Sydafrika faller sönder i händerna på kapitalet

Vad händer när en stat är tillfångatagen av affärsintressen och de folkvalda  politikerna låter sig styras som marionetter för att få del av profiten? Titta på Sydafrika. Där vecklas nu korruptionsskandalerna ut bit för bit och mitt i härvan sitter president Jacob Zuma och affärsfamiljen Gupta. Hittills har de kommit  undan med i princip vad som helst. Men vad händer nu?

Under hösten är det en fras som har dominerat de politiska diskussionerna i Sydafrika: State Capture. State Capture är en sorts politisk korruption där privata intressen har stort inflytande över statens beslutsprocesser och kan påverka besluten till sin egen fördel. Inflytandet kan ske genom en mängd olika kanaler, både lagstiftande och verkställande, inom departement och rättsväsendet. I början av november offentliggjordes en rapport i Sydafrika. En rapport som fick namnet State Capture Report. Rapporten är skriven av Thuli Madonsela som fram till oktober i år har varit så kallad Public Protector, den sydafrikanska motsvarigheten till svenska justitieombudsmannen. Hon har under de senaste sju åren fört en hård kamp mot korruptionen inom Jacob Zumas regering och rapporten kan sägas vara hennes bokslut över en genomrutten stat. Nu är hon ersatt av betydligt mer Zumavänliga Busisiwe Mkhwebane. Men det hindrar inte att hennes arbete just nu sprider ringar på vattnet i Sydafrika. Rapporten, som Zuma försökte stoppa innehåller korruptionsanklagelser riktade mot både presidenten, ett antal andra tjänstemän och den ökända affärsfamiljen Gupta.
Thuli Madonsela kräver i sin rapport att regeringen tillsätter en oberoende kommission för att utreda relationen mellan Zuma och Gupta. Hon anser att denna kommission ska utses av rättsväsendet, som fortfarande ligger bortom presidentens kontroll. Men det framstår som högst otroligt att Zuma kommer att tillåta en sådan utredning. Presidenten avfärdar den växande kritiken och de alltmer avslöjande anklagelserna med hjälp av bisarra konspirationsteorier om att det är komplotter manövrerade av väst.
Det är bara det att det finns bevis som inte går att bortförklara och att allt fler vågar vittna om vad som pågått. Och ju mer av korruptionshärvan som nystas upp, desto fler trådar kan dras mellan familjerna Zuma och Gupta – affärsfamiljen som kom till Sydafrika på 1990-talet och har byggt upp ett affärs­imperium som bland annat omfattar regeringsvänliga mediebolag och gruvor.

Ekonomen Dick Forslund bor sedan några år tillbaka i Sydafrika och har följt utvecklingen på nära håll. När rapporten kommer ut är han på besök i Sverige och jag träffar honom för ett samtal om en stat som ruttnar från toppen och nedåt. Dick Forslund berättar att den senaste tidens sydafrikanska medierapportering fyllts av avslöjanden om hur Guptafamiljen lyckats tillskansa sig olika lukrativa kontrakt, som till exempel ett avtal med det statliga elbolaget ESKOM. De försöker också utnyttja sitt inflytande över makthavarna för att få till stånd byggandet av åtta nya kärnreaktorer eftersom de hoppas kunna utnyttja sitt ägande i olika urangruvor. Idag finns det ett enda kärnkraftverk i Sydafrika. Annars produceras 90 procent av elen med kol. Guptafamiljen äger även kolgruvor.
Att den sydafrikanska regeringen vill bygga ut kärnkraften i en tid när alla råd och rön talar emot det, tyder på att mäktiga intressen är inblandade. Dick Forslund berättar att regeringen har tecknat ett avtal med ryska Rosatom. Energiministern förnekar detta men medierna har kunnat meddela att Rosatom har publicerat de signerade dokumenten på sin hemsida. Det rör sig om ett avtal som beräknas kosta Sydafrika ungefär 350 miljarder kronor, även om kostnaden förväntas skena.
– Samtidigt lever vi i en konstant recession sedan den globala krisen 2008. Råvarupriserna vägrar att stiga och Sydafrika är väldigt beroende av export av råvaror och mineraler som kol och platina, säger Dick Forslund som menar att den sydafrikanska regeringens storsatsning på kärnkraft är lika verklighetsfrånvänd som dess drömmerier om en nationell utvecklingsplan, NDP.

