Mycket stod på spel när Democratic Socialists of America (DSA) samlades för sitt konvent i Atlanta, Georgia under den första helgen i augusti. Per Davidson var där. Trots ett stundtals stökigt konvent ser han ljust på fram-tiden för USA:s största socialistiska organisation.
Det finns mycket att vara entusiastisk över vad det gäller vänstern i USA; antalet personer som säger sig vara positivt inställda till socialism är rekordhögt (särskilt bland yngre), strejkaktiviteten är den högsta på mycket länge och Bernie Sanders är tvåa i samtliga opinionsundersökningarna i kampen om att bli demokraternas presidentkandidat (i den allra senaste var han bara fyra procent efter ettan Joe Biden). Samtidigt finns det väldigt mycket att vara bekymrad över – bland annat de fruktansvärda förhållandena för migranter vid gränsen och den senaste vågen av masskjutningar med högerextrema motiv. Det kändes således att det var mycket på spel när landets i särklass största socialistiska organisation, Democratic Socialists of America (DSA) samlades för sitt konvent i Atlanta, Georgia under den första helgen i augusti. Syftet var att diskutera förändringar i stadgarna, hålla val till den nationella styrelsen samt att välja politiska prioriteringar för de kommande två åren. I egenskap av DSA-medlem var jag på konventet som en av de lite drygt tusen delegaterna.
Det stod redan på förhand klart att frågan om organisationen skulle bli mycket konfliktfylld. Här finns en tydlig uppdelning mellan två block som både inför och under konventet var mycket välorganiserade och ihopsnackade. Det ena förordar en platt organisation där de olika lokalorganisationerna själva beslutar vad de ska göra, och förfogar över sina egna medel. Det andra blocket vill se mer nationell samordning, och en stark och välfinansierad central ledning. Bakom denna splittring kring centralorganisationens roll finns även en tydlig ideologisk skiljelinje där de som vill rusta ned den nationella organisationen ofta är något mer revolutionära i sin retorik och negativt inställda till valarbete medan de som är positiva till en stark centralorganisation också är positiva till valarbete och har en något mer reformistisk agenda.
Att det skulle bli infekterat stod klart redan under konventets första session där mötesreglerna skulle fastslås. Stundtals var det en orgie i anklagelser mot motståndarsidan om att försöka rigga mötes- och omröstningsreglerna för att tjäna egna syften, och ett fult användande av ordningsfrågor för att argumentera för sin sak (”ordningsfråga – kan någon redogöra för de mycket negativa konsekvenserna det kommer få ifall vi röstar igenom den här resolutionen”). Båda sidor anklagade också varandra för att medvetet dra ut på tiden och för att försöka ändra på ordningen på de olika punkterna så att vissa frågor inte skulle hinnas med att diskuteras under tidsramen för konventet. Oavsett om det var medvetet eller inte så drog detta ut på tiden enormt mycket och i princip hela första dagen av konventet ägnades åt att diskutera regler för hur mötet skulle bedrivas istället för att prata politik.
Den stora kontroversiella frågan var en resolution om att den nationella organisationen skulle börja betala ut 100 dollar i månaden till varje lokalorganisation, vilket skulle lämna den nationella organisationen med väldigt lite resurser kvar. Ja-sidan menade att detta var ett sätt att stärka de mindre lokalorganisationerna medan Nej-sidan menade att denna omtanke var fejkad, och att det istället var ett fult sätt att försöka ruinera den nationella organisationen och därmed gör den maktlös. Denna resolution, och många andra som syftade till att omfördela makt och resurser från den nationella organisationen till de lokala röstades kontinuerligt ned med cirka 100 rösters övervikt för Nej-sidan. Detta gällde även valet av den nya nationella ledningen där det kommer att finnas en tydlig majoritet av kandidater som stödjer en stark central organisation.
