Helmer Holms korvkiosk har varit föremål för en av alla strider om det offentliga rummet i Umeå de senaste åren. Nu är den en del av utställningen Johannes och hans vänner på Västerbottens museum.
Vad händer med en stad när den är föremål för en snabb omvandling som saknar förankring hos folket? Vad händer när folkliga initiativ kvävs uppifrån samtidigt som ekonomiska intressen driver igenom sina vinstinriktade visioner och det ena köpcentret poppar upp efter det andra? Vad händer när människor inte längre känner igen sig i sin stad? I Umeå har det pågått en intensiv kamp mellan beslutsfattare och medborgare sedan flera år tillbaka. Nu skildras den i en ny utställning.
De har varit många. Striderna om det offentliga rummet i Umeå. Kyrkbron, Ålidhemsdungen, Odéonbiografen, korvvagnarna, Apberget och Stadsbiblioteket har under 1900-talets andra hälft varit slagfält i en kamp mellan privata intressen och medborgerliga. Idag är funkisbiografen och Ålidhemsdungen borta medan den överdimensionerade Kyrkbron sträcker sig över älven som en ständig påminnelse för politikerna om att det kan vara värt att faktiskt lyssna på folket. Detta hindrade inte makthavarna från att gräva upp Apberget med roten och smälla upp ett shoppingcenter intill folkets förödda samlingsplats vid Rådhustorget. Det hindrade dem inte heller från att, mot den allmänna opinionen, flytta Stadsbiblioteket till ett nytt kultur- och konferenshus, ett hus som folket inte ville ha. Nu står Kulturväven intill älven och ser ut som en Finlandsfärja som har kört upp på land.
Under vernissagen för utställningen Johannes med vänner den 12 februari är det knappt att det går att komma in i det stora utställningsrummet på Västerbottens museum. Efter presentationen framför konstnären och fotografen Johannes Samuelsson och poeten Linn Hansén en så kallad ”dialogdikt”. Det har de gjort under flera år. I dialogdikterna blandar de autentiska och påhittade dialogstycken från medborgardialoger. Ord som ”attraktiv livsmiljö”, ”framåtblickande” och ”nyskapande” får många åhörare att nicka igenkännande och instämmande. De senaste årens galopperande stadsomvandling och politikernas beskrivningar av den har fått många att reagera och ställa sig frågan: för vem omvandlas staden?
En stor del av utställningen är en slags dokumentation av stadsomvandlingen och protesterna mot denna. Det hela började med att konstnären och fotografen Johannes Samuelsson, som är född och uppvuxen i Umeå, tog parti för korvhandlaren Helmer Holm under det så kallade ”korvkriget”.
I början av den intensiva omvandlingen, 2011, när Kungsgatan skulle byggas om, bestämde makthavarna att stadens mobila korvstånd skulle se likadana ut. Helmer Holm kämpade för att få behålla sitt eget stånd och slippa de kommunalt designade korvvagnarna. Korvkriget och kampen om Apberget är centrala delar i utställningen. Det är även ett stort konstverk som består av finurligt och vackert sammansatta kaminer. Verket är en produkt av projektet Antons skrotkaminer för utomhusbruk och är skapat av den romske plåtslagaren Anton Ciurar och hans son Anton Clopotar. Kaminerna är byggda av skrot och har använts av EU-migranter för att hålla värmen om vintern i den nordliga staden.
– Det här projektet med Anton är ett samarbete som vuxit fram. Vi känner varandra genom våra partners. Vi umgicks mycket så det var naturligt att börja jobba ihop, berättar Johannes Samuelsson när han säljer t-shirts med Helmer Holm på efter introduktionen. Han hoppas kunna ställa ut kaminverket på fler ställen runtom i Sverige.
Johannes Samuelsson bodde i många år i Göteborg. När han flyttade tillbaka 2011 hamnade han mitt i korvkriget. Tätt därefter skedde nedmonteringen av Apberget. Sedan har omvandlingen fortsatt i hög takt:
– Det var en så märklig stadsomvandling med korvvagnarna och jag tänkte att om jag förstår varför Helmer inte får stå i sin vanliga vagn så kanske jag förstår något om Umeå. Samma sak med Apberget.