Den nationella utvecklingsplanen skulle få Sydafrika på fötter. Men makthavarna har satsat på så kallad exportledd tillväxt och det har bland annat lett till ett extremt lågt löneläge i hela industrin, jordbruket och servicesektorn. Dick Forslund berättar att löneandelen för arbetarna i den privata industrin är 40 till 45 procent. I ett land som Sverige är löneandelen också historiskt låg, men den ligger fortfarande på 60 till 70 procent. Dick Forslund menar att den låga löneandelen i hela ekonomin, i kombination med att större delen av förädlingsvärdet kontrolleras av kapitalet och att en stor del av det förs ut från landet illegalt och legalt, gör att det finns ett permanent efterfrågeunderskott i hela landet:
– En arbetarfamilj kan inte spara för att köpa en cykel, frysbox eller spis. Därför går de industrierna på knäna och det som dominerar ekonomin är fortfarande det som kallas ”mineralenergikomplexet”. Produktionen av elektricitet är väldigt viktig, billig elektricitet, även om priset har höjts enormt de senaste tio åren eftersom regeringen bygger två av de största kolkraftverken i världen.
Dessutom var det torka förra året vilket har fått priset på majs, kött och olika basfödor att gå upp. Den officiella arbetslösheten är 25 procent. Den verkliga siffran ligger snarare på 40 procent. Över hälften av befolkningen ligger under den övre fattigdomsgränsen. Dick Forslund berättar hur så kallad ”labour broking”, den värsta sortens bemanningsföretagsindustri, bara har vuxit:
– Du har över en miljon anställda på korttidsjobb utan rättigheter. Bland annat inom säkerhetsindustrin. Det finns beväpnade vakter överallt, det är en av de få tillväxtsektorerna. Om man kommer från Sverige blir man förbluffad över att alla som har någon typ av privategendom att försvara, hägnar in den så att det ser ut som militäranlägg­ningar. Jag skulle tro att en procent av elförbrukningen enbart går till elstängsel.

I Europa skulle en liknande situation få regeringen att falla, menar Dick Forslund. Men Jacob Zuma sitter kvar. Än så länge.
– Sydafrika är världens mest protest­rika land. Ofta handlar det om oartikulerade protester eftersom folk upplever att enda sättet att få lokala myndigheter att lyssna är att ta till våld. Men under det senaste året har det startat ett väldigt viktigt studentuppror som bara fortsätter, berättar Dick Forslund.
När studieavgifterna återigen skulle höjas förra hösten nåddes en brytpunkt. Höjningen innebar att även folk ur medelklassen skulle drabbas och det ledde till ett massivt studentuppror. Men regeringen har inte några som helst planer på att uppfylla vallöftet om fri högre utbildning:
– Det var struntprat, istället blir det bara dyrare och dyrare. Bara att registrera sig på Witsuniversitetet i Johannesburg kostar 9 000 rand. Det är ungefär tre månadslöner för en arbetare. Sedan kostar själva kursen mellan 40 000 och 60 000 rand per år. Det är det beloppet som har ökat hela tiden, samtidigt som den statliga finansiering­en av universiteten och yrkesutbildning­arna bara minskat. I enlighet med den nyliberala doktrinen som regeringen antog bara något år efter 1994. Den som säger att om man ger mer pengar till överklassen och företagen så kommer det att rinna ner till befolkningen och stimulera ekonomin.

