På Östermalm i Stockholm ligger Barnsjukhuset Martina, som erbjuder föräldrar att teckna premiummedlemskap åt sina barn i åldrarna 1-18 år, för 16 188 kronor om året, så att de får tillgång till en privat akutmottagning. Det här är något som har uppmärksammats av forskaren och debattören John Lapidus som menar att det urholkar den offentliga vården och även bryter mot lagen om vård på lika villkor.
– Det här är ett barnsjukhus som har avtal med Region Stockholm om att ge offentlig vård, men som också har en akutmottagning för barn som är speciella medlemmar, vars föräldrar betalar en årlig avgift för att de ska få tillgång till den vården, säger han till Internationalen.
– Det som är extra påtagligt här är ju att det handlar om barn. I vuxenvården har vi ju sedan många år tillbaka sett gräddfiler växa fram för de välbesuttna, men när det gäller barn så är det här en ny trend som riskerar att sprida sig. Snart riskerar vi att ha massa sjukhus som sorterar barn efter socioekonomisk status. Det bryter ju helt mot sjukvårdslagen om vård efter behov och på lika villkor.
Det allvarliga i det här fallet är att det är ett sjukhus som blandar olika system för att finansiera sin verksamhet, det vill säga både skattemedel och privata avgifter, förklarar John Lapidus.
– Man har både ett avtal med regionen om att erbjuda offentlig vård, samtidigt som man driver en privat akutmottagning för ”premiummedlemmar”. Det är det som är det mest anmärkningsvärda. Hade det här varit ett helprivat sjukhus som inte hade något med regionen att göra, då skulle det vara en annan sak. Men här har vi alltså ett sjukhus som står på båda de här benen samtidigt och det är just när vi börjar blanda offentligt och privat på det här sättet som det blir riktigt problematiskt. Då blir det också svårt att veta vem som betalar för vad och man vet till slut inte vad som är offentligt och vad som är privat, säger han.
– Det här privata sjukförsäkringssystemet har vuxit fram tack vare att de här klinikerna har avtal med det offentliga och finansieras med skattemedel. De skulle inte klara sig på bara privata patienter. Samma sak gäller för Barnsjukhuset Martina, de skulle inte klara att driva den här verksamheten helt privat, utan det är jätteviktigt för dem att ha avtal med regionen, och så kan man låsa vissa avdelningar för de som betalar extra, och stänga ute ”vanliga patienter” från vissa behandlingar.
Vilka är det man vänder sig till?
– De som är privilegierade nog att köpa sig såna här lösningar. I och med att vården har blivit mer och mer en marknad och genom att erbjuda nya ”produkter” på den här marknaden skapar man också en efterfrågan. Det är inte ens säkert att det är saker som behövs, men det kan bli en sorts statusjakt på de här sakerna. Ser man att ens granne har skaffat ett premiummedlemskap för sitt barn på Barnsjukhuset Martina, så vill man inte vara sämre som förälder, säger John Lapidus och fortsätter:
– Det riskerar att bli en ond cirkel som driver fram en sorts vårdhets i hela samhället där man ska försäkra sig upp över öronen och springa till doktorn mycket oftare än man egentligen behöver. Det här skapar en osäkerhet som vi inte har sett i Sverige tidigare, men som vi känner igen i andra länder där man har ett mer privatiserat sjukvårdssystem, att det finns en rädsla i samhället att man inte ska få den vård som man tycker att man är värd. Då letar man efter alternativ, de som har råd, och köper till sig det, vilket i sin tur urholkar den offentliga vården.
Kan man göra något åt det här?
– Nu i september ska det presenteras en utredning om privata sjukförsäkringar, och där vill man vad jag förstår föreslå en sorts stopplag som helt enkelt ska tvinga privata vårdgivare att välja. Antingen har man ett avtal med regionen om att bedriva offentlig vård, eller så får man vara helt privatfinansierad. Det skulle gälla även det här Barnsjukhuset Marina, så den utredningen har jag stora förhoppningar på, säger John Lapidus och avslutar:
– Men samtidigt är det här väldigt svårt att stoppa genom reglering och egentligen bottnar det i att vi från början har tillåtit vinster i välfärden. I slutändan kokar det ner till den större frågan om vi ska låta välfärdssektorn få vara en marknad på det här sättet, eller om vi ska låta det offentliga ta tillbaka hela ansvaret för skola, vård och omsorg.
Per Leander