Sedan Donald Trump blev vald till USA:s president förra året har det gjorts många intervjuer med de människor i delstaterna mellan kusterna som valde att rösta på honom. Reportrar har åkt runt i gudsförgätna småstäder och frågat Varför?
En sådan småstad är Ashville i Pickaway County, Ohio. Här röstade majoriteten av invånarna på Trump. Charlina Hoswell var inte en av dem. Som pensionerad militär ser hon med ilska och fasa på hur patriotismen används som ursäkt för hat och inskränkthet.
Emma Lundström har träffat henne för ett samtal om hur det är att leva bland Trumpsupportrar.
Det är en varm eftermiddag i slutet av september när vi svänger in på Long street i Ashville och hittar Charlina Hoswells stora gamla trähus. Här bor hon tillsammans med sambon Brian Meyers, en inneboende dotter med man och barn, fyra omhändertagna hundar och en gammal värdig katt. Solen gassar på frambron och från flaggstången vajar den amerikanska flaggan i brisen.
Ashville är en sömnig småstad med omkring 4000 invånare, tre och en halv mil söder om delstatshuvudstaden Columbus i Ohio. Charlina Hoswell flyttade hit från New Mexico för tolv år sedan. Från 1975 till 1995 var hon elektriker inom det amerikanska flygvapnet.
Under sin tid inom militären bodde hon på flera olika platser runt om i världen och fick perspektiv på hemlandet. Hon är stolt över sitt land, men inte stolt över vart det är på väg. Framförallt gör det henne upprörd att människor använder militären och patriotismen som ursäkter för att bete sig illa. Patriotism för henne innebär att ta vara på sina medmänniskor, inte spotta på dem. 
Vi går en promenad genom grannskapet. Förbi de enorma silosarna intill järnvägen, The Scioto Valley Railway, som varje dag forslar miljontals ton säd genom delstaten. Molnen flyger över den klarblå himlen och i den gamla skolan bor människor med drogproblem. På baren Trackside sitter ett fåtal stamkunder vid disken och cigarettröken ligger som ett dis i den dunkla lokalen. Den magra servitrisen har cigaretten hängande i mungipan och en t-shirt som hedrar minnet av en av traktens unga män som körde ihjäl sig för några år sedan.
Vi sätter oss en bit in och Charlina Hoswell säger att det som irriterar henne just nu är att en massa unga människor viftar med flaggan och tror att de har rätt att tala om för folk hur de ska bete sig och inte, vilka som får bo i landet och inte.
– Är jag patriotisk? Ja. Jag säger åt barnen som bor hos mig att stå upp under paraden den fjärde juli, för att det betyder något för mig. Men jag tycker att folk måste få göra som de vill. Om du känner att du inte vill stå upp för nationalsången av någon anledning så är det också okej. Jag tål inte när folk ställer sig upp för sliskiga låtar som ska vara patriotiska. Men visst blir jag blödig ibland när jag hör riktiga patriotiska låtar. Jag älskar This land is your land för det finns en mening i den, den har ett syfte. Jag tycker till och med om Oh Beautiful för att den skrevs i Colorado som en hyllning till det här vackra landet.
Jag undrar vad patriotisk betyder för henne. Svaret kommer omedelbart:
– Att ta hand om och hjälpa människor, vilket vi inte gör. Patriotism är inte bara att sätta ut flaggan den fjärde juli. Jag är så trött på alla dem som säger att de ishockeyspelare och fotbollsspelare som vägrar stå upp för nationalsången förolämpar militären. Jag säger till dem att som militär kämpade jag inte för att människor ska tvingas stå upp, jag kämpade för att alla ska ha rätt att göra det om de vill.
Hon tycker att de som klagar borde engagera sig i samhället istället. Själv har hon börjat arbeta med att vara mentor åt ungdomar i utsatta områden som behöver läxhjälp och stöd för att klara av skolan:
– Det är det jobb jag vill göra nu, hjälpa de här ungdomarna. De behöver också få möjlighet att växa upp och bli någonting.
En storvuxen kvinna kommer förbi och drar några grova skämt innan hon ska in på damernas. Charlina påpekar att kvinnan troligen röstade på Trump.
Våra röster blir alltmer skrovliga. Ovana vid att andas in så mycket nikotinrök på en gång.
– Det är inte människor inom militären som använder patriotismen som en ursäkt för att bete sig illa.
