Gilbert Achcar: ”Syrienkriget är långtifrån över”

Gilbert Achcar. Foto: Emma Lundström

Nu i mars har kriget i Syrien pågått i sju år. Idag är mer än hälften av Syriens befolkning på flykt. Deras situation blir alltmer desperat. Våldet fortsätter oavbrutet på flera håll i landet. I östra Ghouta hårdnar striderna där syriska styrkor fortsätter att rycka fram, och i Afrin har nu Turkiet tagit makten efter knappt två månader av strider. Här ger professor Gilbert Achcar en bakgrund och blickar framåt.

Assad och Putin förkunnade nyligen att de har ”vunnit kriget”. Är kriget i Syrien slut? Vad kommer att hända med Bashar al-Assad?
– Det finns mycket önsketänkande i dessa uttalanden: strider rasar fortfarande i regionen Idlib och i östra Ghouta. Men det stämmer att regimen, med stöd från Iran och Ryssland, nu har stärkts, och dess existens är inte längre hotad. Två gånger har den stått på randen till massiva nederlag, och har båda gångerna räddats av utländska interventioner, först av Iran och sedan av Ryssland. Som ett resultat av det har regimen nu övertaget militärt. Men när jag säger ”regimen” syftar jag i själva verket på axeln Ryssland-Iran-Assad, eftersom regimen Assad inte hade lyckats uppnå något av detta på egen hand. Långt därifrån, den skulle ha besegrats för länge sedan.
Dessutom finns det fortfarande ett mycket stort område i nordöstra delen av Syrien som regimen inte kontrollerar, och som behärskas av de Syriska demokratiska styrkorna (SDF). Stommen i SDF utgörs av de syrisk-kurdiska Folkets försvarsenheter (YPG) under ledning av Demokratiska unionspartiet (PYD). De kontrollerar en mycket stor del av Syrien, bestående av hela området öster om Eufrat ända till de turkiska och irakiska gränserna – och det är där amerikanska trupper faktiskt är inblandade på marken. Ytterligare två områden kontrolleras av YPG och dess allierade: Manbij väster om Eufrat, och Afrîn där den nuvarande turkiska offensiven äger rum.

