I svallvågorna efter att Vattenfall häromveckan meddelade att företaget planerar att flytta 40 jobb från Jokkmokk i Norrbotten har många politiska ledare med ganska lätt hand avfärdat Jokkmokkupproret och den norrländska glesbygdens revolt mot att behandlas som kolonier som bara ska ge och ge och aldrig få någonting tillbaka. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt är av en annan åsikt. Han förstår vad det handlar om:
– Jag tycker att upproret är väldigt rimligt. Det finns något kolonialt i Vattenfalls agerande. Det skapas enorma rikedomar i kommuner som Jokkmokk men huvudkontoren ligger i södra Sverige och nu vill man flytta ut de få jobb som Jokkmokk har fått. Man ska veta att många kommuner har betalat väldigt stora pris vad gäller miljön när man har dämt upp de här älvarna och jag tycker att det är upprörande och snålt av Vattenfall att flytta de här jobben. Det är en provokation.
Han har även förståelse för idén om ett självständigt Norrland som har blossat upp även om han inte tror på Norrland som en självständig nation:
– Jag tror att vi har alldeles för många band till Sverige. Men jag har respekt för de underliggande strömmarna bakom det här. Frustrationen över att det fortfarande är så att mycket av Sveriges export och naturrikedomar kommer från norra Sverige samtidigt som regionen behandlas styvmoderligt, något man kan se på infrastrukturinvesteringar och mycket annat. När man diskuterar framtidens järnvägsnät slutar diskussionen oftast i höjd med Uppsala. Trots att norra Norrland är den mest eftersatta delen som finns när det gäller järnvägar. Vi i Vänsterpartiet har ju försökt skapa modeller som innebär att man får tillbaka pengar från gruvnäring, vattenkraft och vindkraft. Att pengarna går tillbaka till regionen och att man får styra över dem. Det bedömer jag som helt nödvändigt.
Vad kan då göras för att förhindra utarmningen av den svenska glesbygden? Jonas Sjöstedt påpekar att Vänsterpartiet har ett landsbygdsprogram med omkring 110 punkter.
– Några av nycklarna, förutom återföring av rikedomar från naturresurser, är att garantera en rimlig samhällsservice. Allt från apotek och polis till skola och sjukvård. Finns inte det så går det fort utför. Livskraften är väldigt stor i glesbygden och hade man haft någorlunda lika betingelser så hade det sett bättre ut, säger han och påpekar att en annan viktig sak är att satsa på gröna investeringar:
– Jag tror att mycket av nyckeln till klimatomställningen ligger på svensk landsbygd, i biogas och vindkraft, i hur man förädlar skogen och använder biomassan. Det kan ge inkomster och investeringar. Det viktigaste då är att vi inte gör om misstaget att det bara handlar om stora företag som gör som de vill. Det hela måste kontrolleras av människorna som faktiskt bor där.
Enligt Jonas Sjöstedt är betydelsen av alla avregleringar och privatiseringar uppenbar när det gäller situationen i glesbygden:
– Om man tar telefoni till exempel, som är så helt avgörande idag – inte bara för kommunikation utan även för småföretag som ska ta betalt – så kan du i storstäderna välja vilken operatör du ska ha medan du kanske inte har någon alls i glesbygd. Hur ska du kunna bedriva ett turistföretag idag om du inte kan ta betalt i kreditkort. Det är klart att det är avregleringens fel.
Den glesbygdsrevolt som just nu kallas Jokkmokkupproret tror han inte är någon hastigt övergående företeelse:
– Jag tror att det kommer att växa och det är väldigt välkommet. Ett problem är att medier utarmas och läggs ned väldigt snabbt. Det finns nästan inga journalister kvar i delar av Sverige och det gör att den här verkligheten inte speglas. När stockholmsbaserade stora medier åker ut i glesbygd så är det som en utrikesrapportering. Det tycker jag säger ganska mycket om hur olika villkoren är.
Text och foto: Emma Lundström
Tidigare i Internationalen:
Om motståndet mot Nato och militariseringen av Sverige
Lyssna till folket och inte till Bergsstaten
”Sven-Erik Bucht älskar gruvor”
Om slitna händer och doften av kokkaffe
En annorlunda Jokkmokks marknad
Sametinget om gruvboomen: ”Vår själv finns i markerna”