Ta min bror som exempel, han är den mest patriotiska människa jag känner, var i Vietnam två vändor. Men han är definitivt hundra gånger mer liberal än jag. Han skulle aldrig säga att vi måste ta hand om våra militärer innan vi ger människor från krigshärjade länder möjlighet att komma hit, säger hon och fortsätter:
– Alla människor i den här baren skulle resa sig omedelbart om The Star Spangled Banner spelades. Jag vill fråga: vad gör du för att hjälpa? Du röstade på Trump. Du sparkar ut människor från det här landet, människor som behöver en fristad.
Att så pass många av invånarna i Ashville röstade på Trump tycker inte Charlina Hoswell märks särskilt mycket. Åtminstone inte på ytan.
– De flesta av dessa människor har ingenting med politik att göra, de bryr sig inte, de bara röstade på honom. Det gör mig förtvivlad! Vad gott kommer han att göra dem? Jag vill fråga: vad har han gjort för er? Ni har fortfarande inget jobb. Ni har fortfarande ingen sjukvårdsförsäkring. Aha, han sparkade ut rätt människor. Och hur hjälpte det er? De gör mig så frustrerad, säger hon och berättar att grannen på andra sidan gatan hade en massa Trumpskyltar framför sitt hus innan valet. Det ledde aldrig till någon direkt konflikt. Annat är det med den inneboende dotterns man.
Charlina har sex barn. Tre biologiska och tre adopterade. Dottern som bor hos henne har latinamerikanskt ursprung. Hennes man är ”vit” och röstade på Trump:
– Deras barn är självfallet halvlatinos men han tycker fortfarande att Trump är fantastisk. Varför? Jag kan inte ens få honom att ge mig ett svar. Han säger bara att Trump ska ändra på saker och ting. Det är allt. Det här är en kille som kommer från landsbygden i södern. Han arbetar på en fabrik. Har ett bra jobb. Är trevlig. Men jag förstår honom inte.
Det som märks mest sedan Trump började sin presidentvalskampanj är den ökade rasismen. Visst har Charlina Hoswells barn upplevt rasism sedan de flyttade till Ashville, men inte som de senaste två åren. Hennes yngsta son har också latinamerikanskt ursprung. Han är tjugo år och jobbar på en bar. Han har ett tjockt, svart skägg och Charlina berättar att en kväll när han jobbade i baren så sade en kvinna till honom: ”Du ser ut som en självmordsbombare.”
– Det är vad han måste stå ut med nu, säger hon och återkommer till patriotismen:
– Jag blir inte förolämpad av att någon inte står upp under nationalsången, så länge de är respektfulla. Så länge de inte dansar en jigg på planen. Däremot blir jag förolämpad av mannen som kör en stor skåpbil nedför gatan utanför mitt hus, med en stor amerikansk flagga på ena sidan och sydstatsflaggan på andra. Den flaggan skapades av människor som inte ville vara en del av vårt land. Du kan inte ha båda. Get in or get out. Det förolämpar mig. Inte någon som knäböjer med anledning av orättvisa, för sina rättigheter.
Det är främst genom sina barn som Charlina Hoswell får reda på hur saker och ting har förändrats de senaste åren. När hennes son gick till bensinstationen för att köpa öl en kväll blev han stoppad av polisen. Han förklarade vad han höll på med men polisen höll kvar honom och sade att han inte sett honom i stan förut, trots att han bott här sedan han var åtta år.
– Han hade inte blivit stoppad om han hade sett ut som någon härinne på baren, säger Charlina. Jag frågar hur det känns.
– Det gör mig mer illa än honom. Han säger: ”Kom igen mamma, det är ok.” Jag säger: ”Det är inte okej och jag vill inte att du ska tänka att det är okej.” De säger åt honom att det är ett skämt, men det är inget skämt. Mina döttrar behandlas väldigt olika för att en är vit och en inte är det. Det stör mig väldigt mycket.
Det är dags att gå vidare och vi säger hej då till den blonderade servitrisen som nickar vänligt utan att ta cigaretten ur mungipan. Rökning inne på barer är förbjudet sedan tio år tillbaka i USA.
Dörren slår igen bakom oss och vi drar in djupa andetag. Frisk luft. Bländande kvällssol.
Lastbilarna står i en lång kö på vägen som går längs med tågspåret. De ska lasta av säd borta vid silosarna. Vi hör ett dovt ljud och plötsligt är tåget här. Det dunkar förbi. Vagn efter vagn. Ljudet är öronbedövande.
– Jag gillar tåg, säger Charlina. Jag gillar tågspår. De leder någonvart.
