Jag vågar inte längre läsa svenska nyheter. De når ändå fram till mig. De rasistiska morden, de brinnande flyktingförläggningarna, den hatiska debatten. Sitter här i Columbus, Ohio, många hundra mil bort och mår illa.
Mår illa för att allt verkar så urspårat. För att människor anser att de har rätt tända eld på tillflyktsorter som andra människor har kämpat i många veckor för att nå fram till med hopp om att kanske få vila en stund, få andas ut, känna att de inte måste resa sig upp omedelbart och fortsätta fly.
Mår illa för att de ledande politikerna sviker åt alla håll och kanter. Att de missar chansen att stå rakryggade för en gångs skull. Missar att säga som det är: att det inte är flyktingarna som har trasat sönder landet och förstört välfärden, utan bankerna och den förhärskande borgerliga politiken.
Mår illa för att jag känner mig maktlös. För att jag inte är på plats. För att jag är rädd för att åka hem. För att så här på håll, när jag lyssnar på den svenska debatten från en annan kontinent, så känns Sverige inte som mitt land längre. Tidigare har det alltid funnits mycket att vara kritisk mot, mycket som borde förändras till det bättre, men också en del saker att vara stolt över. Så känns det inte nu. Det är för mycket hat, för höga tongångar, för mycket hets och lättkränkthet. Och de som hamnar i kläm, de som drabbas av debatten – av att alla, oavsett politisk färg och åsikt, väljer att fokusera på dem – det är de människor som äntligen borde kunna få känna att de inte längre står i skottlinjen.
När vi flyttade hit till Columbus visste jag inte att vi skulle komma att prata så mycket om Europa. Men strax efter att vi lämnade Sverige började det. Den ungerska journalisten som fällde en flyende pappa med ett litet barn i famnen. Stängda gränser till höger och vänster. Finska människor som bildade kedjor för att hindra flyktingar från att ta sig in i landet. Döda barn på stränder. Katastrofscenarion varje dag. ”Vad är det som händer i Europa?” frågade vissa vänner. Andra var mer insatta och ville diskutera USA:s inblandning i de världshändelser som orsakat flyktingströmmen till Europa. Somliga undrade om Europa tyckte att USA borde kliva in och ordna upp saker, som under andra världskriget. Andra påpekade att om EU kunde bete sig som det gjorde mot Grekland så borde det kunna utesluta Ungern och Baltstaterna när dessa beter sig som kvarlevor från nazitiden. ”Det här måste väl vara slutet för EU?” sade någon.
Samtidigt här i USA har det varit skolskjutningar, polisvåld, republikanska försök att stänga ned den livsviktiga hälsoorganisationen Planned Parenthood, abortmotståndare som brandbombar samma organisation, republikanska presidentkandidaters hets mot mexikaner, Hillary Clintons ignorerande av Palestina, och så vidare, och så vidare. Men till skillnad från Sverige så finns det här utrymme för fler debatter samtidigt. Här har vi Bernie Sanders som har lyckats flytta hela den demokratiska presidentvalsdebatten markant åt vänster genom att konstant peka på att det är de enorma skillnaderna mellan fattiga och rika som skapar de samhällsproblem som göder rasism och rädsla. I Sverige flyttas debatten hela tiden åt höger, och just nu åt extremhöger. Det finns ingen stark kraft som drar åt vänster, det finns bara en massa enskilda röster som antingen peppar eller hatar varandra. Hur kan det leda i positiv riktning? Hur kan det skapa ett samhälle där flyktingförläggningar inte brinner om nätterna?
När jag gick in på min Internetbank för att betala månadens räkningar hade jag fått ett meddelande från mitt bankkontor: det skulle stänga till våren. Vad har det med den här texten att göra? Jo, jag är uppvuxen på landet. Mitt allra första bankkonto sjösattes på bankkontoret i det närmaste samhället. Det samhället har sakta avfolkats och lever nu mest upp på sommaren. Min bank anser helt enkelt inte att det är lönsamt att ha ett kontor där. Trots att det handlar om en bank som gör miljardvinster varje år. Det är sådana meddelanden landet över som skapar oro och ilska och rädsla. Din bank ska stängas, din vårdcentral ska stängas, din skola ska stängas. Posten har lagt ned för länge sedan. Det finns ingen tidning som rapporterar om din vardag. Det enda som öppnar är flyktingförläggningar. De blir symbolen för allt som blivit dåligt. Det är förjävligt. Men det är inte konstigt. Om vi hade haft ett samhälle som strävade efter att alla människor oavsett ursprung och bostadsort skulle ha tillgång till samma service och ha samma möjligheter att få ett jobb, utbilda sig, skaffa en ha bostad, så tror jag att inga flyktingförläggningar skulle brinna. Det skulle säkert finnas dem som ville tända på, det gör det alltid, men de skulle inte känna att de hade stora delar av samhället på sin sida.
Jag önskar att jag vaknade en morgon här i USA och fick läsa rubriker om att Socialdemokraterna har fattat galoppen och gått åt vänster istället för höger. Att de bestämt sig för att vara vågade och satsa på att bygga upp det borgarna raserat istället för att fortsätta riva. Att de rätade på ryggen och sade att det inte blir några mer eftergifter till Sverigedemokraternas borgerliga, rasistiska politik.
Men till den dagen fasar jag för att åka hem.
Emma Lundström