Anklagelserna om dolda intentioner (och påföljande motanklagelser om felaktig ryktesspridning om sådana) spred sig ibland även till andra resolutioner som inte synbart hade med centraliseringsfrågan att göra. Dessa anklagelser blev nog extra intensiva eftersom delegaterna generellt var väldigt unga och därmed också väldigt uppkopplade, vilket ledde till att det kontinuerligt skrevs på Twitter och i diverse gruppchattar om vad som var det ”egentliga” syftet med olika resolutioner. Detta ökade polariseringen, misstron och utsträckningen i vilken de två blocken ofta talade förbi varandra. Det är svårt att ha ett bra samtal när man misstänker att motståndarsidan egentligen menar något annat med det de säger.
När det väl var dags att diskutera politiska ställningstaganden och prioriteringar blev samtalsnivån snabbt betydligt bättre. Detta hängde troligtvis också samman med att formerna för mötet började sätta sig hos delegaterna. En viktig sak att påpeka med DSA är att det inte finns någon partipiska, utan alla individuella medlemmar och de olika lokalorganisationerna är i stor utsträckning fria att ägna sig åt vad de vill. När det kom till att anta olika prioriteringar så handlade det mest om vad den nationella organisationens gemensamma finansiella resurser ska användas till, och om vilka frågor som den anställda personalen ska ägna sig åt.
En intressant detalj i de olika föreslagna resolutionerna var att man var tvungen att specificera hur mycket pengar ens förslag skulle kosta. Tanken med detta tycker jag är väldigt god eftersom det tvingar en att sålla lite och man kan inte tycka att precis varenda fråga är jätteviktig. Dock ställdes de olika resolutionerna om prioriteringar aldrig emot varandra utan om de allokerade pengarna överstiger budgeten så är det upp till den nationella styrelsen att besluta om vilka av de framröstade prioriteringarna som faktiskt kommer att genomföras. En nackdel med detta system är däremot att det blir till att två olika viktiga beslut (om vi ska göra något och hur mycket ska det kosta) klumpas ihop till ett, vilket innebär att en viktig prioritering kan röstas ned helt ifall motionärerna råkat bre på lite för mycket när det kommer till hur mycket den ska kosta. Ett exempel på detta var en motion om att allokera pengar till att göra möten mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar – till en kostnad av hela åtta procent av organisationens totala budget, vilket helt enkelt ansågs vara lite för mycket. Det resulterade dock i en olycklig debatt där Ja-sidan pratade om vikten av att vara inkluderande medan Nej-sidan pratade ekonomi medan jag inte tror att någon på konventet hade något emot resolutionen i sak.
Några saker som enligt en online-omröstning som ägt rum innan konventet ansågs vara okontroversiella röstades igenom direkt utan debatt. Här fanns bland annat uttalanden om att verka för att förstatliga fossilindustrin, stöd för öppna gränser, aborträtt och avkriminaliserandet av sexarbete (här går man betydligt längre än den nordiska modellen och vill även legalisera sexköp, vilket ur mitt svenska perspektiv ansågs förvånande okontroversiellt). Andra saker som röstades igenom var stöd för Green New Deal, fortsatt fokus på Medicare for all, starkare engagemang i hyresgästorganisering och bostadspolitik, utbyggnad av gemensamt finansierad förskola samt en satsning på omfattande kriminalpolitiska reformer. Flera fackliga resolutioner antogs, med ett tydligt fokus på att engagera fackliga aktivister på gräsrotsnivå och att inte beblanda sig alltför mycket med de fackliga byråkratierna. I detta ingår även att försiktigt uppmana DSA-medlemmar till att ta jobb inom yrken där de kan bedriva meningsfullt fackligt arbete, och att i viss utsträckning göra DSA till den huvudsakliga plattformen för organisering på arbetsplatser där etablerade fackföreningar saknas.
En kontroversiell resolution, som antogs med knapp marginal i en av konventets jämnaste omröstningar, var att DSA ska upprätta en nationell arbetsgrupp för kamp mot högerextrema organisationer, och upprätta samarbeten med andra grupper som utför liknande arbete. Detta blev en väldigt dålig diskussion som handlade mer om hur pass allvarligt hotet från fascisterna är snarare än om det problematiska med att samarbeta med icke-demokratiska och ofta våldsromantiserande grupper som ibland väljer sina måltavlor på ett högst godtyckligt sätt. En person som jag tyckte uttryckte sig väldigt bra om detta sa att det var ett utslag av vad han kallade ”resolutionary socialism” där det viktigaste är att tycka rätt saker och stå på rätt sida av historien, snarare än att analysera vad som är rätt taktik.
