Foto: Jean-Paul Harb
Libanon har fallit offer för ett oändligt antal katastrofer, där ammoniumnitrat-explosionerna 4 augusti bara var den senaste. Men vi kan varken lita på att landets egna korrumperade eliter eller nyliberal ”hjälp” utifrån faktiskt kan få slut på dem. Det skriver Mellanösternanalytikern Derek Davison.
FOKUS
Om den franske upplysningsfientliga figuren Joseph de Maistre hade rätt när han sa att ”varje land får den regering det förtjänar”, då är det svårt att föreställa sig vad det libanesiska folket har gjort för att förtjäna sin. Tisdagen den 4 augusti satte någon sorts explosion eller eld fyr på 2.750 ton ammoniumnitrat, som sedan 2014 hade lagrats i ett magasin i Beiruts hamn. Den explosion som blev resultatet förstörde hamnen, inklusive Libanons anläggningar för lagring av spannmål, och skadade en stor del av den libanesiska huvudstaden.
Om vi bortser från de otänkbara dödsfallen och förstörelsen, och om explosionen i sig själv var hela historien, så skulle det inte finnas så mycket mer att säga. Olyckor händer ju trots allt – och för närvarande finns inga bevis som tyder på att explosionen skulle ha utlösts medvetet. Och olyckor med ammoniumnitrat kan vara särskilt allvarliga, vilket folket i Tianjin i Kina fick uppleva för nästan fem år sedan, eller folket i Texas City 1947. Även om en fullständig utredning av de försummelser som gjorde att ett så farligt ämne fick ligga och vänta i ett magasin i dåligt skick i hamnen i mer än 6 år skulle visa sig vara avskyvärda och skulle förhindras från att hända igen, så är de tyvärr inte särskilt anmärkningsvärda. Liknande slarv föregick explosionen i Tianjin.
Det som särskiljer denna explosion är att den fungerade som en vanhedrande kulmen för en politisk elit, vars korruption, brister och allmänna förfall har plågat Libanon sedan det fick sin självständighet från Frankrike 1943. Denna korruption har sina rötter i den inblandning utifrån som kolonialmakter som Frankrike har gjort i landets politiska system.
Libanon är inget rikt land, men det är inte heller fattigt. Upptäckter nyligen tyder på att det finns fyndigheter av gas i östra Medelhavet som erbjuder landet framtidsutsikter av en inhemsk energiindustri, men under större delen av sin existens har den libanesiska ekonomin haft sin grund i landets finanssektor, ”där inga frågor ställs”. I mitten av 1900-talet, då oljan skapade växande ekonomier i hela Mellanöstern och arabiska aristokrater som plötsligt blivit rika behövde ett ställe att gömma undan sina pengar, var Libanon och dess banker glada att stå till tjänst.
Som det senaste året har visat så tydligt, var denna livliga finanssektor tyvärr byggd på kvicksand. Kort sagt berikade Libanons finanseliter sig själva med utländska insättningar, skapade en otrolig ojämlikhet och berövade regeringen resurser.
Regeringen tvingades ta stora lån till hög ränta bara för att betala grundläggande nödvändigheter som livsmedelsimport. Detta osäkra tillstånd kunde bara vidmakthållas med hjälp av ett pyramidspelsliknande system med lån till hög ränta, från regeringen till centralbanken till handelsbankerna till insättarna. När de utländska lån som var grunden till detta system började minska, som de har gjort på senare år, föll ekonomin samman.
Libanon har nu ställt in betalningarna av sin skuld, och värdet på dess valuta befinner sig i fritt fall. I ett försök att förhindra en ekonomisk kollaps började bankerna förra året sätta gränser för uttag och överföringar av utländsk valuta till utlandet. Inskränkningarna begränsade de libanesiska småspararnas tillgång till sina egna pengar, men tidigare i år hävdade en visselblåsare att bankerna själva hade fortsatt att föra över omkring 6 miljarder dollar till utlandet.
Den vacklande ekonomin drev i höstas ut tusentals demonstranter på gatorna med krav på massiva politiska förändringar, eftersom Libanons ekonomiska misslyckanden inte kan frikopplas från dess politiska misslyckanden.
Historien om Libanons politik är en historia om interna fraktionsstrider mellan korrumperade partibossar, eller za’imer. Det är en historia om en regering som inte har kunnat sköta sophämtningen i sin största stad på ett kompetent sätt, eftersom za’imerna strider om vem av dem som ska få dela ut de lukrativa sophämtningskontrakten.
Det är historien om ett land vars folk dagligen drabbas av återkommande strömavbrott, eftersom den viktigaste politiska fraktionen tjänar mer på att kanalisera offentliga pengar till utländska kraftbolag, eller på att se till att Libanons mäktiga privata energilobby ska få sin del av kakan, än vad de gör på att bygga nya kraftverk.
Libanon är ett helt igenom korrumperat land, och botten-rankas på plats 137 av 180 i Transparency Internationals korruptionsindex för 2019. Korruptionen härrör från en trasig politisk modell som tillämpades av de franska kolonialmyndigheterna efter Första världskriget, och vilken stärktes på nytt efter landets förödande men till stor del oavgjorda inbördeskrig 1975-1990.
När den franska regeringen tog kontrollen över det tidigare ottomanska Syrien i slutet av Första världskriget, hade den två mål: att bygga upp en kolonial närvaro i östra Medelhavet för att konkurrera med Storbritanniens protektorat i Egypten, och skapa en libanesisk stat med en i huvudsak kristen befolkning. Så föddes Storlibanon, ett franskt mandat som riktade in sig på regionen Libanonberget med till största delen kristna maroniter och druser, men förstärktes genom att inkludera de mer sunnimuslimskt och shiamuslimskt dominerade regionerna runt den.