Under åren som gått har han fortsatt att bena i mekanismerna bakom stadsomvandlingen och rikta fokus mot dem som trängs undan av kapitalistisk urbanisering. Han har även anordnat gentrifieringsbussturer.
Umeå kommun skrev 2015 att stadens centrum äntligen når ”ända fram till strandkanten i ett vackert och välordnat möte med älven. Älvsstråket blir lättillgängligt och har unika mötesplatser.” Ordet ”välordnat” sticker i ögonen eftersom det är det oordnade, fria stads- och kulturlivet som fått stryka på foten i den snabbt förändrade staden de senaste åren. När ”staden mellan broarna” skulle skapas fanns det egentligen inget utrymme för folkets röst. Därför är det väldigt symboliskt att Apberget var en av de första offentliga platser som bara försvann, i princip över en natt.
Nu ligger den genom år och generationer så väl använda talarstolen från Apberget på två bockar som en central punkt i Johannes Samuelssons utställning. Den ligger där, uppryckt med roten, som ett monument över en svunnen tid. En gravsten över demonstrationsstaden Umeå. Vänsterstaden. Aktiviststaden.
Ockupationsstaden. Staden som varit känd över hela världen för sin alternativa kultur. En kultur som makthavarna framhöll när de ville vinna titeln som årets europeiska kulturhuvudstad 2014. I samma veva som de verkliga storsatsningarna på att göra om stadsmiljön sattes i rullning; flytten av Stadsbiblioteket och byggandet av Väven och shoppinggallerian Utopia. Det nya Umeå handlar om att sälja.
Som en reaktion mot hur makthavarna sålde ut de offentliga rummen skapade de ideella krafternas Umeå ett alternativt kulturhus i de gamla Lokstallarna sommaren 2014. Men även det projektet har mer eller mindre kvävts genom politiska beslut och utförsäljningar.
”Kulturväv, konstnärligt campus, hållbara bostadsområden, förtätning med blandad bebyggelse, kulturentreprenörsutbildningar, gallerior, äventyrsbad, multiarenor och höghushotell. Eller; ett stadsbibliotek som flyttar från sitt idealläge, höjda bostadshyror, bortträngda människor, byggnader och verksamheter”, skrev nätverket Allt åt alla när omvandlingen låg i startgroparna 2012. Skribenten och aktivisten Erik Persson påpekade att den sortens stadsomvandling tenderar att leda till gentrifiering, en process där människor trängs bort från områden genom att ekonomiskt starkare grupper tar över.
Problemet med gentrifieringen är att dess effekter ofta framstår som positiva, ett område blir mindre farligt, det dyker upp mysiga caféer, det anläggs parker. Men allt detta sker inte för de människor som bodde där tidigare. De har trängts undan. De som vinner på gentrifieringen är inte de som skulle behöva gagnas av den, det är istället konsultbyråer, byggbolag och fastighetsägare. Vinnarna är de som äger fastigheter i området. De som gläds när fastigheternas marknadsvärde stiger.
Erik Persson har under de gångna åren skrivit upprepade gånger om den politiska strategi som han menar ligger bakom omvandlingen. En strategi som han menar har ”ökat den kommunala och individuella skuldsättningen, ökat exploateringen av den offentliga arbetskraften, centraliserat samt överfört makt från den demokratiska sfären till starka ekonomiska särintressen ”. Han har också varnat för konsekvenserna för det offentliga rummet när makthavarna fattar beslut om staden tillsammans med privata aktörer och påpekat att vi borde ifrågasätta politikernas ord om hur platser och områden blir trygga, attraktiva, tillgängliga och hållbara. Återigen: för vem?