Vad gäller Bernie Sanders så fastslogs den tidigare kursen med att bedriva en oberoende kampanj för honom som ska användas som en plattform för att prata om alla våra frågor, inte bara de som Bernie-kampanjen själva driver. Vidare fattades det beslut om att ställa krav på Bernie om att ta ställning för en tydligare anti-imperialistisk utrikespolitik med tillbakadragande av allt stöd till regimer som Saudiarabien, Israel och Brasilien. Det beslutades även att DSA inte kommer att stödja någon annan presidentkandidat (läs: Elizabeth Warren) ifall Bernie inte skulle gå segrande ur primärvalen. Detta var väldigt omdiskuterat och motståndarna till resolutionen menade att det finns ett behov av att bilda en enhetsfront för att till varje pris se till att Trump blir bortröstad. Många menade dock att många medlemmar kommer att engagera sig i till exempel en Warren-kampanj som individer, men att det inte är något vi behöver göra som organisation.
En resolution handlade om att införa ett nationellt ”litmustest” av kandidater där man för att få den nationella organisationens stöd tydligt måste stämma in på en lång kravlista där det bland annat ingår att definiera sig som anti-imperialist. Detta ifrågasattes kraftigt, framförallt av delegater från södern som menade att det i så fall för deras del helt enkelt inte skulle finnas så många kandidater att stödja i kampen mot Republikanerna kvar. Det beslutades också att intentionen på sikt ska vara att bilda ett eget parti och därmed inte längre behöva ställa upp med kandidater via Demokraterna. Vad ”på sikt” betyder konkretiserades dock inte det minsta, och detta ska nog mer ses som en principiell intention snarare än något som kommer bli aktuellt under de närmaste åren.
En sak som flitigt diskuterats är allmänhetens syn på konventet. Fox News och andra gaphalsar på högerkanten var inte sena med att utmåla konventet som en freak show som mest handlade om debatter om vilka pronomen man skulle få använda. Värre är att även vissa så kallade vänsterdebattörer hängde på. Till exempel satt Angela Nagle (som skrivit om de här ämnena i den i min mening utmärkta boken Kill all Normies) i just Fox News och raljerade över hur detta bevisar att vänstern gjort sig själv irrelevant. Det är såklart väldigt tråkigt att vissa vänsterskribenter i sin iver att få publicitet gör gemensam sak med högern. Vi ska såklart inte bekymra oss om vad Fox News tycker, och det ska poängteras att dessa saker verkligen inte var representativa för konventet som helhet. Totalt upptog de säkert mindre än en procent av den totala tiden. En sak som jag vill skjuta ned direkt är uppmärksamheten som förbudet mot att applådera har fått, där vi istället använt teckenspråksapplåder (något som verkligen borde vara helt okontroversiellt eftersom applåder antingen avbryter talarna eller gör det svårt att höra vad de säger).
Men vi bör faktiskt också beakta att det inte bara är i högermedia som detta diskuterats utan det verkar även ha blivit en stor snackis i sociala medier, även bland folk som verkar ha rätt schyssta värderingar. Och vi ska såklart vara inkluderande, men jag tror även att vi skulle tjäna på att ha en diskussion om hur formerna för detta ska se ut. För det ska erkännas att det blev snudd på dråpligt ibland, som när det diskuterades ifall ordet ”guys” var tillräckligt könsneutralt eller när någon påpekade hur det var orättvist att personer med osynliga funktionsnedsättningar skulle behöva tvingas säga till för att få dessa uppmärksammade för att kunna lyftas före i talarkön. Eller när någon påpekade att det var olämpligt att en man yrkade på streck i debatten när vi pratade om ett ämne som framförallt angår kvinnor (eventuellt en rimlig åsikt även om jag själv inte håller med, men inte en regel som någon kan tillåtas införa bara sådär från ingenstans mitt under pågående debatt). Det kan inte heller vara så att den som skriker högst på konventsgolvet automatiskt får sin vilja igenom.