Om vi specifikt tar itu med frågan om YPG: Turkiet har inlett ett angrepp på det YPG-kontrollerade området Afrîn. Utgör det en ny upptrappning av konflikten?
– Här finns en stor motsättning. Sedan många år har västmakterna gjort som sin turkiska allierade, en viktig medlem i NATO, och kallar Kurdiska arbetarpartiet (PKK) för en terroristorganisation. Under åratal har den turkiska armén genomfört flera offensiver mot kurderna i Turkiet med stöd från NATO-länderna.
Men när USA 2014 beslutade att bekämpa ISIS både i Syrien och Irak, så ville de inte blanda in amerikanska trupper direkt på marken, utan gav istället flygstöd och materiellt stöd till lokala trupper. De konstaterade således att de kurdiska trupperna i militärt avseende var bästa möjliga allierade under striderna i Syrien. Washington uppmuntrade bildandet av SDF, och främst inkludera syriska araber som tillhörde den region som nu kontrolleras av SDF, så att det inte ser ut som om USA är indragen i en etnisk kamp på den kurdiska minoritetens sida. Alla vet att PYD/YPG har nära band till PKK, så denna allians innebar en politisk paradox. Under kampen mot ISIS litade USA till en styrka som har band till en politisk rörelse som officiellt stämplas som ”terrorister” av Turkiet och dess NATO-allierade, inklusive Washington. Det är inte förvånande att det har varit väldigt irriterande för den turkiska staten, som var ursinnig över att se USA samarbeta med sin främsta fiende.
Detta blev ännu mer akut genom att Erdoğan 2015 gjorde en skarp nationalistisk sväng, när hans parti, Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), förlorade majoriteten i parlamentet. Det berodde på att en vänsterkoalition där den kurdiska rörelsen spelade en central roll fick fler röster, men ännu viktigare var att AKP förlorade röster till de högerextrema turkiska nationalisterna. När Erdoğan ställdes inför detta så återupptog han kriget mot kurderna, efter åratal av fred med den kurdiska rörelsen, och piskade upp den turkiska nationalismen. Hans islamskt konservativa ståndpunkter förändrades inte, men det skedde en svängning i riktning mot turkisk nationalism och ett förnyat angrepp mot kurderna. Fem månader senare organiserade Erdoğan ett andra val där hans parti återtog den parlamentariska majoriteten. För närvarande är AKP i allians med det största högerextrema turkiskt nationalistiska partiet.
I grund och botten har Erdoğans ståndpunkter alltmer fått honom att hamna på kollisionskurs med USA. Spänningarna med Obama-administrationen ökade. Ett tag satsade Erdoğan på Trump-administrationen – Donald Trump lovade att stoppa stödet till de kurdiska styrkorna i Syrien. Men Pentagon gick emot honom, eftersom de kurdiska trupperna har visat sig vara utmärkta soldater och har varit avgörande för att besegra ISIS.
Pentagon betraktar SDF som sitt viktigaste kort i Syrien idag. De vet att om de bryter banden med SDF så kommer Assadregimen och de iranskledda styrkorna oundvikligen att försöka återerövra det vidsträckta strategiska området öster om Eufrat. Eftersom USA har bestämt sig för att hindra Irans expansion i regionen, ser Pentagon inga andra alternativ än att ge de syrisk-kurdiska trupperna och SDF ett fortsatt stöd. Det är där motsättningen ligger.
För närvarande angriper Erdoğan Afrînregionen i nordvästra Syrien, där kurderna är i majoritet. Denna region hade ingen roll under kampen mot ISIS och var därmed ointressant för USA. Det finns inga amerikanska trupper där. Men Erdoğan hotade att gå mot Manbij – där SDF stöds av en direkt amerikansk närvaro på marken. Ryssland gav grönt ljus åt Turkiets invasion i Afrînregionen och drog tillbaka sina trupper därifrån. Deras mål är således att vidga sprickan mellan Turkiet och USA.
Hela situationen blir alltmer komplicerad, och här kan vi återknyta till den ursprungliga frågan: det är långtifrån över i Syrien. Alla uttalanden om ”uppdraget slutfört”, som Bush så slarvigt och oklokt tillkännagav strax efter ockupationen av Irak och som Putin har tillkännagivit två gånger om Syrien, är bara önsketänkande. Ingenting har lösts i Syrien. Inte ens med ryskt stöd kan Assadregimen kontrollera landet. Den behöver Iran. Men Irans närvaro i Syrien är oacceptabel både för USA och Israel.

Om Turkiet besegrar de kurdiska trupperna, kommer det då att vilja gå så långt som att ockupera Manbij?
– Det är förvisso en svår nöt att knäcka, och det som händer nu är ytterst talande. Även om Turkiet lyckas ockupera Afrînregionen, så kommer det att bli väldigt svårt för de turkiska trupperna att stanna kvar där under längre tid, eftersom de hela tiden skulle angripas. Dessutom skulle de vara indragna i ett krig på främmande territorium, utan att kunna ursäkta det med att ha blivit inbjudna av den officiella regimen, till skillnad från de iranska och ryska styrkorna.
Erdoğan leker med elden. Han har tagit en stor risk med denna operation. Efter att till och med ha ställts inför missnöje i sitt eget parti använder han en nationalistisk kampanj för att befästa sin makt. Men ett militärt nederlag skulle kosta honom en hel del.

Under vilka omständigheter skulle Iran lämna Syrien?
– Iran måste tvingas att lämna. Det skulle kunna ske om det blir en överenskommelse mellan Ryssland och USA, i form av en resolution från FN:s säkerhetsråd som, på basis av en politisk överenskommelse i Genève, förutsätter att alla trupper som gått in i Syrien efter 2011 (med undantag för de ryssar som redan befann sig i Syrien långt dessförinnan) skulle lämna landet.
Det skulle bli svårt för Iran att säga ”nej”, i synnerhet om den syriska regimen är en del av denna överenskommelse. Om Assad tvingas välja så skulle han inte ställa sig på Irans sida mot Moskva. Moskva litar till hans regims trupper på marken, medan Iran ockuperar på marken. Teheran skulle inte ge den syriska regimen samma utrymme för självstyre som Moskva. Lägg till det att den iranska regimen ideologiskt skiljer sig avsevärt från den syriska. Många har framställt den syriska regimen som ett bålverk mot islamistisk fundamentalism, trots att den stöds av iranskledda islamistiskt fundamentalistiska trupper på marken. Det är också en del av den komplicerade situationen.

