KULTUR: Catharina Thörn och Katarina Despotović från Institutionen för kulturvetenskaper släppte nyligen reportageboken Den urbana fronten, en slags fallstudie i vad som egentligen ryms bakom begreppet gentrifiering. Johannes Jensen har läst den.
Att gentrifiering blivit så inne att diskutera i Sverige de senaste åren har Catharina Thörn en stor del av förtjänsten för. Fenomenet att fattiga stadsdelar rustas upp, rensas ut och tas över av människor ur övre samhällsklasser är ju i sig ungefär lika gammalt som modern stadsplanering. Vad Catharina Thörn lyckats med i sin akademiska gärning är inte bara att producera förtjänstfull forskning, utan att presentera sina projekt på ett tillgängligt sätt och det är inte utan att tinningarna dunkar av indignation när hon på sitt sakliga vis redogör för maktens framfart i Göteborgs misskrediterade områden. Vi tänker inte ofta på vår samtid som de storskaliga byggnadsprojektens, utan tenderar att se på sextio- och sjuttiotalen med en blandning av vrede och beundran över stadsplanerarnas så välvilliga och närmast utopiska, men samtidigt så brutala framfart. När New Yorks stadsplanerare Robert Moses drog expressleder rakt igenom Bronx på sextiotalet födde det en hel generation av protesterande radikaler. De hade sett maktens ansikte och hur hänsynslöst det farit fram över deras uppväxtmiljöer. Dagens politiska språk är så inlindat i PR-maskineriets fraser att vi knappt hinner se igenom flosklerna innan hela levnadsområden är förvandlade till oigenkännlighet. Vad som föds i ett sådant klimat tycks inte vara protester utan en stilla passiv cynism.
Den urbana fronten handlar just den samtida stadsomvandlingen och vad den gör med ett område. Kvillebäcken på Hisingen gick på ett par år från att vara ett nedskrivet, socialt stigmatiserat område, i Göteborgs-Posten kallat ”Gazaremsan”, till att vara ett bostadsområde med dyra lägenheter, ekologisk närbutik, raw-juicebar och gym. Det är en utveckling som de flesta av oss, oavsett om vi är emot den eller inte, förknippar med avreglerad bostadsmarknad där höginkomsttagare i en smygande utveckling tränger ut kapitalsvaga och sätter en allt starkare prägel på det urbana landskapet. Detta är, visar Thörn och Despotović, en falsk bild. Verkligheten är oändligt mycket primitivare och brutalare.
När Thörn och Despotović deltar i ett seminarium på Bok- och biblioteksmässan liknar moderatorn Den urbana fronten vid ett utredningsrum i en polisserie; på väggen bilder på offren, överblicksfotografier över brottsplatsen, röda sträck mellan misstänkta och de olika sambanden. Det är kanske den bästa liknelsen man kan göra av boken. Despotović fotografier ramar in berättelsen; en lite trasig men levande stadsdel skall förstöras. De som bor där skall bort och in skall någon annan, som har pengar.
”Gazaremsan” var långt ifrån det tomma område som intressenterna i byggnadsprojektet framställde det som. Bakom ruffiga fasader rymdes över femtio verksamheter; kulturföreningar, kampsportsträning, verkstäder och loppisar – och detta på en yta av ett större kvarter. Med maktens och den utomståendes bestämde sig Göteborgs socialdemokrater med Anneli Hulthén i spetsen för att området var en skamfläck som skulle bort; ut med de kapitalsvaga, in med de kapitalstarka. Processen som Hulthén satte igång tillsammans med Wallenstam och NCC framstår som så totalt synkroniserad att läsaren häpnar. Media, med GP i spetsen, lanserade området som livsfarligt. Våldsbrottslighet som egentligen skedde flera gator bort förlades i rapporteringen till ”Gazaremsan” och parallellt etablerades berättelsen om området som tomt. Att kommunen systematiskt köpte upp fastigheter och rev dem en efter en, för att rent fysiskt tömma området talades det inte om. Sedan lanserades visionen. En marknadsföringsfilm på Youtube berättade om vem det nya området var till för:
”Vi som bor i Kvillebäcken älskar stadslivet och uppskattar det okonventionella, det som överraskar, det som bubblar av liv, kreativitet och mångfald. Vi är engagerade i samhälls- och miljöfrågor och samtidigt ”vardagsnjutare” av stora mått. Vi ser oss gärna som något av banbrytare. Det är nog därför vi gillar att den ursprungliga själen från gamla Kvillebäcken finns kvar som en charmig ingrediens i det nya Kvillebäcken som växt fram”
Berättarrösten är lagd över en animerad rundtur i nya Kvillebäcken. Alla invånare är ljushyade. Finska och Gambiska föreningarna, källarmoskén, halalslakteriet – bort bort bort.
Det värsta är kanske den totala arrogans som allt utförs med. De flesta möten hålls utan att något protokoll förs, men i minnesanteckningarna som Thörn och Despotivić letat fram har de som verkar i området tilldelats öknamn, halalslakteriets ägare kallas exempelvis ”fru slaktare”. Under invigningen sjunger (den inbjudna) publiken allsång som handlar om danskarna på 1600-talet, när Göteborg grundades, men som ger alla tänkbara konnotationer till Kvillebäckens tidigare invånare: ”ta din här och stick”. Hulthén håller tal i glättig ton om hur hemskt området var innan. Allt sker så uppsluppet och till synes helt utan självrannsakan att läsaren måste fråga sig om dessa aktörer alls är medvetna om vad de gör, eller om de alla så till totalt köpt in sig på sin egen berättelse att de till sist blivit blinda för verkligheten.
Hur socialdemokratin så fullständigt kunnat förlora klasskänslan och rättvisekompassen förklaras inte i Den urbana fronten, men insikten om hur illa det är ställt går som en kall kår längs ryggen under hela läsningen, trots eller kanske just på grund av att skildringen är så sakligt hållen. Många skildringar om stadsomvandling tar utgångspunkten i nostalgin och saknaden efter det förlorade, men det är just denna kvalitet som gör dem så ineffektiva som politisk motor. Thörn och Despotović håller sig till fakta och konkreta orsakssamband och just därför är Den Urbana fronten fantastisk.
Johannes Jensen