Och även om jag förstår hur extremt problematiskt och osympatiskt det låter att ens säga att intentioner att vara inkluderande ibland kan gå för långt, så tror jag att vänstern i allmänhet skulle tjäna på att se till att på förhand ta fram inkluderande mötesregler (givetvis i samråd med personer som av olika skäl behöver särskilda anpassningar av mötet för att kunna delta) och sedan strikt följa dessa så att dessa inte hela tiden är öppna för förhandling.
Här måste vi också tydligare kommunicera varför dessa saker görs så att de ter sig mindre märkliga för personer som är nya för den här typen av resonemang. Det skulle faktiskt också vara bra att åtminstone erkänna att det ibland finns en trade-off mellan inkluderande och att kunna bedriva effektiva möten och vilka signaler man skickar ut till personer som kanske är nyfikna på socialism men som tycker att den här typen av diskussioner ter sig underliga. Som Adam Proctor (som driver podcasten Dead Pundits Society) skrev på Twitter är det kanske inte heller rimligt att en person med sensorisk överkänslighet förväntar sig att ett konferensrum med över 1000 personer i ska kunna vara helt tyst, utan det vore kanske bättre om en sådan person har möjlighet att delta i mötet via videolänk från ett anslutande rum.
Jag säger inte att jag vet var någonstans en gräns av den här typen ska gå, men det vore bra om vi kunde erkänna att det säkerligen finns en, och öppna upp för vad som säkert kommer bli svåra men meningsfulla diskussioner istället för att sopa dem under mattan.
Jag tror att de flesta beslut som fattades under konventet är bra för organisationen, framförallt att ha en resursstark central organisation och det tydliga fackliga fokuset. Även i den nya nationella ledningen finns en klar majoritet för detta även om andra åsikter också finns representerade, vilket förhoppningsvis innebär att inga grupper kommer att känna sig helt exkluderade framöver. Men det är såklart ett varningstecken värt att ta på allvar att en sådan oresonlig och tydlig splittring rådde i vissa frågor. Jag anser ändå att DSAs utveckling är mycket lovande, både sett till den snabba medlemstillväxten men också för att man visat att man kan få saker uträttade och vinna konkreta segrar.
Vidare innebär Bernie Sanders kampanj en nästan unik möjlighet. Vi har här något så pass ovanligt som en mycket populär presidentkandidat som inte bara definierar sig som demokratisk socialist utan som dess-utom betonar att det för att hans föreslagna reformer ska bli verklighet kommer att krävas massmobilisering underifrån mot de intressen som vill bevara status quo. Jag tror att DSA med sin nyligen fastslagna kurs har goda möjligheter att bli en av de absolut viktigaste krafterna i en sådan rörelse. Trots ett stundtals stormigt konvent finns det väldigt många skäl att se ljust på framtiden.
Per Davidson
TRE RÖSTER FRÅN KONVENTET
Kristian Hernandez, Dallas.
Nyinvald medlem i DSAs nationella styrelse
Vad tar du framförallt med dig från konventet?
– Att så många personer som vill ha en bättre värld och som tror på samma sak kom samman för att diskutera hur vi når dit. Och att demokrati kan vara rörigt men att vi ändå fick det att fungera.
Vad var det bästa respektive det sämsta med konventet?
– Det bästa för min del var att höra alla internationella gäster. Det är viktigt att vi knyter an till arbetare och antikapitalister från hela världen. Det var väldigt inspirerande. Det sämsta var att vi hade alldeles för lite tid för allt viktigt vi hade att diskutera.
Fanns det några beslut som fattades som du tycker är extra viktiga?
– Att vi princip enhälligt röstade igenom att jobba för Green New Deal. Klimatet är den stora ödesfrågan. I övrigt har jag svårt att välja ut något särskilt, det var bra att träffas och spetsa våra argument och åsikter genom att få diskutera dem.
Vad ser du som din främsta uppgift i den nationella ledningsgruppen?
– Mitt främsta fokus är och kommer att vara frågor som har att göra med migration. Jag kommer framförallt att ägna mig åt att stärka vårt arbete kring det, och försöka förena det vi gör med andra aktivister från olika minoritetsgrupper.
