Åsa Linderborg på Socialistisk Forum i Stockholm.
Åsa Linderborg och Göran Greider håller på att skriva en bok tillsammans. Den handlar om vänsterpopulism och kommer ut i början av nästa år. I lördags stod de tillsammans med Daniel Suhonen och Gunnela Björk på Z-salens scen i ABF-huset i Stockholm och pratade om vår tids behov av agitatorer.
Det är Socialistiskt forum för sextonde året i rad och nere i foajén på ABF vid Sveavägen spelar Blåsorkestern för allt vad den är värd. På andra våningen fylls Z-salen snabbt på. Den som ville vara säker på en plats har kunnat boka en gratisbiljett i förväg. Snart är samtalet igång. Det går under rubriken Från agitatorer till vänsterpopulister – vad kan den breda vänstern lära? och leds av Daniel Suhonen, chef för den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys. Han kallar Dala-Demokratens chefredaktör, Göran Greider, för en landsvägsagitator och Aftonbladets Åsa Linderborgs kultursidor för den sista bastillonen för folkupplysning i vårt land.
Men det är författaren och historikern Gunnela Björk som inleder samtalet med att berätta om sin aktuella bok om agitatorn Kata Dalström som reste land och rike runt för att tala med folket; lyssna, lära och vidarebefordra kunskap från väljarna till partiledningen. En ledning som tyckte att Kata var besvärlig med sin organisering underifrån och hellre ville förhandla med liberalerna i riksdagen än lyssna på folket.
I nuläget går Linderborgs och Greiders bok under arbetsnamnet Det populistiska manifestet. Åsa Linderborg menar att populismen växer när en massa problem uppstår samtidigt i ett samhälle. När människor upplever att någonting är fel men samtidigt känner sig maktlösa. Hon berättar att den senaste maktutredningen visade att 80 procent av befolkningen känner att de inte kan påverka politiken och därför inte heller sina liv. Enligt henne är det nyliberalismen som är roten till problemet. Den ojämlikhet som det nyliberala ekonomiska systemet har skapat. Det är ingen slump att de pensionärer som har det gamla pensionssystemet röstar på sossarna, medan de yngre pensionärerna, som har det nya systemet, ofta röstar på SD. Det är heller ingen slump att invandringen blev ”ett problem” i samband med finanskrisen.
Skillnaden mellan högerpopulism och vänsterpopulism, menar Åsa Linderborg, är att högerpopulismen har ett exkluderande folkbegrepp medan vänsterpopulismen har ett inkluderande. Hon anser att vänstern måste hitta ett sätt att kanalisera folkets vrede på ett konstruktivt sätt.
Göran Greider påminner om att det på dagen är 102 år sedan 50 000 människor gick i Joe Hills begravningståg genom Chicago. Sjungande. Sedan säger han åt åhörarna att hålla i sig och sjunger en bit ur Joe Hills berömda fackföreningssång The Preacher and the Slave.
Greider menar att Joe Hill förstod att sånger går rakt in i hjärtat och han drar en parallell till Bernie Sanders stormöten. Sanders sjöng visserligen inte, men han sade saker om jämlikhet som gick rakt in i hjärtat på folk. Greider kan inte komma över att den gamle senatorn från Vermont fick hela världen att tala om demokratisk socialism. Han har också svårt att komma över att detta inte gladde Stefan Löfven. Hur som helst så tror han att det finns utrymme för agitation idag. För att kanalisera folkets berättigade ilska. Själv har han agiterat på fem sekunder i radion. Han förstår inte hur vänsterpopulism kan vara något negativt eftersom det i grund och botten innebär att folket är med och formar politiken:
– Vänsterpopulismens stora uppgift är agitatorisk. Vi måste visa att vi kan ge stora löften till folk som har vant sig av vid löften. Ta till exempel Nordeahistorien. Det var ett gyllene tillfälle för en socialdemokratisk ledare att gå ut och fördöma Leif Östling, att ta till agitatoriska brösttoner och använda den folkliga vreden till att röja väg för radikala förslag kring bankerna.