Dick Forslund menar att den verkligt konsekventa delen av ANC-regeringens politik är försöket att skapa en svart affärsklass, en svart bourgeoisie.
– Det är den politiken som har förstört ANC. Enligt den ska några bli rika först. Därför har man haft som dogm att den offentliga sektorn inte får vara mer än ungefär en fjärdedel av ekonomin och ska hållas på låg nivå, samtidigt som det finns en massiv eftersläpning av husbyggen och sanitet, vägar, sjukvårdskliniker och skolbyggnader ända sedan apartheidtiden. Folk har inte råd att betala för det här privat men det finns inga planer på att göra något åt det från regeringens sida. Vad som behövs är en omfördelning av resurser från överklass och företag, men det har man vägrat att göra, säger han och berättar att regeringen trots detta lyckats hålla sig på god fot med stora delar av befolkningen genom att införa ett minimalt socialt skyddsnät och hävda att andra partier skulle avskaffa det.
Han förklarar att när politiken används för att skapa en svart affärs­klass i en situation där det gamla vita kapitalet fortfarande kontrollerar ekonomins kommandobrygga, så går vägen till rikedom via statliga kontrakt:
– Allting läggs ut på entreprenad och staten skörtas upp av de gamla bygg­monopolen, den gamla härskande klassen. Det avslöjas hela tiden nya priskarteller när det gäller olika väg- och husbyggen. Sen är det den ständiga korruptionen bland statstjänare, lokalregeringar och kommuner vad det gäller olika entreprenörsförfaranden. Det här går ända upp till presidenten och det är här som Guptafamiljen kommer in.

Det är den pressade situationen i landet, trycket från studentupproret och rapporteringen kring regeringens samröre med Guptafamiljen som nu har fått hela den politiska eliten att krackelera berättar Dick Forslund.
Vad som avslöjats under hösten är bland annat att Guptafamiljen tycks ha fått mandat att utse ministrar. Det har uppdagats genom vittnesmål från visselblåsare inom ANC. Bland annat vice finansministern, Mcebisi Jonas, som i oktober förra året fördes till ett hemligt möte med representanter för Guptas och blev erbjuden motsvarande 400 miljoner kronor för att ta över finansministerposten från dåvarande finansminister Nhlanhla Nene. I gengäld skulle han se till att riksgäldschefen Lungisa Fuzile sparkades. Guptafamiljen kände sig nämligen motarbetad av Fuzile.
Jonas tackade nej och Nene ersattes istället med den då relativt okände parlamentsledamoten David Van Rooyen. Efter fyra dagar av valutafall ersattes även Van Rooyen. Den här gången med Nenes företrädare, Pravin Gordhal.

Dick Forslund beskriver Nene som en ”vanlig nyliberal halvkompetent minister” som troligen avsattes för att han motsatte sig den stora kärnkraftssatsningen som enligt honom var för dyr. För Zuma var Gordhal bara en nödlösning eftersom även han varit kärnkraftskritisk och dessutom attackerat korruptionen i toppskiktet. Därför har Zuma sedan i februari i år försökt sätta dit Gordhal, främst för att han år 2007 upprättade en speciell undersökningsenhet på skattemyndigheten, Rogue Unit, som skulle undersöka ekonomisk brottslighet. Gordhal har anklagats för att enheten skulle vara ickekonstitutionell och fungera utanför lagen. När ekobrottsenheten visade sig vara laglig ändrades anklagelserna till stöld och förskingring.
Trots det föll hela åtalet ihop som en sufflé.
Förutom allt detta så har finansinspektionen under hösten avslöjat en rad transaktioner kopplade till Guptafamiljen. Detta har gjort att alla etablerade banker i Sydafrika sagt upp kundavtalen med Guptafamiljens företag. När det skedde ingrep gruvministern och sade att bankernas beslut skulle omprövas, berättar Dick Forslund och påpekar att även högsta ledningen för åklagarmyndigheten har tappat all trovärdighet, liksom ledaren för specialpolisen Hawks. Hawks är en skandal i sig eftersom den bildades efter krossandet av att den mycket omtyckta föregångaren Scorpions. Scorpions hade bra rykte när det gällde att undersöka korruption och ekonomiska brott. Hawks har kämpat för att bygga upp sitt rykte, men det har visat sig att enheten är inblandade i att försöka avsätta chefen för oberoende polisundersökningar av brott begångna inom polisen.
– Ett skäl till att Zuma måste hålla sig kvar vid makten är att han förlorar sin immunitet om han slutar vara president. Då är det omöjligt för honom att undvika anklagelserna om korruption, våldtäkter, nepotism och mord, säger Dick Forslund och tillägger att problemet är att Zuma fortfarande har stöd hos majoriteten inom ANC. Men kanske håller den majoriteten på att splittras.
När ANC:s nationella verkställande utskott, NEC, höll möte i slutet av november var det stormigt. Även om de alltmer högljudda kraven på Jacob Zumas avgång tystades ned och NEC beslutade att ställa sig bakom presidenten, så växer motståndet mot honom på flera plan i det sydafrikanska samhället, såväl bland respekterade ANC-veteraner som bland vanliga sydafrikaner.
Studentuppror, strejker och demonstrationer är enligt Zuma och hans anhängare bara uttryck för en komplott regisserad av väst. Hur han ska han hantera att både ANC-veteraner och NEC-medlemmar anser att han har misslyckats som president och borde avgå är en annan fråga. Han har dessutom bara ett år kvar som ledare för ANC.
Men det är inte bara Zuma som vacklar. Hela ANC fick en politisk chock i lokalvalen i augusti då partiet förlorade majoriteten i Johannesburg, Pretoria och Port Elizabeth, liksom i 27 andra kommuner. Vann gjorde det nyliberala högerpartiet Democratic Alliance.