Vad säger du om det som det varit mycket prat om, bland annat på Fox News, att vårt möte slutade i kaos eftersom olika grupper krävde specialhänsyn för alla möjliga saker?
– Jag tror att det där blir en grej för att folk är rädda för oss. De fokuserar på hur vi gör saker istället för på vad vi gör. Vi måste alltid prioritera att folk känner sig trygga och inkluderade på våra möten, för mig är det inga konstigheter.
*
Megan Svoboda, Oakland.
Nyvald medlem av DSAs nationella styrelse
Vad tar du framförallt med dig från konventet?
– Hängivenheten, att så många samlades för att ha en seriös diskussion om hur DSA ska se ut och vad vi ska göra.
Vad var det sämsta respektive det bästa med konventet?
– Jag kan inte direkt säga att något var dåligt, visst kan det alltid bli lite rörigt när så många personer ska diskutera saker, men vi är en organisation som växer och lär oss. Det bästa var som sagt att se så många människor samlas, och hur hoppingivande det borde vara för oss alla vad det gäller den socialistiska rörelsens framtid.
Fanns det några beslut som fattades som du tycker är extra viktiga?
– Utöver a Green New Deal så tyckte jag att det var viktigt att vi beslutade att göra det här valet till ett klasskampsval. Och att vi efter en lång och bra debatt med ett stort stöd beslutade oss för att inte stödja någon annan kandidat än Bernie om något nu skulle hända och han inte skulle vinna primärvalen. Det finns ingen anledning för oss att svepas upp bland de progressiva delarna av demokraterna som inte är socialister. Vi ska absolut bedriva en kampanj för att rösta bort Trump även om Bernie inte blir demokraternas kandidat, men den kampanjen behöver inte innefatta att vi ger vårt stöd till någon annan kandidat. Jag är även nöjd med att vi tydligt fastslog att det fackliga arbetet ska prioriteras, och att vi ska kämpa för att organisera arbetare som i nuläget inte är organiserade.
Vad ser du som din främsta uppgift i den nationella styrelsen?
– Att arbeta med Medicare for all och med Bernie-kampanjen. Samt att bygga upp en nationell infrastruktur för att ge stöd åt våra lokalorganisationer så att de kan engagera sig i våra nationella kampanjer.
Vad händer med DSA nu? Vad kommer att förändras i och med konventet?
– Jag tycker att konventet gett en tydlig bekräftelse för det vi håller på med, och hjälpt oss att tydligare definiera oss i det politiska landskapet. Jag hoppas att vi kan ägna oss mer åt att få socialister valda till nationella parlamentariska församlingar, framförallt kongressen. Och så återigen det utökade fokuset på det fackliga – i slutändan är det bara arbetarrörelsen som kan konfrontera kapitalet. Och så arbetet med Green New Deal förstås.
Vad säger du om det som det varit mycket prat om, bland annat på Fox News, att vårt möte slutade i kaos eftersom olika grupper krävde specialhänsyn för alla möjliga saker?
– Jag är inte så intresserad av att kommentera det. Fox News och liknande grupper kommer alltid att ge sig på oss oavsett vad vi gör. Jag är stolt över organisationen vi bygger och att vi försöker skapa ett utrymme där alla känner sig inkluderade.
*
Micah Uetricht, Chicago.
Redaktör för tidskriften Jacobin och författare till boken Strike for America. Arbetar för närvarande på en bok om Bernie Sanders och den socialistiska rörelsen.
Vad tar du huvudsakligen med dig från konventet?
– DSA återföddes så sent som 2016. Medlemmarna har generellt inte så mycket erfarenhet av vare sig politik eller socialism och är ofta väldigt unga – en av våra internationella gäster sade till exempel att det snarare såg ut som en kongress för ett ungdomsförbund. Men fantastiskt nog så har dessa unga och oerfarna socialister lyft sig med den utmaning som den rådande politiska situationen innebär. Framtiden ser ljus ut för DSA.
Vad var det bästa respektive det sämsta med konventet?
