Det pågår ett uppror. Det har pågått länge och på spridda håll i landet. Upproret handlar om något ganska enkelt: om Sverige ska sitta ihop som land så ska alla regioner ha
samma förutsättningar att leva och fördelningen av resurserna vara jämlik. I Sverige har inte detta nationalstatens oskrivna kontrakt fungerat på många år, om någonsin. Det
är bara en urholkad och urlakad bild av en idé som inte längre har någon förankring
i verkligheten. En verklighet där glesbygden, och framförallt de norra delarna av landet, behandlas som storstädernas eviga blodgivare, utan att någonsin få någonting tillbaka.
Så kom då häromveckan beskedet om att Vattenfall planerar att flytta 40 jobb från Jokkmokk. Detta gav den stadigt pyrande glesbygdsvreden ett fokus och plötsligt talades det om Jokkmokkupproret. Om att det är dags för det stora landområdet som slarvigt kallas Norrland att bryta med Sverige.
Den norrbottniska gruppen Euskefeurat gjorde ledmotivet till det här upproret redan 1984. Låten Länge har vi väntat beskriver mycket klart och tydligt vad det handlar om: ”Du kan ta o hälsa gubbarna i Vattenfall att dom, som själva bygger dammar för att sen få energi, säkert nog förstår vilken kraft man får av ett uppdämt raseri.”
När jag skriver det här befinner sig statsministern uppe i Norrbotten. Hans huvudbudskap verkar vara att separatism inte är rätt väg att gå. Det är en väldigt grund syn på situationen och kommer troligtvis inte att gjuta någon olja på vågorna.
Om vissa delar av ett land bidrar väldigt mycket men får tillbaka betydligt mindre än andra delar blir det väldigt problematiskt. Dessa regioner får nackdelarna med en stat utan att få ta del av särskilt många fördelar. Redan på 60- och 70-talet fanns det en kritik i norra Sverige mot den förda glesbygdspolitiken och mot Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS. AMS blev i folkmun synonymt med ”Alla Måste Söderut”. AMS-politiken tömde inte bara Norrland på naturresurser utan även på befolkning.
I början av 90-talet tog denna politik ytterligare en vändning när den nyliberalt influerade politiken piskade utarmningsprocessen i sken. Privatiseringar och avregleringar gjorde snart det som funnits av satsningar på att hela landet skulle leva till ett minne blott.
När de statliga verken privatiserades eller delprivatiserades och konkurrensutsattes – Posten, Televerket och SJ – skedde två saker. Det ena var att det blev betydligt svårare att fördela arbetstillfällen över landet eftersom privata företag inte har den sortens målsättningar. Det andra: att tanken att alla ska ha samma rätt till samhällsservice övergavs i praktiken.
Det finns goda anledningar till att ”Norrland” har fortsatt att ”rösta rött” genom åren. Dessa röda röster har lagts på ett hopp om att den nyliberala politiken ska motverkas, vändas, avvecklas. Men efter ett kvartssekel av den här politiken, oavsett regeringar, har stödet till Socialdemokraterna undergrävts. Ingenting har ju blivit bättre. Allting har blivit sämre. När sossarna nu sitter i regering med Miljöpartiet – ett storstadsparti som har begränsad trovärdighet i norra Sverige – så tar sig den sedan länge uppdämda frustrationen andra vägar. I värsta fall hamnar den i Sverigedemokraternas falska löften. En mer hälsosam reaktion är att kanalisera frustrationen i ett gemensamt uppror och ett krav på självständighet – om ingenting drastiskt görs för att förändra den så makalöst ojämlika fördelningen och den förnedrande behandlingen av Norrland.
Vattenfall har länge dribblat med enorma siffror hit och dit. Vinsterna från den norrländska vattenkraften har fått täcka upp för katastrofal spekulation. Nuonaffären bör nämnas. De tyska kolgruvorna likaså – inte bara ett miljömässigt fiasko utan även en dålig affär rent ekonomiskt. Nyligen ska företaget ha delat ut 300 miljoner i bonusar till sina chefer. Samtidigt ska alltså 40 jobb dras in i Jokkmokk ”av besparingsskäl”. Det är inte konstigt att det leder till uppror.
Den 2 augusti skrev Matti Holmgren på Jokkmokkupprorets Facebooksida: ”Låt oss gemensamt försöka hitta ett sätt att protestera mot Vattenfalls nedläggning i Jokkmokk. Låt oss gemensamt en gång för alla sätta stopp för den utsugning som vår kommun ständigt utsätts för. Är det inte skogsbolag som har huvudsätet i Stockholm, Försvarets Materialverk som vill beslagta stora markområden så är det Vattenfall som drar sig undan nu då alla älvar är utbyggda. Sakta men säkert utarmas vår bygd och naturresurserna dras ut utan att vi får del av kakan. Istället tvingas vi stå där med hatten i handen och be om allmosor.”
Han skriver att syftet med upproret är att ”skapa en riktig förändring” tillsammans. Några dagar senare hade han samlat 4 000 människor kring upproret och den 8 augusti skrev Lotta Gröning i Expressen att Norrland bör göra som Skottland och kräva självständighet. Hon påpekar att en stor del av Sveriges vattenkraftverk ligger i Jokkmokks kommun och att denna därigenom bidrar med miljarder till statskassan, samtidigt som den är en av Sveriges fattigaste.
Socialdemokraternas ordförande i Norrbotten, riksdagsledamoten Fredrik Lundh Sammeli, tyckte att talet om självständighet var orealistiskt. Den 9 augusti sade han till SVT att ”det är vad norrlänningar sagt i fyllan på fester de senaste 20 åren”. Han vill självfallet ha ”service och statliga arbetstillfällen över hela landet” men erbjuder ingen politisk lösning. Norrbottens landshövding, Sven-Erik Österberg, har sagt att Vattenfalls företagsvinster måste gå först i alla lägen.
