Sergej Lebedev är en samtida rysk dissidentförfattare som med sin debutroman tagit sig an några av Rysslands allra mörkaste kapitel. Johannes Jensen har nedstigit i det historiska djupet i sällskap av Vid glömskans rand.
Ett barn sätts till världen i det sena Sovjetsamhället. Hans uppväxt – med somrar spenderade i en liten sovjetisk stugby – är tämligen alldaglig, med ett viktigt undantag: hans öde är redan från före födseln tätt sammanlänkat med den anonyme farbrorn som bor i grannstugan. Inte heller barnets syn på tillvaron är alldaglig, eller så är det tillvaron som på något vis är magisk. Eftersom Vid glömskans rand är skriven i första person är det inte tydligt vad som är subjektivt och vad som är objektivt, men det är en roman i gränslandet mot det magiskt realistiska, med en berättare vars blick och minne stundtals verkar ha förmågan att penetrera både tid och rum.
Grannen, benämnd endast som ”den Andre Farbrorn”, utgör berättelsens stora mysterium och hans okända förflutna utgör handlingens motor. Någonting är nämligen djupt fel eller sjukt med den blinde gamlingen. Bara huvudpersonen tycks märka detta, men han vet det instinktivt. Man förstår redan tidigt att det finns en koppling mellan den Andre Farbrorn och fångläger i norr, till erfarenheter av ofattbar grymhet, men hur? Är det som offer eller förövare? Detta försöker berättaren, om än motvilligt, ta reda på. Vägen mot förståelse blir en både fysisk och andlig resa in i några av Sovjetunionens mörkaste kapitel, en nedstigning i det kollektiva minnet.
Huvudpersonen rör sig i skuggorna av ett fallet samhällsprojekt som i de flesta av sina avgörande stunder överlevde och utvecklades genom makt och tvång. Det är en roman präglad av politik – hur skulle en berättelse som utspelar sig om båda sidorna av Sovjetunionens fall kunna vara något annat? – men politiken är närvarande som en existentiell dimension mer än något annat. Det är en tillvaro full av krackelerande byggnader och människor som nödtorftigt upprätthåller funktioner som samhället inte längre bryr sig om. En mäktig enhetsstat som styckats upp, men utan att något nytt kommer i dess ställe. Kvar är offer och bödlar och minnen av brott som blivit fråntagna sin mening och sin betydelse.
Minne och glömska är berättelsens röda tråd även bortom själva den yttre handlingen. Det är ett universum där allt tycks besjälat. En särskild roll spelar jorden och berget. Exempelvis är gruvstaden i norra Ryssland, som spelar en viktig roll en bit in i handlingen, nästan en karaktär i sin egen rätt. Den är som formad av, eller utgör en inverterad spegelbild av, det enorma stenbrott som staden byggts för att förse med arbetskraft. Invånarna är på något vis själsligt fångade i underjorden, gruvdammet ligger som ett lager över allt och gör både tillvaron och människorna grå. Till och med brödet, som bakas på sädesslag som växt på fält som fått sin näring från mineralgruvorna, är grått.
Romanen rör sig i en värld där allt formas av omständigheterna och historien, av det kollektiva medvetandet och minnet – det undanträngda och nästan glömda är ständigt närvarande. I det forna Sovjetunionen är det onekligen en mörk värld som Lebedev målar upp; hypnotisk, på gränsen till det surrealistiska. Här är individerna en produkt av tillvaron till den grad att de snarare blir tillvarons representanter, eller är det tvärtom? Berättaren och den Andre Farbrorn utgör något slags mikrokosmos som omfattar den stalinistiska erfarenheten och den unga nation som vill, men inte kan, lämna det förflutna bakom sig.
Lebedev stannar gärna upp i handlingen för att fånga en stämning, eller låta en person eller ett ting få en egen historia, och det händer att dessa avstickare hamnar i vägen för berättelsen och får den att tappa spår och tempo, men som helhet är det verkligen lyckat. Lebedev är mästerlig på att måla upp levande scener och mejsla ut formuleringar i stil med: ”Spriten gled ner i magen som en varm snigel.” Han försätter läsaren i stämning och skapar en värld som nästan bokstavligen dignar under historiens och existensens tryck.
Walter Benjamins liknelse om Historiens ängel, som står med ryggen mot framtiden och ser all förfluten tid torna upp sig som en ständigt växande ruinhög, tycks i Vid glömskans rand ha fått sin romanmotsvarighet. Resultatet är drabbande och bör upplevas.
Johannes Jensen
BOKEN
Vid glömskans rand
av Sergej Lebedev
Översättning av
Nils Håkanson.
Natur och Kultur 2017.
