55 personer – bland andra president Maduro – och 16 företag, som sades med stor sannolikhet vara inblandade i ”penningtvätt och finansiering av terrorism”.
USA:s president Donald Trump skärpte ytterligare sanktionerna mot Venezuela dagen efter valet. Måndagen 21 maj infördes de nya sanktionerna som förbjuder försäljning av (venezuelanska) företag eller andra tillgångar till individer eller företag i USA. Sanktionerna får dessutom till effekt att Venezuelas regering förhindras att ta några nya lån på den internationella finansmarknaden.
USA:s vice utrikesminister John Sullivan varnade samtidigt att USA överväger ett oljeembargo gentemot Venezuela. Ett oljeembargo skulle betyda att Venezuelas försäljning av olja till USA stoppas och att Venezuela förhindras att köpa lättare olja från USA för att blanda in i den tyngre olja det statliga oljebolaget producerar. Även privata företag deltar i den här aggressiva kampanjen. Det USA-ägda oljebolaget ConocoPhillips har på egen hand börjat att försöka ta över det statliga oljebolaget PDVSAs tillgångar. I april slutade en mer än tio år lång rättstvist med att bolaget tilldömdes en kompensation på två miljarder dollar.
Bakom tvisten låg att Venezuela 2007 nationaliserade de delar av oljeindustrin som var i privat ägo. De utländska bolagen löstes ut mot aktuellt marknadsvärde. ConocoPhillips, med huvudkontor i Houston Texas, vägrade gå med på utköpet och krävde en kompensation på tio miljarder dollar utöver det bolaget fick. Bolaget började samtidigt i april i år att beslagta tillgångar PDVSA har i den karibiska övärlden. Det handlade till att börja med om en lagerbyggnad med utrymme för tio miljoner fat olja på ön Bonaire och lager på öarna Curacao och Aruba. Inför hotet att ConocoPhillips även skulle försöka ta över de oljetankers PDVSA hade i det holländska Karibien kallade man snabbt hem båtarna till venezuelanska hamnar.
Det går inte heller att utesluta risken för någon form av militär intervention. Redan 2015 proklamerade USA:s dåvarande president Obama ”nationellt nödläge” med påståendet att Venezuela utgjorde ett hot mot USAs säkerhet; att USA har egna militärbaser i Colombia och på holländska kolonialbesittningar i Karibien samt med sin fjärde flotta patrullerar utanför Venezuelas kust ska naturligtvis inte nämnas. Under de följande åren utökade sedan Obama sanktionerna mot Venezuela. I augusti 2017 reste president Donald Trump öppet frågan om ”det militära alternativet” för att störta Venezuelas regering.
De som då argumenterade mot en öppen militär invasion framhöll att den venezuelanska armén och säkerhetsstyrkorna fortfarande stöder regeringen, inte att det skulle vara fel i sig att ingripa militärt. I februari läckte så ett hemligt dokument ut, ”Masterstroke”, undertecknat av chefen för USAs Sydkommando, som framvisar en strategi av att öka den interna instabiliteten i Venezuela till kritiska nivåer, intensifiera kapitalflykten och försämra landets valuta genom nya åtgärder som driver på inflationen, samtidigt som det är tänkt att arbetet inom de (venezuelanska) väpnade styrkorna fortsätter med målsättningen att de (eller delar av den) genomför en statskupp före 2018 års utgång. Om man inte lyckas få till stånd en kupp i landet planerar USA, enligt Masterstroke, en internationell militär invasion: ”enade med Brasilien, Argentina, Colombia och Panama.” Den serie av militära övningar (där man simulerade en invasion), som USAs Sydkommando genomförde i början av april bara några kilometer utanför Venezuelas kust, kan vara en del i förberedelserna inför detta.
De ekonomiska sanktionerna har självklart förstärkt den djupa ekonomiska och sociala krisen i Venezuela. Den springande punkten är här oljeprisfallet från 2013 och framåt. 2013 låg priset för ett fat olja på 100 dollar. 2014 föll det till 85 dollar, 2015 fortsatte det ner till 41 dollar och 2016 35 dollar. Förra året steg oljepriset på nytt, men samtidigt minskade landets oljeproduktion från 2,8 miljoner fat per dag 2014 till 2,2 miljoner fat i januari 2017. Sedan fortsatte nedgången till 1,6 miljoner fat i december. För närvarande ligger den runt 1,5 miljoner fat per dag – den lägsta på 30 år. Orsakerna till den här kollapsen för oljeproduktionen är frånvaro av investeringar, bristfälligt underhåll, utbredd korruption och ren misskötsel. Med sjunkande exportintäkter – oljan står för nästan hela exporten – har regeringen valt att prioritera betalningarna på skulder till utländska banker och finansbolag. Följden har blivit att valutareserven nästan helt har tömts och en brutal minskning av importen: från 32,5 miljarder dollar 2014 till 9,3 miljarder dollar 2017. En skriande brist på mat, mediciner och reservdelar och maskiner är en följd av det.
Med en krympande ekonomi har regeringen försökt komma runt underskottet i statsfinanserna genom att trycka pengar. Resultatet är en inflation som passerat alla gränser. Vi tar ett exempel. För ett år sedan kostade ett kilo hel kyckling 4 500 bolivarer, idag kostar en likadan kyckling över 1 miljon bolivarer. Ökningen är 22 000 procent. Minimilönen var för ett år sedan 148 638 bolivarer/ månad. Den har sedan höjts – i flera etapper – till 2 550 500 bolivarer. Det är en höjning med 1 620 procent, men med en inflation som ligger på 5 000–6 000 procent, kanske mer, har lönernas reella köpkraft sjunkit med hela 90 procent på ett år. Den utdelning av matkuponger eller matkassar som regeringen gör handlar idag om ren – och otillräcklig – nödhjälp. Samtidigt fortsätter man att vädja till de privata företagens ägare att investera och erbjuder eftergifter i form av lättnader av priskontrollen, skapande av speciella ekonomiska frizoner, billiga lån, stora markarealer för mineralexploatering – utan några positiva resultat.
För att försöka komma runt USAs och de andra imperialistmakternas finansiella blockad lanserade regeringen i slutet av 2017 en helt ny digital valuta, Petro. Petro är en kryptovaluta, som utländska investerare ska kunna använda utan att utsättas för sanktioner eller bestraffningar av USA. Till skillnad från exempelvis Bitcoin garanteras här värdet av Venezuelas mineral- och oljetillgångar.
Det är dock svårt att se att Maduro och den regering han leder – med sitt byråkratiska styre och inomkapitalistiska perspektiv – har några långsiktiga lösningar på den djupa krisen i landet.
Den katastrofala utvecklingen är ett misslyckande för ett försök att reglera den reellt existerande kapitalismen, med en omfördelning av inkomsterna från exporten av en enda råvara till förmån för samhällets fattiga majoritet. Men utan att överföra de viktigaste produktionsmedlen – inklusive finanssektorn – i hela samhällets ägo och under en demokratisk kontroll blir detta i längden omöjligt. Det är inte socialismen som misslyckats i Venezuela.
Valresultatet bör nog knappast ses som ett brinnande stöd bland fattiga människor för en byråkratiserad, inkompetent och korrupt regim. Snarare handlar det om en fattigfolkets röst mot imperialismens och dess inhemska allierades aggressiva hatkampanj och politiska planer.
Rolf Bergkvist