I ett försök att få ihop detta lappverk till en fullfjädrad nation, vände sig de franska ämbetsmännen till den ottomanska perioden och skapade ett politiskt system där lagstiftande mandat och regeringstjänster delades ut på religiös basis.
Men istället för att sy ihop Libanon blev resultatet att de lokala religiösa partiledare, za’imer, som kontrollerade utdelningen av poster stärktes och utnyttjade kontrollen för att blåsa upp sig politiskt och ekonomiskt. De förenade sig med de korrumperade finanseliterna för att hålla igång pyramidspelet som berikade en liten klick på den libanesiska allmänhetens bekostnad.
De mäktigaste za’imerna rekryterade beväpnade miliser till sina nätverk, och tillsammans med de spänningar som skapades av ett religiöst baserat system som gynnade Libanons kristna befolkning framför den växande muslimska befolkningen, utlöste konkurrensen mellan dem så småningom ett inbördeskrig. Kriget avslutades med hjälp av Taif-överenskommelsen 1989, som korrigerade kvoterna för parlamentsplatser och beslutsfattare för att ta hänsyn till de demografiska förändringar som hade skett sedan det franska mandatets dagar, men i övrigt lämnade det förgörande za’im-systemet orört.
Det finns ett direkt samband mellan explosionen i hamnen och za’im-systemet. Som Joe Macaron från arabiska centret i Washington påpekat, sköts hamnen gemensamt av Beiruts hamnmyndighet och Libanons tullförvaltning. De kontrolleras av olika za’im-nätverk – tullen av ett nätverk som är knutet till den libanesiska presidenten Michel Aoun, hamnmyndigheten till ett nätverk som är knutet till den tidigare premiärministern Saad al-Hariri.
Dessa klienter är var och en bara ansvarig inför sin egen patron, inte regeringen eller det libanesiska folket. Givetvis finns det nästan inget samarbete mellan dem. Att ingen av dem tog ansvar för att ta itu med lagret av ammoniumnitrat är inte överraskande.
För det libanesiska folket som protesterade förra hösten och har gått till attack igen efter explosionen i hamnen, finns det inget tydligt slut på lidandet. De massiva politiska förändringar som behövs för att avskaffa za’im-systemet och sopa undan de korrumperade eliterna går inte att uppnå så länge dessa eliter kontrollerar den politiska och ekonomiska makten. Och de visar inga tecken på att ge upp.
Aoun avvisade snabbt tanken på en internationell undersökning av explosionen, tydligen utifrån principen att samma personer vars korruption och försummelser orsakade katastrofen är de enda som man kan lita på. Inte ens premiärminister Hassan Diabs och hela hans regerings avgång den 10 augusti verkar leda till några meningsfulla förändringar, eftersom den politiska klass ur vilken Diabs regering uppstod fortfarande bestämmer.
Hjälp påstås siktas vid horisonten.
Den franske presidenten Emmanuel Macron ledde en givarkonferens för FN den 9 augusti för att samla ihop pengar till nödhjälp och till återhämtningsarbete i Beirut. Innan den började twittrade han optimistiskt att ”nu avgörs Libanons framtid”.
Det finns några problem här. Först och mest uppenbart är att ”Libanons framtid” avgjordes vid en händelse där inga libaneser deltog bortsett från Aoun, som är måltavla för en stor del av den regeringsfientliga rörelsen. Men att ge europeiska regeringar ansvar för att reformera den libanesiska politiken är som att låta räven vakta hönshuset.
Det var ju trots allt just den franska regeringen som Macron nu leder som skapade Libanons Frankensteins-monster till politiskt system för att gynna sina koloniala ambitioner. Men nu är Paris tillbaka för att fixa det problem de orsakade. Vad kan gå fel?
Om det har funnits en konstant faktor i Libanons politik sedan 1943, frånsett de egna eliternas korruption, så är det att resten av världen inte har kunnat lämna landet ifred. Från det franska mandatet till USA:s intervention 1958 för att rädda dåvarande president Camille Chamoun från ett folkligt uppror, till PLO:s ankomst på 1970-talet, till Syriens, Irans och västs interventioner under inbördeskriget, till Israels invasion och ockupation från 1982 till 2000, har det libanesiska folket aldrig varit fritt att avgöra sitt eget öde.
Just nu förvärras den fraktionalism som finns inneboende i za’im-systemet av de varierande lojaliteter som många av fraktionerna har till utländska makter, vare sig det är USA, Israel, Saudiarabien eller Iran.
Det är Libanons förbindelser med Iran, närmare bestämt via det shiamuslimska politiska partiet och paramilitära gruppen Hizbollah, som sannolikt kommer att avgöra hur mycket internationellt stöd Libanon faktiskt får. Med hjälp av saudierna har USA och Israel utnyttjat Hizbollahs roll i det libanesiska politiska systemet för att göra Libanon till ett slagfält via ombud i sitt oändliga, misslyckade försök att tämja Iran. Innan hamnkatastrofen åberopades Hizbollahs ökande politiska styrka i Libanon som rättfärdigande för att neka Beirut den internationella hjälp som desperat krävs för att börja laga landets trasiga ekonomi.
Som en otvetydig kugge i Libanons politiska maskineri förtjänar Hizbollah sin del av skulden för det tillstånd som landet nu befinner sig i. Men innan främmande länder börjar kräva politiska förändringar i Beirut måste de göra upp räkningen med de skador som deras tidigare inblandning har medfört – och som nu är synliga över hela staden.
Derek Davison
Översättning: Göran Källqvist
Tidigare publicerad i Jacobin magazine