Det tar flera minuter för godståget att passera. Sedan går vi över spåren. Bort mot postkontoret.
– Min dotter bor i Grove City. För ett tag sedan skrev någon Go back på hennes bil. Det var strax innan Trump blev vald. Jag sade: ”Gör det dig inte arg?” Hon sade: ”Jo, men alla sade att de bara skämtade.”
Vi går förbi det som fram till nyligen var ett apotek, det har flyttat till huvudgatan. Banken också. Den gamla byggnaden är oerhört vacker.
– Här fanns mycket under en tid. Det var ett levande område, säger Charlina samtidigt som hennes mobil ringer.
– Där är min yngsta son. Han bor över baren där han jobbar. Han står där borta!
Vi hälsar. Han är på väg och hinner inte stanna. Charlina frågar om jag tycker att han ser ut som en självmordsbombare. Det tycker jag inte. Han ser ut som en vänlig ung man.
– En annan gång körde någon förbi honom när han gick längs gatan och ropade: ”Vi vill inte ha några araber här.” Inget sådant hände tidigare. Det fanns alltid människor som var rasistiska, men inte så öppet, och inte mot honom. Det gör ont för alla mina barn. Det är jobbigare för oss nu. För min familj. För att den är blandad.
Vi går förbi en väggmålning som hyllar fjärde juliparaden som är stadens signum. Det finns en enda svart familj med på bilden. Strax intill ligger Ohios småstadsmuseum som grundades 1975. Museet hävdar att det har USA:s äldsta fungerande trafikljus. Där finns också Ohios äldsta bevarade USA-flagga med sjutton stjärnor, från när Ohio blev en del av de förenade staterna. Charlina Hoswells sambo, Brian Meyers, hittade flaggan på sin vind för många år sedan och donerade den till museet.
Nästa bar har en discjockey i svart hatt som sitter i ett hörn och mixtrar med sin keyboard. Bredvid honom rullar en mycket berusad man omkring i sin bristfälligt lappade och lagade rullstol. Hans ben slutar vid knäskålarna. Krigsveteran eller diabetessjuk?
Charlina berättar att en av hennes systerdöttrar är homosexuell och att hon har det jobbigt nu. Att det är som att landet befinner sig i en negativ spiral av hat och våld.
– Jag växte upp i en familj där man respekterade och var vänlig mot människor. Min mamma var från England och jag tror att det påverkade. Andra världskriget ändrade mycket i Europa. Jag förstår inte varför människor är elaka. Vad spelar det för roll vad och vem du är? Vi går nedför en hemsk väg nu och jag begriper mig inte på dem som inte ser det. Det gör mig upprörd och arg. Jag vill göra något åt det men jag vet inte riktigt vad. Jag känner hela tiden att jag inte gör tillräckligt, att jag borde göra mer. Jag frågar mig: handlar det bara om politik eller är det människorna det beror på? Hur ska man göra för att få människor att bry sig mer, se mer, förstå mer?
När Charlina jobbar som mentor ser hon mycket misär. Hon förstår inte hur någon kan säga att alla har samma möjligheter, samma chanser i livet.
– Det är vad jag får höra av bibelbitare jag känner. Men vad vet de? Jag växte upp i kyrkan och jag tyckte om det. Men vår kyrka var metodistisk, den var öppen och liberal. När vi flyttade hit gick vi i kyrkan tills de bytte pastor och han meddelade att vi inte skulle ha att göra med en annan kyrka för att en pastor där var homosexuell, säger hon och berättar att hennes äldsta systers familj förklarar allt med religion och tycker att alla ska respektera Trump för att han är president.
– Hennes dotters man har Medicaid. Hur skulle det gå för dem utan? De använder en massa sociala förmåner men ser det inte. Och så blir de upprörda för att de tycker att vi inte respekterar Trump. Men jag behöver inte respektera honom! Jag respekterar ämbetet men jag respekterar inte honom. Han är hemsk. Han förstör ämbetet. Jag kan inte så mycket om politik men för mig som mor och medborgare så är Trump ingen president. Han är ingen som man kan se upp till. Han har skapat en enda röra av politiken. Men det som bekymrar mig mest är det sociala; skolorna, sjukvården, hur människor behandlas, säger Charlina Hoswell och fortsätter:
– En hel generation formas av Trumps retorik. Jag har två pojkar därhemma. Den ene är 15 år. Han har börjat tro att det är okej att prata om kvinnor och invandrare på det sätt som Trump gör. Han har börjat säga saker som att ”det är fel att göra abort för att det är att döda ett barn” och att ”de där människorna borde åka tillbaka till Mexiko”. Jag försöker förklara för pojkarna att de ska vara vänliga mot alla människor, men det är svårt när vi har den här presidenten som har fått en massa människor att tro att det är okej att bete sig hur som helst.
