I förra veckan tvingades USA hala sin flagga på konsulatet i staden Chengdu, i sydvästra Kina. Det hela var, enligt Kina, ”ett legitimt och nödvändigt svar på de oresonliga åtgärder USA vidtagit” (Ekot 27/7). Och det den kinesiska regimen syftade på var att USA tidigare beordrat Kina att stänga sitt konsulat i Houston, Texas, utifrån att Trumpregimen anklagade Kina för att försöka stjäla forskning om framställan av ett coronavaccin.
Men redan i början av juli förbittrades klimatet mellan världens ledande stormakter efter att Kina inlett en militärmanöver i Sydkinesiska havet och USA – i märkbar irritation över det – skickat de två hangarfartygen USS Ronald Reagan och USS Nimitz till området: ”Från USA är det en maktdemonstration. Att skicka två hangarfartyg är väldigt tungt” (Mikael Weissman, Forskare vid Försvarshögskolan och Utrikespolitiska institutet, Hufvudstadsbladet 7/7). Rapporter hävdar dessutom att hundratals militära kommunikationskanaler mellan USA och Kina på senare tid släckts ner och flera experter varnar att risken för en väpnad sammandrabbning mellan USA och Kina är större än någonsin.
Sydkinesiska havet är också sedan gammalt ett geostrategiskt stridsäpple. Det ligger söder om Kina och ytterligare elva länder har angränsade kuster. Kina hävdar sig dock ha en historisk rätt till större delen av detta vattenområde. När Internationella skiljedomstolen i Haag 2016 slog fast att de kinesiska kraven saknade rättslig och historisk grund avfärdade Kina domslutet. Övriga länder vid havet ifrågasätter dessutom Kinas anspråk och har egna överlappande krav. I suverän trots mot det har Kina anlagt ett antal konstgjorda öar med militära posteringar och ett av dess hangarfartyg patrullerar ständigt farvattnen.
USA i sin tur har länge sett Sydkinesiska havet som ett område av strategisk vikt, vilket bottnar i att här löper en av världens viktigaste handelsrutter. Därtill tros havsbotten innefatta fyndigheter av olja och gas till ett oerhört värde. Efter andra världskriget har USA haft en ständig militär närvaro i området.
Vilka bakomliggande ekonomiska- och militära faktorer är då av vikt i denna tvekamp mellan USA och Kina? Det vi då ser är ett USA på tydlig ekonomisk tillbakagång där dagens centrala parametrar – som en statsskuld på skyhöga 23 000 miljarder dollar, ett budgetunderskott som löper på 4520 miljarder dollar och ett handelsunderskott på 617 miljarder dollar – talar sitt tydliga språk. USA häftar också med en statsskuld till Kina på över 1000 miljarder dollar.
Kina i sin tur är på rask ekonomisk frammarsch, så tidigt som 2010 blev det världens största tillverkningsnation och inom knappt tio år beräknas man gå om USA som världens största ekonomi.
Det gigantiska projektet Den nya sidenvägen är ett tydligt tecken på vart vi är på väg. I ett infrastrukturprogram som vi aldrig tidigare sett maken till satsar här Kina – med vägar, järnvägar, pipelines, kraftverk och hamnar – på att binda samman den eurasiska kontinenten och då även med kopplingar mot Afrika. I en rapport talas det om 900 miljarder dollar i investeringar utsprida på 68 länder. Ännu en tydlig indikation är att redan idag är Kinas årliga direktinvesteringar i såväl Afrika som Latinamerika större än USA:s.
Men på det militära planet behåller USA alltjämt sin dominerande ställning. Med 732 miljarder dollar stod landet 2019 för 38 procent av världens samlade militära utgifter, medan Kina befinner sig på ett betryggande avstånd med 261 miljarder dollar och 14 procent av utgifterna (SIPRI). Om vi ser till utländska militärbaser blir diskrepansen än mer skriande; där USA innehar ett finmaskigt globalt nät med runt 800 baser medan Kina bara har en ynka bas (i Djibouti på Afrikas horn).
Vilka risker finns det då för en väpnad konflikt mellan USA och Kina inom en snar framtid? Ja, att kontrahenterna befinner sig så nära varandra i Sydkinesiska havet ökar självklart hotet om en sammanstötning, inte minst – när allas nerver är på helspänn – av ett möjligt förrädiskt misstag. Det är dock svårt att tro att det skulle kunna eskalera till ett fullskaligt krig. Lite grann är det så att kontrahenternas ekonomiska- respektive militära styrka tar ut vartannat. Och om USA ryggade tillbaka för konsekvenserna av att direkt inleda ett storskaligt angrepp mot det kinesiska fastlandet under Koreakriget 1950-53, när styrkeförhållandena var helt annorlunda och Kina inte hade några kärnvapen till sitt försvar, är det svårt att tro att USA i dagsläget skulle ge sig in på ett sådant vågspel. Dessutom är båda ländernas ekonomier – utifrån handel, lån och investeringar – nu så ytterligt sammanvävda att ett regelrätt krig skulle åsamka båda parter enorma förluster med en fruktansvärd global depression som följd
Anders Karlsson
