Solen lyste vårligt varm. Fåglarna sjöng. Jag hade min spade i handen och påtade i jorden. Plötsligt dånade det överallt omkring mig. Hela världen tjöt så att det gjorde ont i huvudet. Ett monster kom farande från ingenstans.
Jag blundade och slog händerna för öronen men det hjälpte inte. För en stund fanns ingenting annat än detta skrämmande, allutplånande ljud. Så dog det bort och jag kunde höra min mors röst igen. Hon skrek. Jag öppnade ögonen. Monstret var borta.
Vi stod mitt i trädgårdslandet bakom ladan. Solen lyste fortfarande. Fågelkvittret började om. Min mor var arg. Rosenrasande. Hon hötte med näven mot skyn. Sedan satte hon spaden i den mörka jorden med ett bestämt hugg, borstade av händerna, lyfte upp mig och gick in i köket. Där lyfte hon luren ur klykan och slog numret till Försvarsmakten på Gotland.
Till slut fick hon prata med någon höjdare som bad om ursäkt och sade att min mor skulle höra av sig igen om vi fick några bestående men.
Det fruktansvärda ljudet kom från ett militärflygplan. De hade övning och piloten flög alldeles för nära marken. Jag var bara några år gammal och hade känsliga öron. Min mor blev ett lejon som försvarade sin unge.
Militärflygplan har flugit många gånger över vår gård sedan dess, men minnet av den där stunden i trädgårdslandet kommer aldrig att blekna. Något som inte gick att förstå var plötsligt över mig. Något ofattbart och brutalt.
Samma känsla infann sig häromdagen när det plötsligt skulle lekas krig på Gotland. Enligt överbefälhavaren hade ryssen landstigningsbåtar i närheten av ön och en konflikt kunde vara nära förestående. Beredskapen har inte varit så hög sedan kuppen i Moskva 1991.
På vägen in till Visby mötte vi fler militärfordon än vanligt och i rondellen i utkanten av stan, stod en soldat och spanade med blicken riktad ned mot hamnen. Vad nu en ensam soldat skulle kunna göra för att stoppa ryssen.
Även om det gick att se lite humoristiskt på beredskapsivern, så kom ändå den där känslan av att något sker som jag inte förstår och som ligger långt bortom min kontroll. En obehagskänsla.
Dessutom var det svårt att veta vad vi skulle säga till barnen när de frågade varför militären var överallt. ”De tror att det ska bli krig, förstår du.” Ville vi inte säga.
När jag var liten lyssnade vi ofta på Karin Ljungmans Jyckarnas fredsvals. När den svenska försvarsmakten skramlar med sina vapen och ropar varg för att få mer pengar, då tänker jag på valsens refräng:
Ja vi ska pinka i era kanoner
och gräva ner varenda låda krut
och tugga i oss era uniformer
fast alla knappar ska vi spotta ut
vi ska störa era vaktparader
och gå i otakt och sjunga fel
sen ska vi skrämma alla generaler
och skälla ut dem tills de sitter ner
Emma Lundström