Vårt sällskap sorlar omkring oss. Plötsligt brakar Dancing Queen loss i högtalarna. Brian Meyers har bett keyboardmannen att spela ABBA.
Trots att hon inte håller tyst om vad hon tycker om Trump och det politiska läget i USA, känner Charlina att hon inte tar diskussionen så mycket som hon vill och tycker att hon borde:
– Du skulle kunna ha hur många konfrontationer som helst varje dag, men vi måste kunna bo kvar här i Ashville. Jag gömmer inte vad jag tänker, men diskussionen kan bli så ensidig. De människor som stöttar Trump har egentligen ingen riktig aning om varför. De svarar: ”För att han ska göra en förändring. Make us great again. Sparka ut människor. Bygga en mur.” Sådant de har hört. De skulle inte ha något annat att säga.
Jag undrar om hon har hopp om framtiden, trots den dystra situationen.
– Det finns alltid hopp. Men just nu känner jag att jag bara vill flytta härifrån. När jag skaffade mitt pass i våras sade kvinnan jag jobbar för att det är bäst att du håller fast i det, du kan komma att behöva det. Så kände hon också. Men jag vill inte springa min väg. Jag är ju patriotisk. Det här är mitt land, säger hon och fortsätter:
– Visst finns det hopp. Jag hoppas bara att allting inte blir fullkomligt förstört innan det blir bättre. Jag är väldigt rädd att så mycket ska gå åt skogen. När folk skriver på Facebook att vi kommer att få ett inbördeskrig på grund av det här, så tänker jag att det faktiskt kan bli så. Mitt hopp är att människor som är ”på Trumps sida” börjar förstå att saker inte är så rosiga som han säger. Så att de kanske ändrar sig.
Hon tycker att det är konstigt att inte fler Trumpväljare har blivit besvikna vid det här laget.
– Jag förstår inte att en enda person fortfarande kan tro på honom. Även om jag hade varit Trumpsupporter i början så hade jag inte kunnat vara det nu. Men du kan inte övertyga de här människorna att sluta gilla honom. De tyckte att hela grejen med att avsluta [migrantprogrammet] DACA var rätt, att skicka tillbaka barn som vuxit upp här till platser de aldrig varit på. Många av Trumps supporters är obildade och oinformerade, min dotters man till exempel. Han blev uppfostrad så och jag vet inte om han kan ändra sig, säger hon och berättar att dottern är en av de omkring 47 miljoner amerikaner som lever på så kallade matkuponger. Kuponger kan laddas ned på ett kort och går till personer vars årsinkomst bedöms vara så låg att de behöver ett tillskott från det offentliga. Att inkomsten är så låg beror oftast inte på att personerna jobbar för lite utan på att lönerna är så oerhört låga.
– Min dotters man äter den maten men är emot socialbidrag. Hans barn har sjukvård via staten men han tycker att Medicaid ska slopas. Han kanske inte förstår hur det hänger ihop förrän det tas ifrån honom. Många härinne i baren har sjukvård via Medicaid. Kommer de fortfarande att stödja Trump om han avskaffar det?
Det börjar bli sent på kvällen och det är dags att gå vidare. Vi ska äta en bit mat på Ashbrook Distillery & Grill. Charlina och Brian känner ägaren. De brukade åka motorcykel tillsammans med honom. Nu har de övergått till att cykla.
Vi reser oss från bordet och går ut bakvägen när vi har sagt hej då till keyboardmannen som lyfte handen till brättet. Det är mörkt på parkeringsplanen mellan husen. Charlina säger att alla presidenter har gjort dåliga saker och att hon som militär stod bakom varje president till en viss gräns:
– Det var min chef och jag var tvungen. Gillade jag Reagan? Gillade jag Busharna? Nej. Men jag respekterade dem som presidenter och som män, även om jag var oenig med dem och protesterade mot en hel del som de gjorde. Den här mannen avskyr jag. Jag skulle aldrig ta värvning under honom. Om jag hade varit kvar i militären nu skulle jag ha varit tvungen att sluta.
Text och foto: Emma Lundström