Det har ägt rum en del viktiga demonstrationer i Iran sedan 28 december förra året. Vad kan de få för inflytande på Irans intervention i Syrien?
– Om rörelsen hade fortsatt och om den hade vuxit så kunde den ha skapat en situation som hade tvingat regimen att ompröva sin intervention i Syrien, som fördömdes av demonstranterna. Men rörelsen ebbade ut och kvästes, och regimen har återtagit kontrollen. Men vi ser ökade spänningar mellan regimens två delar. Den reformistiska delen som representeras av den iranska presidenten Rouhani försöker hålla tillbaka det hårdföra Revolutionsgardet (Pasdaran), och hävdar att det sistnämnda och dess intervention utomlands är en belastning för den iranska ekonomin.
Om den sociala oron återuppstår kan saker och ting förändras, men för tillfället har regimen full kontroll. Dessutom är Syrien ett viktigt kort under Teherans konfrontation med Trump-administrationen, som hotar att upphäva kärnenergiavtalet. En sådan åtgärd skulle spela de hårdföra i händerna och därmed uppmuntra en fortsatt iransk expansion som motåtgärd mot USA:s påtryckningar.

Tycker du att EU borde ta en större roll i att kritisera Turkiet för angreppen på kurderna?
– På global nivå har inte EU lyckats agera självständigt från USA i politiska och militära frågor. Hittills har den mest uppträtt som hjälp till USA. Det har blivit ett problem för Europa med Trump-administrationen eftersom det är första gången som en amerikansk president politiskt står i så stor kontrast till den europeiska huvudfåran och så nära den europeiska extremhögern. Bushadminist­rationen hade förvisso problem med en del europeiska regeringar, som Frankrike och Tyskland, som på grund av skiljaktiga intressen var mot invasionen av Irak. Men Tony Blairs regering i Storbritannien, till exempel, var helt på Bushs sida.
I Palestinafrågan har det utkristalliserat sig en annan åsikt i EU, vilket förklarar varför PLO:s ordförande, Mahmoud Abbas, försöker få européerna att erkänna en palestinsk stat. Även i frågan om Iran finns öppna motsättningar mellan européerna och Trumpadministrationen. De europeiska regeringarna var fullt nöjda med Obamas politik som ledde fram till kärnenergiavtalet med Iran, som Trump anser vara det sämsta avtal som USA någonsin slutit. Om han verkligen upphäver kärnenergiavtalet så kommer det att skapa en öppen kris i relationerna mellan USA och Europa. För tillfället är alltså Palestina och Iran de två omtvistade frågor där det finns en skarp skillnad mellan USA och EU. Men i frågan om Syrien har inte Europa några åsikter som skiljer sig från USA:s. Hittills har inte EU uppvisat någon oberoende uppfattning om Syrien.
Med tanke på att konflikten inte är slut, tror du att det finns några möjligheter till återuppbyggnad, som Assad uppmanar till?
– Det är återigen önsketänkande. Ryssland har själv vid flera tillfällen uppmanat EU att finansiera en återuppbyggnad av Syrien. De är riktigt fräcka, för om det skulle bli ett återuppbygge av Syrien så har Ryssland skaffat sig en ställning där de skulle spela en nyckelroll under det. Moskva vill att européerna finansierar återuppbyggnaden av Syrien och att ryska företag får största delen av kontrakten. Men det kommer inte att ske, eftersom européerna inte kommer att lägga ut några pengar utan att få grönt ljus från USA, och det kommer inte att äga rum förrän Washington är övertygad om att Iran inte kommer att utnyttja situationen. Under nuvarande omständigheter skulle även Iran skaffa sig en stor del av marknaden. Så ett återuppbyggnad kommer inte att stå på dagordningen förrän hela det politiska pusslet är färdiglagt.
Ryssland försöker upprätta en politisk struktur i Syrien för perioden efter kriget. De började göra det i slutet av 2016, strax innan Trump installerades som president. De förväntade sig att han skulle uppfylla sitt löfte om nya relationer till Ryssland, men än så länge har det inte skett eftersom etablissemanget i Washington reagerade med en starkt rysslandsfientlig hållning. Hursomhelst kommer inte Trump att sluta något avtal med Ryssland om de inte slutar att samarbeta med Iran i Syrien och tvingar ut dess styrkor ur landet.
För Trump vore det ett perfekt scenario att komma överens med Putin, och låta ryssarna ta hand om Syrien på villkor att de tvingar ut Iran. I utbyte mot det skulle USA upphäva sanktionerna mot Ryssland och ge det en del förmåner i Europa. Men det finns helt klart inte vid horisonten ännu.