Bara något år efter att shoppinggallerian Utopia stod klar i sin kalla glas- och stålskepnad invid Rådhusesplanaden i Umeå byggdes ännu ett köpcenter och ett IKEA i utkanten av staden. Ännu ett bevis för att shoppingen är i centrum för den nya staden. Inte kultur. Det finns inte längre kulturmötesplatser som Scharinska villan, Verket eller Sagateatern att ta sin tillflykt till i centrala stan. För även om Väven invändigt har sina poänger så bygger den inte på något som helst folkligt initiativ och saknar helt förankring i någon form av gräsrotsrörelse. Det finns inget alternativt med Väven. Den ägs till hälften av fastighetsbolaget Balticgruppen och till hälften av kommunen. Hyrorna är skyhöga och kommunen har bundit sig att i 25 år hyra 15 000 
kvadratmeter i byggnaden. Detta skapar en oro för att övrig kulturbudget och välfärd kommer att bli lidande.
En stadsomvandling kan ske på flera sätt. En lyckad stadsomvandling bygger på verkligt medborgarinflytande och leder till en mer jämlik stad. Stadsbiblioteket må ha fått fina lokaler i Väven, men vilka tar sig dit idag? Är det samma människor som förut eller har vissa fått svårare att ta sig dit när det inte längre ligger vid stadsbussarnas knytpunkt? Vem känner sig välkommen? Och vem orkar shoppa i alla gallerior?
På sin hemsida framhåller Umeå kommun vikten av att växa, att staden konkurrerar med hela världen och måste hävda sig, att framgång är en färskvara och att det inte duger att luta sig tillbaka: ”Vi måste vara på tårna hela tiden. Annars blir vi omkörda. Så tuff är konkurrenssituationen.” Därför satsas det på ett ”långsiktigt varumärkesarbete” som ska stärka stadens ”position som en attraktiv plats i norra Europa”. Varumärkesarbetet har en slogan: ”Umeå. Vill mer.” Den har varit kommunens devis de senaste åren.
Det är en märklig devis. Vad är det staden vill mer? Bli välordnad? Stävja folkliga initiativ? Nå målsättningen att ha en befolkning på 200 000 till 2050? Öka tillväxten till vilket pris som helst? Att inte gå alltför mycket back när det privata tar vinsterna medan det offentliga tar riskerna? Driva ut den alternativa kulturen ur stadskärnan för att ge plats åt shopping, hotell, kontor och dyra bostäder? Ta fram fler strategier än den om ”kulturdriven tillväxt”?
Det är lätt att hänfalla åt ironi när makthavarna i en stad både vill ha kulturdriven tillväxt och kväver det lokala kulturlivets blomstrande gräsrotsinitiativ, när det talas om kommunala riktlinjer som om de är ofrånkomliga faktum när det egentligen handlar om önskemål från näringslivet och när dialogsatsningar blir monologer med syfte att stävja missnöjet, inte lyssna på folket.
Kommunen skriver på hemsidan att varumärket är väl förankrat i staden och menar att umeborna ”bygger” det tillsammans. En verklighetsuppfattning som nog skulle få rejält mothugg av de många besökarna på vernissagen på Västerbottens museum i helgen. Johannes Samuelsson berättar att intresset har varit stort för de projekt som nu samlats i utställningen. Det vittnar om att det är många som bryr sig om vad som sker med staden och som inte tycker att makthavarnas glossiga version av utvecklingen stämmer.
– Det behövs olika bilder. Det kan inte bara vara en sorts platsmarknadsföring som råder. Jag gillar inte att kommunen trycker på privat-offentlig samverkan. Det handlar bara om att flytta skattepengar in i privata företag. Jag skulle vilja att man satsade mer på skola, vård och omsorg istället.
Text och foto: Emma Lundström
Det sker en snabb stadsomvandling i Umeå. Vy från Rådhustorget i september 2013.
Sagateatern i december 2014. Protester och namnlistor räddade inte teatern från rivningsplanerna.
Gräsrotsinitiativet Kulturhusfestivalen fick människor att samlas och skapa kultur tillsammans i de gamla lokstallarna i centrala Umeå sensommaren 2014.
Tidigare i Internationalen:
Kulturhuset läggs ned men andan lever vidare
Hyllat kulturhus hotas av försäljning
Skapade kulturhus utan tillstånd – nu har de fått hyreskontrakt
Ytan viktigare än innehållet för Umeå kommun?
Socialistiskt Forum Umeå 2013: ”Så länge tillväxt är ordet, är vi körda”
Kulturhuvudstad Umeå 2014: När kulturen bara är till för tillväxten