En joker i hatten, enligt Dick Forslund, är Economic Freedom Fighters. Partiet som startades av den tidigare ungdomsledaren inom ANC, Julius Malema, när denne sparkades ut ur sitt gamla parti. Forslund berättar att det pågår en ständig diskussion inom vänstern kring EFF eftersom partiet är bra när det gäller ekonomiska frågor men har en problematisk inställning när det gäller ras. Nyligen sade Julius Malema att han inte planerar att slakta alla vita, åtminstone inte än.
En annan viktig politisk faktor är det oberoende gruvfacket AMCU som vuxit explosionsartat efter massakern i Marikana 2012. Facket organiserar nu majoriteten av de 150 000 anställda i platinaindustrin. Samtidigt är det ANC-trogna facket NUM på nedgång.
– Jag har bott i Sydafrika i sex år nu och det är svårt att förstå varför vänstern inte växer. Bland annat har det att göra med Kommunistpartiets tyngd och att ANC-regeringen är så populär fortfarande, trots allt. Folk älskar ANC på samma sätt som folk kan älska Socialdemokraterna i Norrland, samtidigt som de hatar vad socialdemokratin har blivit, säger Dick Forslund som menar att det behövs pratas mer om klassfrågor och socialism på ett annat sätt än vad Kommunistpartiet gör:
– De tror att de är arbetarklassens avantgarde fast de sitter i en nyliberal regering.

Att ANC fortfarande kan leva på gamla meriter är svårt att förstå när regeringens nyliberala beslut drabbar så många människor runt om i landet. Regeringen kan till exempel välja att trotsa domstolsbeslut som gäller att förse skolor med böcker. Domstolarna blir en politisk instans och det pågår hela tiden domstolsprocesser med syfte att få regeringen att göra sitt jobb. Enligt Dick Forslund handlar det om en motsättning mellan en internationellt sett bra konstitution och en ekonomi där resurserna går till en procent av befolkningen. Han anser att Sydafrika har en överbyggnad av ganska bra lagstiftning när det gäller miljö, demokratiska rättigheter, kvinnors rättigheter, homosexuellas rättigheter, fackföreningars rättigheter, rätten att strejka, arbetstidsförkortning och så vidare. Men ekonomin fortsätter att arbeta på samma sätt som den gjorde före 1994:
– Regeringspartiet har inte råd att följa lagen för resurserna måste ju gå till att underbygga livsstilen hos en procent av befolkningen. Dessutom pågår en massiv kapitalflykt både legalt och illegalt. Situationen är väldigt besvärlig. I andra länder skulle det redan vara militärkupp. I Sydafrika tror jag att det kommer att bli allt hårdare repression mot sociala rörelser och oppositionella. Mer och mer korruption. Mer och mer polismakt. Jag skulle vilja säga att Sydafrika redan är bara en halv demokrati eftersom man inte kan lita på staten. Så vad ska vi göra? Vi får inte gråta, vi måste organisera.

Emma Lundström