I FOKUS: En strid ström av rapporter om en starkare rysk inblandning i Syrien har kommit de senaste veckorna. För en vecka sedan förde Ryssland och USA samtal på hög militär nivå där det ska ha diskuterats hur konflikter mellan den amerikansk-ledda insatsen mot IS och det ryska militära stödet till Assad ska undvikas, enligt nyhetsbyrån AP.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu mötte på måndagen Rysslands Vladimir Putin och länderna beslutade sig för att koordinera sina militära insatser i Syrien för att undvika konfrontationer mellan ryska och israeliska styrkor.
Att samtal förs på hög nivå om samordning med den ryska insatsen bekräftar den senaste tidens uppgifter om en upptrappning från Rysslands sida. Ännu finns inga uppgifter om att ryska styrkor varit i strid, däremot finns uppgifter om omfattande inflygning av ryskt militärmateriel och stridsfordon till Syrien. En obekräftad video som sägs visa ryska stridsvagnar och soldater på träningsuppdrag i nordöstra Latakia har också cirkulerat, rapporterar den initierade nyhetssajten EA Worldview.
I juni kom uppgifter om att Iran skickat flera tusen stridande till Syrien som svar på olika rebellgrupper och Islamiska statens frammarsch på olika fronter i landet. Fria syriska armén och andra rebellgrupper har sedan dess även gjort framryckningar vid bland annat regionen Latakia vid Syriens medelhavskust. Att uppgifter om ökad rysk militär närvaro vid den syriska medelhavskusten kommer just nu är därför inte överraskande om det kan bekräftas.
Att bevara greppet om Latakia och andra orter vid Syriens kustremsa mot Medelhavet är centralt för den rysk-stödda regimens överlevnad.
Den syriska medelhavskusten är också viktig av en mer direkt anledning för Ryssland. Rysslands enda flottbas i Medelhavet ligger i syriska Tartus. I Latakia ligger också en av Syriens viktigaste militära flygfält. Enligt uppgifter från London-baserade Syriska människorättsobservatoriet SOHR bygger Ryssland en ytterligare landningsbana som kan ta emot större flygplan i Latakias flygfält.
Den ryska inblandningen i Syrien är ingalunda en ny företeelse utan en del av Syriens historia av föränderliga och bitvis motsägelsefulla utrikespolitiska relationer. Efter självständigheten 1947 fick Syrien stöd från Sovjetunionen för att bygga upp sin armé. På 1960-talet kom det arabsocialistiska Baathpartiet till makten och förde inledningsvis en politik som omfördelade resurserna från städernas borgarklass till lägre samhällsklasser i landsbygden. Samtidigt slogs alla självständiga arbetarinitiativ och vänsterrörelser ner.
När Baathpartiet splittrades i en irakisk respektive syrisk gren så fick det geopolitiska efterverkningar. Irak närmade sig väst i en militär allians och det fick Syrien att knyta sig ännu närmare Sovjetunionen. Även efter Baathpartiets högergir i samband med flygofficeren Hafez al-Assads makttillträde fortsatte de goda relationerna till Sovjet. 1980 slöt al-Assad den äldre ett långsiktigt samarbetsavtal med Sovjetunionen.
Efter Sovjets kollaps 1991 försämrades relationerna till den nya Ryska federationen som började kräva tillbaka de sovjetiska lånen till Syrien på över 10 miljarder dollar (The foreign policy of Russia, Robert H. Donaldson, Joseph L. Nogee, Vidya Nadkarni, 2014). Stödet till Arabvärlden drogs ner och Rysslands närmande till Israel och kriget i det muslimska Tjetjenien skadade relationerna till den muslimska världen. Den sovjetiska medelhavsflottan upplöstes och betydelsen av Tartus minskade. Att Syrien ingick i den USA-ledda koalition som attackerade Irak 1991 var samtidigt ett tecken på förbättrade relationer med väst.
April 1994 försäkrade Syrien att lånet till Ryssland ska återbetalas och den ryske vice premiärministern Oleg Soskovet öppnade för lättnader i lånevillkoren mot ökade handelsförbindelser mellan länderna (Russia in the Middle East: Friend or Foe, Andrej Kreutz, 2007). 2005 kom det ett genombrott när den nye syriske ledaren Bashar al-Assad lyckades få skulden till Ryssland nerskriven med nästan tre fjärdedelar till 3,6 miljarder dollar. Det öppnade upp för stora inköp av avancerade ryska stridsflygplan och missilsystem.
