Det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara just nu än i Columbus, Ohio. Bland våra vänner som kämpar för att förändra det politiska landskapet i USA.
En svettig dag i början av augusti förra året sprang min partner förbi några människor som ritade med kritor på gångvägen vid Goodale Park i centrala Columbus. På cementen stod det: Bernie Sanders for president 2016. Han stannade för en pratstund. Sedan följde en fantastisk höst av samtal och politiska manifestationer. En höst jag aldrig kommer att glömma.
Att få vara med om hur en gräsrotsrörelse samlar krafterna, får luft under vingarna och tar sats är något alla borde få uppleva. Jag har fått vara med om det två gånger. Motståndsrörelsen mot gruvboomen i Sverige och rörelsen kring Bernie Sanders i USA. Så lika i att de består både av människor som har kämpat politiskt i hela sina liv och människor som har politiserats av just de omständigheter som de båda rörelserna kämpar för eller emot. Människor som har fått nog av situationen och är beredda att arbeta hårt och länge för att förändra den.
När jag skriver den här texten är det bara en dag kvar tills det är dags för primärval i Ohio och jag är så nervös att jag knappt kan skriva. Men bara det att jag får sitta här och vara nervös inför resultatet imorgon är otroligt. Vem trodde det i augusti, utom de mest hoppfulla Berniesupportrarna? Vem trodde att det skulle gå så långt som till Ohio? Att Bernie Sanders gräsrotskampanj skulle hålla hela vägen hit, och mer därtill? Vem trodde att Michigan skulle bli en seger när alla opinionsundersökningar pekade på motsatsen? Vem trodde att folkets röster i de sociala medierna skulle kunna överrösta de traditionella mediernas öronbedövande Clintonkampanj och nå ut med budskapet att det för en gångs skull finns en presidentkandidat som inte är köpt och som har varit och är konstant i sin politiska övertygelse.
Vi trodde det. Vi som satt där på mötena på Kafé Kerouac och svettades och diskuterade metoder för att nå ut till så många människor som möjligt. Vi som krävde fler tv-debatter för Demokraternas presidentkandidater när Hillary Clinton besökte Ohio i september. Vi som frågades ut av en reporter från Washington Post om varför vi, som feminister, inte stödde Hillary Clinton, och gav svar på tal. Vi som knackade dörr för att göra väljarna medvetna om att det fanns ett val att göra och att Bernie Sanders är mer än valbar. Vi som ropade i megafonen: Ni har miljardärerna, vi har Bernie! Vi som samåkte till Cleveland för att kunna delta i det första Bernie Sanders-mötet där Ohiodemokraten Nina Turner eldade upp stämningen till ett lyckorus av hoppfullhet. Vi som ritade på trottoarerna och fick glada tillrop. Vi som bar Bernieknappar och svarade på alla frågor och stod upp för att vi trodde på Bernie Sanders potential som president. Vi som hela tiden samtalade om nästa steg, och nästa. Vi som blev fler och fler. Vi som är rörelsen.
Jag kommer aldrig att glömma alla dessa politiska samtal och all denna okuvliga tilltro till folkets kraft. Och jag kommer alltid att koppla ihop rörelsen för Bernie Sanders med den mullrande åskan och det befriande regnet som infinner sig på kvällen efter en klibbig och kvalmigt het augustidag. Precis så som det var den första gången jag träffade Central Ohio Grassroots for Bernie Sanders och pratade i timmar om behovet av politisk förändring i USA.
När jag blundar ser jag Brian tala om stadigt försämrade arbetsförhållanden medan dropparna slår allt hårdare mot taket på den lilla farstubron på en bakgata i Victorian Village. Jag ser Hayley med volontärlapp i ett snöre om halsen organisera med sittplatser under stormötet i Cleveland. Entusiastiske Mike – med den lilla hunden och den höga hatten med stjärnbaneret – sälja sina egendesignade Bernietröjor. Irina be om ett glas vatten när vi har knackat dörr i flera timmar i trettionio graders hetta i Clintonville. Redditsamordnaren Alex S berätta om sitt arbete på nätet i skymningen utanför Kafé Kerouac. Troy med megafonen i högsta hugg. Bianca och Alex D med en Bernieskylt mitt i den stora parken på Ohio State University, pratande med alla som är intresserade. Kyle svara på frågor om socialism. Sarah Z med otrolig skärpa förklara varför hon anser att Bernie Sanders politik är betydligt mer feministisk än Hillary Clintons. Adam i det bakre rummet på Dempseys bar, fokuserad på hur uppgifter om sympatisörer från dörrknackningen ska läggas in i Excel.
Nu kan ingen längre ignorera kraften i rörelsen kring Bernie Sanders. Våra vänner i Columbus som har arbetat så intensivt och så innerligt för att få möjlighet att rösta på senatorn från Vermont kunde i söndags gå och lyssna på honom på plats i delstatshuvudstaden. Många av dem valde istället att vara ute och knacka dörr för honom, eller att sitta och ringa väljare för honom. Michigan klarade det. Och Michigan är Ohios absoluta rival i amerikansk fotboll. Det är en hedersfråga. Om vi ska se skämtsamt på det hela.
Men det är ju också på största allvar. Våra vänner vet att det handlar om USA:s framtid. Och därmed världens. De kommer att jobba in i det sista. Därefter fortsätter rörelsen, oavsett hur det går i valet.
Text och foto:
Emma Lundström
Tidigare i Internationalen:
Sanders seger i Michigan kan spegla resten av valet
Folket eller eliten – spänningen stiger i det amerikanska primärvalet
Jordskredsseger för Bernie Sanders
Så mycket mer än en våt dröm för “skäggradikaler”
Sverige måste vara bättre än så här
En demokratisk debatt värd namnet
