Dave Chappelle och Jon Stewart. Pressfoto
Donald Trump domderar i USA och bisarra utspel är vardag snarare än undantag. I Sverige har vi ännu inte fått ihop någon regering och högerspöken som Rebecca Weidmo Uvell slår knut på sig själva när de skäller Liberalerna och Centerpartiet för socialister, för att partierna vägrar sitta i en regering stödd av SD. Det är mörka tider. Trista tider. Ibland hopplösa tider. I sådana här tider behövs det humor. Därför var det i princip fullsatt när två av den amerikanska humorvärldens storheter i söndags kväll stod på Globens stora scen och fick folk att skratta åt eländet med sin mörka komik.
Dave Chappelle är älskad av många för The Chappelle’s Show. Jon Stewart ledde under många år det hyllade satiriska nyhetsprogrammet The Daily Show. Men innan dessa giganter kliver på den lite väl stora scenen, får vi en dos av Mohammed ”Mo” Amer, amerikansk komiker med palestinskt ursprung, född i Kuwait. Han har många humoristiska poänger kring att vara muslim i Texas, att höra hemma överallt och ingenstans och att försöka få amerikanskt medborgarskap med ett namn som hans. När Mo Amers familj flydde från Kuwait, under Gulfkriget 1990, bosatte de sig i Houston, Texas. Den blivande komikern var nio år och sattes i en engelskaklass för nybörjare där alla var latinamerikaner. Han var den enda som pratade engelska och det slutade med att han lärde sig spanska. Familjen flyttade in i ett område mitt emellan två rivaliserande gäng, det ena latinamerikanskt, det andra afroamerikanskt. Båda gängen muckade med honom när han gick hem från skolan. Latinamerikanerna för att de trodde att han var en latino som ignorerade dem. Afroamerikanerna för att de trodde att han var latino.
När Jon Stewart kliver fram till scenkanten och griper mikrofonen är publiken beredd på sylvass politisk satir, något Stewart är mästare i. Den här gången har han dock anpassat sig till ståuppformatet och är en aning matt i glansen. Höjdpunkter är bland annat berättelsen om Twitterbråket som Donald Trump försökte starta med honom 2013.
Trump inledde bråket med att skriva: “Jag lovar att jag är mycket smartare än du, att jag är mycket smartare än Jonathan Leibowitz, jag menar Jon Stewart, som förresten är väldigt överskattad.” Trump skrev också att Jon Stewart borde vara ”stolt över sitt ursprung”. Stewart, som inte hade något Twitterkonto, uppfattade det som att Trump ville att världen skulle veta att han var jude, något som han själv tänkte att alla som ser honom förstår med en gång.
Efter flera veckors fortsatta påhopp blev Jon Stewart irriterad och använde sig av The Daily Shows Twitterkonto. Han skrev: ”Många människor vet inte om det, men Donald Trumps riktiga namn är Fuckface Von Clownstick.” Han skrev också att han önskade att Trump skulle omfamna Von Clownstick-ursprunget. Det fick naturligtvis Trump att gå i taket. Det hela slutade med att USA:s då framtida president mitt i natten twittrade ”Lille Jon Stewart är en pussy, och skulle vara hopplös i en debatt med mig”.
Vapenlagarna i USA är ett annat hett ämne för Stewart. Han berättar om hur han, för att testa systemet, försökte sig på att skaffa ett AR-15, ett halvautomatiskt gevär. Han fick skriva en tolvsidig uppsats om vad han skulle ha det till, skaffa referenser och öppna dörren för hembesök. Men det var nu inte för geväret, det var för att han skulle adoptera en katt. Geväret fick han direkt över disken.
Dave Chappelles kedjerökande uppenbarelse äger scenen. Hans svartsynta, surrealistiska humor och inåtvända fniss fyller den enorma lokalen. Trump och vapen är i fokus även för honom. Liksom den allestädes närvarande rasismen i USA. Chappelle bor i Yellow Springs, Ohio. I det så kallade Rostbältet där många väljare röstade på Trump. Även om Chappelle skämtar om heroinets utbredning bland vita i de här områdena och beskriver hur han beväpnat sig för att hantera heroinister som hänger på hans gård och bryter sig in i hans hus, ser han också det större sammanhanget och kopplar ihop det med crackepidemin bland svarta på 80- och 90-talen.
På slutet öppnar komikerna upp för frågor från publiken. Som allra mest brännande blir det när Chappelle får en fråga om Kanye West. West är Dave Chappelles gamla kompis och frågeställaren undrar hur han ser på Wests oförblommerade hyllande av Trump. Trots att frågestunden mest har varit både flamsig och tramsig, blir Dave Chappelle allvarlig och tar sig tid att svara på frågan seriöst. Han gör det genom att berätta en anekdot om den amerikanske tungviktsboxaren Jack Johnson, som under Jim Crow-erans raslagar lyckades bli den förste afroamerikanske världsmästaren i tungviktsboxning i början av 1900-talet. 1910 besegrade Johnson den tidigare världsmästaren James J. Jeffries i vad som kom att kallas århundradets match. Boxaren blev en världskändis. Men han vägrade att boxas mot afroamerikaner. Som Dave Chappelle säger: “Hans frihetskamp gällde endast honom själv.” Det var bara det att matchen mot Jeffries blev startskottet för raskravaller över hela USA. Vita amerikaner kände sig förödmjukade av Johnsons seger.
Dave Chappelle menar att Johnsons val att bara frigöra sig själv inte var fel, men inte heller rätt. På samma sätt är det med Kanye West, tycker han. Varför ska en enskild musiker behöva ta ansvar för ett system som andra har skapat, bara för att han är afroamerikan och känd? Å andra sidan: har vi inte alla ett ansvar? Även Kanye West. Dave Chappelle verkar luta åt det sistnämnda.
Emma Lundström