Tror du att samtalen i Sotji och Genève kommer att förändra något i Syrien?
– Dessa samtal handlar om förutsättningarna för en politisk lösning. Vi vet mer eller mindre hur de kommer att se ut – en övergångsperiod, en ny konstitution, nya val, alltihop med Assad kvar vid makten och som kandidat vid ett nytt presidentval – så det finns inte mycket att vänta sig i det avseendet. Moskva och Assad förkunnar att de är villiga att ha internationella observatörer som övervakar de nya valen. De kan chansa på att Assad kan segra i ett fritt presidentval i Syrien idag, eftersom Assadregimen är ett enat block medan oppositionen är väldigt splittrad. Det faktum att oppositionen ligger i ruiner kan ge Assadregimen tillräckligt självförtroende för att klara ett sådant scenario.
Men för att denna lösning ska komma till stånd krävs det först en internationell överenskommelse. Under de Moskvastödda samtalen i Sotji deltog bara Ryssland, Turkiet, Iran, den syriska regimen och en misskrediterad del av den syriska oppositionen. Vid de FN-stödda samtalen i Genève deltar USA och Europa. Jag kan inte tänka mig att USA går med på en överenskommelse som inte förut­sätter att alla utländska trupper som gått in i Syrien efter 2011 dras tillbaka. Med andra ord vill USA säga: ”Vi är beredda att lämna Syrien under förutsättning att även de syriska trupperna lämnar det.” Det är därför USA för närvarande håller kvar vid regionen öster om Eufrat. Washingtons budskap till ryssarna är: ”Vi kommer att lämna Syrien till er om ni gör er av med iranierna, annars inte.”

Trumps syn på konflikten skiljer sig från Obamas. Han försöker isolera Iran och har erkänt Jerusalem som den israeliska statens huvudstad. Varför skiljer sig deras politik åt och vad kommer Trumps politik att innebära för regionen?
– Det handlar om olika frågor här. När det gäller Israel tillgodoser Trump en speciell publik: evangelisterna och andra kristna sionister som utgjorde en stor del av republikanernas valmanskår under Bush och fortfarande är en stor del av Trumps väljarbas. USA:s vicepresident Mike Pence representerar denna del. Han linje är till och med ännu mer proisraelisk än sin chefs. I motsats till detta finns ingen enighet inom det bredare amerikanska etablissemanget om denna fråga. Till och med en del personer i Trumps omgivning var oense med hans ståndpunkt om Jerusalem, som är väldigt ideologisk. Den enda fråga där administrationen är ense är en hård inställning till Iran, men inte ens det innefattar att skrota kärnenergiavtalet.

Spelar den saudiska regimen fortfarande en avgörande roll i den syriska konflikten, speciellt avseende Iran?
– Trump uppmuntrade kraftigt de saudiska härskarna att utvidga fientligheterna mot Iran. Saudierna har varit väldigt klumpiga under hanteringen av händelser som påtryckningarna på Qatar eller när Libanons premiärminister, Saad Hariri, tvingades avgå, vilka båda slutade med ett fiasko. De saudiska härskarna har ingen egen strategi vad gäller Syrien, de rättar in sig bakom USA. De rester av den syriska oppositionen som har band till dem har försvagats avsevärt. Således är Riyadhs övergripande inflytande i Syrien mycket försvagat. Deras främsta intresse är att bromsa Iran och slå tillbaka dem, och för det kan de bara lita till Washington.

Frågorna formulerades av Syrien-sällskapet vid SOAS
(School of Oriental and African Studies, )  ”Syria Awareness Week” i London i februari 2018 .

Översättning från engelska:
Göran Källqvist.

Dela