– Det var många konflikter kring mötesproceduren. Det blev jag stundtals tokig på. Men det blev bättre med tiden. Nästan allting annat med konventet var fantastiskt. Vi diskuterade och antog flera starka fackliga resolutioner, vi antog en klasskampsfokuserad valstrategi och sade att vi vägrar stödja någon annan presidentkandidat än Bernie Sanders. Det visar att vi inte är redo att kompromissa med våra socialistiska krav på våra kandidater. Viktigast av allt var att våra medlemmar kom samman och lärde sig att jobba gemensamt över gränserna mellan de olika politiska grupperingarna för att bygga ett starkt DSA.
Vilka var de viktigaste besluten som fattades på konventet?
– Det absolut viktigaste var ett tydligt och upprepat stöd för en stark och välfinansierad nationell organisation. Det anarkistiska inflytandet, som har dominerat vänstern i USA i många år, kan på många sätt ses också i DSA, och vi såg flera förslag om en platt organisation som i stor utsträckning skulle ha skurit ner på den nationella organisationens resurser. Men delegaterna röstade gång på gång nej till de förslagen och gav ett tydligt mandat för en stark nationell organisation. Hur vi ska förhålla oss till Demokraterna är en nyckelfråga för den amerikanska vänstern. Vi har beslutat oss för att stödja oberoende socialistiska kandidater som (oftast) ställer upp via Demokraternas listor. Vi kan tyvärr inte undvika Demokraterna, men vi inser också att det är ett parti som i det långa loppet utgör ett hinder för att bedriva socialistisk politik i arbetarklassens intresse. Och vi gav ju redan före konventet vårt stöd till Bernie Sanders. Hans kampanj kommer bli det huvudsakliga fokuset för många DSA-medlemmar under det kommande året.
Vad händer härnäst? Vart tar DSA vägen härifrån?
– Vi beslutade att lägga mer resurser på det fackliga arbetet. Vi har redan uppnått stora saker i vårt fackliga arbete, som solidaritetskampanjen för lärarstrejken i Oakland och organiseringen av arbetarna på Anchor Steam-bryggeriet i San Francisco. De kampanjerna uppstod organiskt, utan särskilt mycket resurser från den nationella DSA-organisationen, tänk vad vi kommer att kunna åstadkomma med resurser! Valarbete kommer att bli viktigt. Det är genom det arbetet som de flesta av våra medlemmar har hittat till oss. Ifall vi under de närmaste två åren kan driva kampanjer för fler ”class-struggle candidates”, och vinna, så tror jag att vårt medlemstal kan explodera. Under konventet träffade jag många som ställer upp som kandidater i olika val – och de gick med i DSA inte bara för att de är ideologiskt övertygade socialister, utan även för att de ser DSA som en organisation som är seriösa med sitt organiserande och som kan leverera valsegrar. Det är en ny utveckling för den amerikanska vänstern!
Vad tänker du om att resolutionen om att etablera en antifascistisk arbetsgrupp röstades igenom?
– Jag förstår varför många röstade ja till den. Den fascistiska rörelsen växer i USA, och i resten av världen. Jag är däremot inte säker på att den här resolutionen är det bästa sättet att bekämpa den. Vi ska absolut organisera massdemonstrationer mot fascismen, som socialister och andra också har gjort i städer som Boston och Washington. Men jag tycker inte att våra medlemmar ska börja maskera sig och ägna sig åt gatustrider med fascister i DSAs namn. Det kommer att göra oss till en måltavla för våldsamma fascister, och även för Trump-regeringen. Den här resolutionen säger inte heller att det är det vi ska göra, så vi får se hur organisationen tillämpar den. Alla i DSA är givetvis hängivna antifascister – det var därför vi gick med.
Vad säger du om det som det varit mycket prat om, bland annat på Fox News, att vårt möte slutade i kaos eftersom olika grupper krävde specialhänsyn för alla möjliga saker?
– Inget kaos utbröt någonsin under konventet, och det vet Fox News om. Men de ser en växande socialistisk rörelse, och det här var sättet de valde att attackera oss på. Vi ägnade tre hela dagar åt debatter och omröstningar. Fox spelade upp samma korta klipp om och om igen – av en situation som jag annars inte ens hade kommit ihåg! De här attackerna kommer för att den amerikanska högern är rädda för DSA. Och det har de all anledning att vara.
Per Davidson