Gilbert Achcar. Foto: Emma Lundström
Utrikespolitiskt, inte minst när det gäller Mellanöstern, kommer Donald Trump att bli en av de mest oförutsägbara presidenterna USA har haft sedan landet började föra en imperialistisk politik i slutet av 1800-talet.
Trump har sagt emot sig själv och ändrat uppfattning i många frågor om och om igen under sin valkampanj. Men om man tittar på ett par nyckelståndpunkter som han ändå har hållit fast vid under de senaste åren, så kan man i alla fall gissa sig till att hans presidentskap kommer att få följande konsekvenser för Mellanöstern:
Det syriska folket kommer att bli de första att få lida av valresultatet. Dörren till Amerikas Förenta Stater kommer att slås igen framför näsan på syriska flyktingar – möjligtvis med undantag för de kristna, eftersom Trumps hets mot syriska flyktingar framför allt bygger på islamofobi.
För att helt stoppa strömmen av flyktingar från Syrien har Trump förespråkat att det ska upprättas en ”säker” zon inom landets gränser, dit internflyktingar kan koncentreras istället för att få möjlighet att ta sig vidare till andra länder. Han skröt om att han tänkte tvinga Gulfstaterna att betala för detta, på samma sätt som han vill att Mexiko ska betala för den mur han har för avsikt att bygga på gränsen mellan USA och Mexiko.
Trump kommer också att anta en ny mer samarbetsvillig policy till Rysslands president Vladimir Putin, och förhålla sig till mer välvilligt till Rysslands intressen. I Mellanöstern innebär det att acceptera Rysslands roll i Syrien som positiv, och stödja Bashar al-Assads regim som den minst onda.
Logiskt skulle det också innebära att USA kräver av sina traditionella allierade i regionen att de ska sluta stödja den väpnade syriska oppositionen. Washington skulle därefter tillsammans med Moskva uppmuntra en syrisk ”koalitionsregering” som skulle inkludera en samarbetsvillig ”opposition”. Det kan öppna upp för ett amerikanskt samarbete med Assadregimen i vad den kallar ”kriget mot terrorismen”.
Med inställningen att föredra ”starka män” vid makten – som Trump delar med Putin – kommer han också att vilja förbättra relationerna med både Egyptens president Abdel-Fattah el-Sisi och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Trump kan försöka få dem att acceptera varandra och övertyga dem till ett gemensamt samarbete mot ”terrorismen” genom att låta varje president själv definiera vad som ska ses som terrorism i det egna landet.
Eftersom att Trump är beredd att konfrontera Iran genom att upphäva det kärnkraftsavtal som förhandlades fram av Obama-administrationen, är det inte omöjligt att han försöker locka med sig Saudiarabien i vad som skulle bli en sunni-triangel mellan Ankara, Kairo och Riyadh, uppbackat av Washington. Häri ligger dock inkonsekvensen i Trumps vision om Mellanöstern, nämligen hur han ska kunna övertala både Moskva och Assadregimen att bryta med Teheran.
Avslutningsvis kommer ytterligare en av regionens ”starke män”, Israels Benjamin Netanyahu, att få betydligt förbättrade relationer till Washington. Därmed kommer även det palestinska folket få lbetala ett högt pris för Trumps valseger, då Netanyahu kommer att få friare händer än någon annan israelisk premiärminister har haft sedan Ariel Sharon efter 11 septemberattacken 2001.
Gilbert Achcar
Översättning: Per Leander
