► Donald Trump lägger budgetförslag för 2018
► Attack på just dem som Trump sagt sig företräda
Den konservativa ekonomen Joseph Schumpeter kallade en gång statsbudgeten för ”statens skelett avklätt av all missledande ideologi”. Den beskrivningen bekräftas i allra högsta grad av en snabb titt i den amerikanska presidenten Donald Trumps nyligen offentliggjorda budgetförslag för 2018. Trump vann presidentposten genom att framställa sig som den ”vanliga killen”, mobbad av en storstadselit, som skulle locka tillbaka sedan länge försvunnen tillverkningsindustri och föra Amerika tillbaka till sin storhetstid, men hans budget säger något annat. Gömt under retoriska hänvisningar till en mer effektiv federal stat och en välfärdsreform som ”inte avskräcker arbetsföra vuxna från att jobba, vilket tar bort resurser för de mest behövande” hittar vi en oblyg attack på just de människor som Trump sa sig företräda under valspurten.
Inriktad på den federala staten, nedskärningar mellan 3,8 och 31,4 procent föreslås för varje federalt departement förutom Department of Homeland Security, Department of Defense samt Department of Veteran Affairs. Till det tillkommer nedskärningar av Medicaid, hälsovårdsprogrammet för låginkomsttagare på 627 miljarder dollar, nedskärningar i matkupongsprogram för fattiga på 194 miljarder dollar, 6 miljarder dollar i nedskärningar i sjukförsäkringen för barn och bidragstagare med mera. Istället ska mer finansiering vigas åt försvarsmakten, men inte genom några skattehöjningar utan framförallt genom en beräknad framtida 2 procent ekonomisk tillväxtökning som många ekonomiska experter helt enkelt betvivlar är möjlig i en amerikansk ekonomi som till stora delar har stagnerat sedan 1970-talet.
Delvis riktar budgetnedskärningarna in sig på förutsägbara mål så som Environment Protection Agency som förlorar 31,4 procent av sin budget, de fattiga svarta bostadsområden som tidigare gynnats av program så som Department of Housing and Urban Devleopments (HUDs) ”Community Assistance Program” som nu försvinner, flyktingar som får se 28 miljarder dollar i neddragningar av olika stödprogram, och kvinnor som till högre grad än män är beroende av välfärd. New York Times (24 maj) har räknat ut att åtta välfärdsprogram med i huvudsak kvinnliga brukare skärs ner med 8 procent medan fyra välfärdsprogram med framförallt manliga brukare ”bara” kommer förlora 2 procent av sin finansiering.
Svarta, flyktingar och kvinnor röstade på Trump i lägre grad än vita män och kan därför ses som självklara måltavlor, men inte ens presidentens egna väljarbas undgår nedskärningarna. Budgeten föreslår till och med att Appalachian Regional Commission, den organisation som ansvarar för ekonomisk utveckling i den fattiga (och till mesta delen vita) regionen som ofta brukar kallas ”Trump Country”, helt ska elimineras.
Den 3 maj, i en podcast från den amerikanska vänstertidskriften Jacobin, pekade journalisten Adam Johnson ut att samtidigt som många liberaler är oerhört upprörda över formen Trumps politik tar (i den här podcastens fall, hans oborstade och oblyga stormaktsambitioner på den globala arenan) så bryr de sig föga om innehållet (stormaktsambitionerna i sig ses som oproblematiska, men ska helst döljas bakom Obamas nobelprisfasad). Likadant är det med den så uttjatade liberala anklagelsen om populism, där mer eller mindre radikala höger- och vänsterkrafter buntas ihop som enbart olika uttryck för samma politiska form. Populism säger dock lite om politikens faktiska innehåll, så när vi istället fokuserar på ”statens skelett” blir det tydligt vilka samhällsintressen som står i fokus.
Snarare än ”vanligt folk”, är det förutsägbart nog gränskontrollmyndigheterna, försvarsindustrin samt finans- och storföretagen som kommer attgynnas av presidentens utgiftsplaner såväl som regleringsnedskärningarna.
Det amerikanska etablissemanget, som ju Donald Trump sa sig revoltera mot, har inget att frukta från ”populisten”.
Mikael Omstedt