Efter 11 september inleddes också ett samarbete med USA i ”kriget mot terrorismen” där påstådda terrorister skickades till Syrien för förhör under tortyr. Det andra Irak-kriget 2003 då Syrien motsatte sig invasionen och senare anklagades av USA för att släppa igenom upprorsmän via den syrisk-irakiska gränsen innebar en törn i de upptinande relationerna med väst.
När vi närmar oss 2011 har Syrien goda relationer med Ryssland och är dessutom på väg att sluta ett omfattande associationsavtal med EU. För Ryssland är Syrien en viktig inköpare av ryskt militärt materiel och flottbasen Tartus är oumbärlig för Ryssland. 40 000 ryska medborgare bor i Syrien som ett resultat av de decennierlånga relationerna och Syrien valde samma linje som Ryssland i motståndet mot Irak-kriget.
I mars 2011 startade den syriska revolutionen och allteftersom dödandet av demonstranter fortsatte och situationen militariserades började västs försiktiga linje mot Bashar al-Assad knaka i fogarna. Turkiet som var en av Syriens allra närmaste allierade började skifta sitt stöd bort från den kollapsande regimen och istället stödja delar av oppositionen.
Men Ryssland tillsammans med Iran stod hårdnackat bakom Assad-regimen och slog vakt om sina intressen i diktaturen.
Ända sedan Nato-insatsen i Balkan 1999 har Ryssland motsatt sig västledda militära insatser för att förhindra humanitära kriser eller genomföra regimförändringar. I samband med Gaddafis brutala krigföring mot det revolterande libyska folket 2011 gick Ryssland i FN:s säkerhetsråd med på en begränsad flygförbudzon för att skydda civila. När bombningarna fortsatte riktas mot regeringsarmén även efter att flygvapnet slagits ut protesterade Ryssland och menade att det var precis en sådan regimförändring landet inte kan acceptera.
När diskussioner för att ingripa mot Assad-regimens slakt av civila kom upp på bordet visade Ryssland ett hårdnackat motstånd och la in sitt veto upprepade gånger i säkerhetsrådet. Vid sidan av de militära intressena i Syrien finns det ett intresse från Ryssland att visa upp sin diplomatiska makt – inte för att göra fred utan att låta en allierad föra ett brutalt krig utan ände.
Men Ryssland har ändå försökt spela rollen av fredsmäklare mellan regimen och oppositionen. Toppdiplomaten Martti Ahtisaari berättade för två veckor sedan att Ryssland 2012 var berett att låta Assad avgå på ett ”elegant” sätt efter förhandlingar mellan regimen och oppositionen. Saudiarabien genomdrev en liknande lösning i Jemen 2011 där Ali Abdullah Saleh lämnade över makten till vicepresidenten mot att han fick immunitet. Att Saleh fortsatte att konspirera i kulisserna och varit en av dem som nyligen sänt ner landet till krig och kaos kan lätt användas som exempel av kritikerna till den ryska lösningen.
Nyligen föreslog Putin att Syrien borde få ingå i den internationella koalitionen mot Islamiska staten. Samtidigt ansåg han att den syriska oppositionen, kurdiska krafter och regimen borde gå ihop i en gemensam kamp mot IS. Dessa verklighetsfrånvarande uttalanden kanske främst är en legitimering av en utökad rysk inblandning i Syrien.
Hittills har Iran varit den största hjälpen på slagfältet för den syriska regimen medan Ryssland backat upp Assad med materiel och expertis. Hur långt Ryssland är berett att gå för att hålla Assad-regimen under armarna är fortfarande en öppen fråga.
Arash Hakimnia
RYSSLAND INBLANDNING:
■ Enligt amerikanska underrättelsekällor levererade Ryssland under förra helgen 24 nya stridsplan till Syrien– vilket skulle innebära att totalt 28 ryska plan nu finns i landet.
Därtill har Ryssland bland annat nio stridsvagnar, luftvärnssystem, ett antal transport- och stridshelikoptrar samt 500 marinkårssoldater vid basen på flygplatsen, skriver New York Times.
.
