Jag och min mor far ut till Sundbyberg. Det sker ibland. Med några års mellanrum. Varje gång kan vi konstatera att det fattas ännu en bit.
Det är inte mycket kvar av hennes gamla Sumpan. Arbetarstaden där hon hade sina första år. Staden som var fabriker och ölcaféer och mjölkbutiker och en stolthet över hyreshusets bakgård med egen sandlåda. Hyreshuset där alla var arbetare. Där portvaktmästaren var kommunist och tog med jäntan på travet. Den vänligaste människan i världen.
Nu byggs det nya bostäder för människor med kapital i de gamla arbetar- och fabriksområdena. Människor som vill ha en trygg oas mitt i centrum. Privat, mitt i det offentliga. Nära till allt, men ändå avskilt från vanligt folk.
Andra människor sörjer att Åhlénshuset har rivits. Att gamla folkskolan blivit lyxbostäder. Att staden förvandlats till en annan. En snobbig förort till Stockholm.
Men vi har inte farit ut till Sumpan för att sörja. Vi ska se om plaskdammen i Marabouparken finns kvar. Den som min mor lärde sig att simma i, medan kvinnor i vita rockar strosade omkring i den lummiga parken.
Eftersom min mor berättade om plaskdammen när jag var liten, trodde jag ganska länge att hon lärde sig simma i choklad. Det var naturligt. En plaskdamm i Marabouparken. Den måste innehålla choklad. Trögsimmat förstås, men ändå härligt på något sätt.
Det var naturligtvis lite av en besvikelse när insikten kom att det bara varit vanligt, hederligt vatten i dammen. Ännu en av barndomens fantastiska verklighetsuppfattningar i kras. En liten skärva magi borta.
Skymning ligger som en förnimmelse omkring oss när vi kliver in i parken. Det lyser i byggnaden som numera är konsthall. De höga träden står tysta och väntar på natten. Ännu har inte alla löv fallit.
Vi följer gången nedöver planen och där är den. Plaskdammen. Så grund och alldaglig. Den har renoverats. Fått ett nytt golv. Omklädningshytten är densamma som på 50-talet. Tiden har gått och är ändå densamma. Träden har sett min mor leka i vattnet bland andra barn. Har sett min unga, vackra mormor sträcka ut sig på en filt. Sett hennes svarta hår gnistra i solen.
Vi står och tar in det en stund. Alltihop. Sedan går vi runt och talar med träden. Tittar på de många statyerna. I en gammal träkiosk sitter konst av Helga Henschen. Den upproriska Rebella.
Upp mot husen till står bänkarna kvar längs muren. Vi tänker på kvinnorna i vita rockar som tog rökpaus här. På den tiden det inte var farligt att röka. På den tiden folk tog rast utomhus.
Lamporna längst de stenbelagda gångstigarna tänds. Den blå skymningstimmen har anlänt.
Kvinnan uppe i konsthallens butik berättar att många av kvinnorna i vita rockar var från Norrland och Finland.
Männen jobbade ofta på cylinderfabriken. Kvinnorna på Marabou.
Men i just det här huset, det närmast plaskdammen, höll chokladforskarna till. Här skedde testerna. Experimenten. Jag kan inte låta bli att undra hur det kan ha doftat.
Ett chokladlaboratorium. Svårt att inte tänka på Willy Wonka i Kalle och Chokladfabriken.
Vi undrar hur det kommer sig att det blev en konstpark vid Marabou. Var det för arbetarna? Kvinnan i butiken berättar. I begynnelsen var Norge.
Det norska chokladföretaget Freja ville expandera till Sverige och skickade sin konstintresserade son till Sundbyberg där det fanns billig mark att köpa och exploatera. Sedan behövdes det bara ett namn.
Maraboustorken hade varit Frejas symbol ända sedan en tävling om bästa chokladask. En man gjorde en stork och vann.
– Eftersom Freja var upptaget fick det svenska företaget heta Marabou. Man tyckte väl att det var exotiskt. Men om man hade vetat hurdan Maraboustorken är tror jag att man hade tänkt om. Det är ingen särskilt trevlig fågel, säger kvinnan i butiken och förklarar sedan att konstparken var en del av den där sortens helhetliga tanke som ibland fanns förr. Den paternalistiska. När fabrikören var en slags fadersfigur och ”tog hand” om sina arbetare. Månade om deras rekreation.
Fabrikören i det här fallet gillade konst. Så konst fick det bli.
Det har varit en utställning av Helga Henschens affischer på konsthallen. Hon skulle ju ha fyllt hundra år och hon bodde sina sista 25 år i Sumpan. Kvinnan i butiken skyndar sig att tillägga att det pågår en jubileumsutställning på Thielska på Djurgården när vi ser lite molokna ut.
Sedan stänger konsthallen och vi går längs Järnvägsgatan in mot centrum. Stannar till och tittar genom glaset in i trappuppgången på nummer 54.
Den gamla porten är utbytt. Det är flera år sedan. Den nya är trist. Men hissen var densamma sist vi tog oss in och for upp för att titta på utsikten från mattpiskarbalkongen där de stod och tittade på Sputnik en kväll för länge sedan.
Vi går förbi Lelles sportbutik. Den finns inte mer. Inte heller fruktaffären bortåt gatan.
I Tornparken har det blivit lyxrestaurang i det gamla vattentornet. När vi står på klipporna och ser ut över staden tänker jag på en liten flicka på skidor. Med röda kinder. På 50-tal och en mormor i päls, med skinande ögon. Så mycket yngre än vad jag är nu.
I trapporna på väg ned mot centrum och tunnelbanan passerar vi huset där min mor gick på dagis. Då kallades det för kindergarten. En liten pojke står med sin mamma utanför dörren. De håller på att stänga sina jackor.
”Det här är mitt dagis”, säger pojken. Mamman säger att ”visst är det ett bra dagis, men de vägrar renovera dagisgården”. Vi tycker att den ser trevlig ut. Men man har olika krav. Och olika inkomst. Pojkens mamma ser välbärgad ut.
I tunnelbanevagnen sitter vi tysta och tänker.
Det är mycket med ett liv. Med livet. Både det vi själva har och de som pågår runt omkring oss.
Innan jag somnar på kvällen tänker jag på plaskdammen. Någonstans djupt inom mig ser jag fortfarande hur min mor lär sig simma i choklad. Barndomens magiska skärvor glimmar till.
Emma Lundström