Socialdemokraterna började ju faktiskt ändå som ett vänsterpopulistiskt alternativ, påpekar han. Hela samhället skulle omvandlas:
– Det är det Socialdemokraterna lever på idag. Som gör att vi hoppas lite mer på sossarna än på borgarna.
Daniel Suhonen undrar över förutsättningarna för en vänsterpopulistisk genombrottsvåg. Åsa Linderborg menar att i alla länder där en sådan rörelse har vuxit fram, så har det krävts att Socialdemokraterna först spricker. Att det uppstår splittringar som till exempel de inom brittiska Labour som gav Jeremy Corbyn större handlingsutrymme.
Gunnela Björk tar upp den marxistiske sociologen Göran Therborns definition av vänsterpopulism som en populism engagerad i de breda flertalens sociala situation. En respektlös systemkritik med en idé om att det finns en förändrande kraft hos vanligt folk. Sedan handlar det om tidsandan, om vilka förutsättningar som finns för att det ska kunna uppstå en radikal våg, menar Björk:
– Jag vågade knappt be förlaget om att ge ut boken om Kata Dalström, den var så apart i tiden. Men nu när den har kommit ut har det visat sig att det finns ett sug.
Göran Greider inflikar att han inte tror att det är vänsterpopulismen som kommer att regera, utan att den kan fungera som en vägröjare för att den reformism som regerar ska ha systemkritiska drag. Gunnela Björk håller med och påpekar att revolutionen 1917 är ett strålande exempel på det.
Daniel Suhonen beskriver socialdemokraterna i regeringen som robotgräsklippare.
– När de närmar sig pensionsfrågan så viker de av och höjer pensionsåldern och förlorar 200 000 väljare till. De har klippt av några gräsrötter, säger han och övergår sedan till att vara allvarlig moderator igen och beskriver dagens vänster som mer enad än på hundra år. Greider håller med och menar att det kan bero på alla ödesfrågor som tornar upp sig. På den galopperande sociala ojämlikheten och klimatutmaningen. Linderborg ser att borgerligheten spricker upp i konflikter och börjar få olika uppfattningar om hur stor ojämlikheten egentligen kan vara.
Suhonen vill veta vilka frågor en svensk ”Corbynrörelse” bör driva för att tända en vänsterpopulistisk rörelse. Åsa Linderborg menar att det måste handla om den sociala, ekonomiska och politiska ojämlikheten. Suhonen nämner tankesmedjan Timbros nya bok Efter demokratin, som på engelska heter Against Democracy, alltså Mot demokratin. Den rådande antidemokratin är något som Lindeborg och Greider tar upp i sin kommande bok.
– Demokratin har aldrig varit så hotad som nu, sedan den infördes. På liberala ledarsidor diskuteras det om folk ska få rösta om de ”röstar fel”. Eliten vill inte förlora sina privilegier, säger Åsa Linderborg och Göran Greider nickar och tillägger att förkortad arbetstid är en fundamental fråga, liksom att återta makten över den offentliga sektorn:
– Till och med majoriteten av de borgerliga väljarna vill att vinstuttagen ska regleras.
Greider vill dessutom hitta på nya politiska begrepp. Han har försökt lansera begreppet statsanarkism:
– Jag tycker att vi borde anamma idén att närhelst beslut kan lämnas över till människor, så ska de lämnas över. Jag besökte ett äldreboende som inte hade haft en chef på två år, och det fungerade utmärkt.
– Köp Gunnelas bok om Kata, den borde ha nominerats till Augustpriset, säger Åsa Linderborg och tillägger sedan att hon själv och Greider kommer att bli osams med alla i och med den nya boken eftersom de slår åt alla håll, även åt vänster.
– Det är fokus på fel frågor. För att vinna valet kan vi inte hålla på att slå sverigedemokrater i huvudet och säga: ni är rasister och fascister. Vi måste ta folks vardag på allvar och förstå hur den är. När man pratar klass och socioekonomiska frågor har SD inget att komma med. Om vi bara gjorde det skulle det slå hårt mot dem. Fråga inte: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Fråga: ”Hur mycket kapitalism tål Sverige?”
Text och foto: Emma Lundström