Vinsterna först. Så har det varit och så är det. Vattenfall, LKAB och Sveaskog har gjort rekordår med få positiva konsekvenser för människorna som skapat dessa så hårt eftersträvade vinster. Vattnet, malmen, skogen och människorna har hejdlöst sugits ut. Regeringen har låtit styrelseproffs spela bort pengarna samtidigt som glesbygdssamhällena förfaller. Multinationella gruvbolag har haft fritt fram att härja i marker som borde vara skyddade för all framtid. Vindkraftverken placeras också i största möjliga mån där de som fattar besluten slipper se dem, i glesbygden, där människorna inte räknas. Där heliga platser, renbetesmarker, människors liv, hus och hem inte räknas. Utarmningsprocessen har gått väldigt långt. Miljön har fått ta stora smällar. Människorna likaså.
Den 11 augusti skriver den norrbottniske journalisten Gert Frost om att det finns en smärtgräns och att den är nådd. Han menar att politikerna som viftar bort självständighetsförslaget inte har förstått allvaret bakom: ”Vreden i norr har varit och är betydande. Och den växer fortsatt. Ett begrepp som kolonialism har använts allt oftare i det offentliga samtalet under de senaste två åren.”
Han tar även upp den smärtsamt uppenbara verkligheten när det gäller medierapporteringen kring glesbygden: den existerar i princip inte. Det finns nära nog inget intresse av att skildra det som sker i glesbygden, den ligger så långt från de storstäder där medierna främst befinner sig idag. Lokalredaktionerna har lagt ned och om det någon gång rapporteras från glesbygden så är det som från ett annat land. Precis som när de stora medierna rapporterar från förorter som Husby och Rosengård.
Den 17 augusti skriver serietecknaren och förläggaren Mats Jonsson i Expressen att ett enat Norrland är maktens stora skräck. Han menar att kontraktet mellan storstaden och landsbygden är brutet och påpekar att talet om ett självständigt Norrland inte alls behöver vara ett uttryck för isolationism utan istället är ett uttryck för en nationalstat i kris där det statliga kontraktet har upphört att gälla: ”I spåren av globaliseringen, digitaliseringen och vinstmaximeringen håller större delen av landet på att bli ett terra incognita för de människor som bär upp Sveriges politiska, ekonomiska och kulturella makt. Att reagera mot det handlar inte om isolationism. Det handlar om de bortglömdas hopp om rättvisa.”
Han skriver om ilskan över ett samhällsbygge som långsamt rullas tillbaka: ”Om storstäderna redan brutit nationalstatens kontrakt, är det inte konstigt om landsbygden vill riva det i småbitar och dra nya gränser. Om makten och de som bär upp den inte ens är medvetna om – eller möjligen hånskrattar åt – vreden över ekonomiska orättvisor sprungna ur sekler av kolonial exploatering finns kanske inget annat hopp än kampen för självständighet.”
Den logiska reaktionen från regeringen anser Mats Jonsson borde vara en mer rättvis fördelning av landets resurser.
Många politiker och politiska kommentatorer har valt att se självständighetsfrågan som en ren tramsighet att avfärda, istället för som ett symboliskt uttryck för en genomgripande utledhet på sakernas tillstånd. Men när över 6 000 personer vill ha en folkomröstning för självständighet är det inte trams, det är en situation att ta på allvar.
De senaste dagarna har Vattenfalls vd och Jokkmokks kommunalråd, Robert Bernhardsson, haft samtal som enligt kommunalrådet har lett till att bolaget ändrat inställning. Bernhardsson menar att det kan resultera i ett ”gemensamt utvecklingsarbete” där det ska satsas på ”Jokkmokks framtid” och ett ”diversifierat näringsliv”. Men hur trovärdiga är dessa satsningar? Hur långsiktiga och hållbara är planerna? Och hur trogna sina löften är Vattenfall?
Hur de än agerar nu så har bolaget med största möjliga tydlighet visat att jobben i Jokkmokk sitter löst. Och om de sitter löst i Jokkmokk, som enligt näringsminister Mikael Damberg inte är ”vilken kommun som helst”, hur löst sitter de då inte i en ”helt vanlig” glesbygdskommun som Vilhelmina eller Arvidsjaur?
Den 19 augusti sade Stefan Löfven till NSD att ”vi” inte behöver ett land i splittring. Någon borde upplysa honom om att splittringen redan har ägt rum och fortfarande pågår. Det är inte glesbygden själv som har stått för krossandet, det är den statliga politiken som gjort landet till en samling skärvor.
Vad hjälper det att statsministern tar två dagar till att försöka lätta på stämningen genom att äta surströmming i Kallax och besöka Polarbröd i Älvsbyn? Vad han skulle behöva göra är att sätta stopp för att de statliga bolagen beter sig som privata. Sätta stopp för att dessa bolag flyttar jobb till låglöneländer och bidrar till att ta livet av den glesbygd som de har gjort så stora vinster på att exploatera. Om han verkligen vill stärka glesbygden vore det betydligt bättre att storsatsa på att återförstatliga och återreglera istället för att äta surströmming i Kallax.
Stefan Löfven borde ta Jokkmokkupproret på allvar och se det som en politisk möjlighet att gå tillbaka till socialdemokratins rötter: till en verklig målsättning om att hela Sverige ska leva. Inte bara en uttjänt slogan.
Emma Lundström
